Piller och pulver och en hel massa ångest

Igår var jag till en läkare på psykiatrin för att jag blivit så deprimerad av hormonen.
Hade bestämt mig för att jag inte ville ha antidepressiva utan bara lite extra stöd men läkaren föreslog en medicin som faktiskt kan göra mig piggare. Jag var såld så nu har jag börjat med en medicin som heter Voxra.
Jag har också haft väldigt mycket ångest senaste veckorna. Alltså konstant. Fick en jättejobbig panikångestattack på lördagskvällen för en vecka sen. Det tog flera dagar för den att klinga av helt. Men sen mådde jag riktigt bra i några dagar men nu i lördags igen, på min födelsedag, fick jag panikångest igen fast jag var omringad av mina vänner. Men alkohol både för mig och mina vänner och krogen var ingen bra kombo och jag fick kuta ut när jag till sist inte kunde hålla den inne längre.
Sen tog det tills tidigt i morse för den ångesten att klinga av.
Sov inte många timmar inatt men äntligen släppte skrivblocken som jag haft sen jag blev deprimerad och jag kunde äntligen få lite mer skrivande gjort och därmed också rensa ur ångesten. Att skriva hjälper mig förstå och se på ett annat sätt än när jag bara känner. Prata brukar också funka väldigt bra men skriva kan en ju alltid göra även om det är mitt i natten. Sen känns det bra att mitt projekt kommer lite mer framåt!
Så nu känner jag mig trots sömnbrist nästan som en ny människa! :P Eller nja, lite mindre ångesttung i alla fall.
Vi får se hur länge det håller men är skönt just nu i alla fall.

I alla fall så är den medicinen jag fått nu inte så bra på att hjälpa mot ångest men alla former av ångestdämpande preparat jag testat tidigare, både antidepressiva och lugnande medel har aldrig tagit bort ångesten särskilt bra utan mest bara gjort mig trött och seg. Kanske har den gjort att ångesten inte känts lika påtagligt. Men eftersom att min orkeslöshet och trötthet ofta är en orsak till att jag har ångest från första början så blir det ofta en ond cirkel.

Istället pratade jag och läkaren om att jag ska få traumabehandling (på tiden) när jag mår bättre och är stabilare. För just nu skadar mina starka reaktioner både mitt mående och mina relationer vilket leder till hat och frustration över mig själv och mer ångest och känslighet. Ytterligare en ond cirkel.
Jag önska så att jag kunde släppa det som varit.
Att jag slapp genomleva det varenda gång en liknande situation dyker upp. Det tar verkligen på krafterna kan jag lova!

Jaja, det är planen nu. Håll tummarna för att dessa piller ska vara dom första antidepressiva som faktiskt hjälper mig! Att jag blir mindre deppig och framförallt piggare. :)

Men min födelsedag var bra och jag hade riktigt kul tills ångesten tog över mig.

Några av dom allra bästa 

Jag är så trött

Jag är så trött på mig själv

Obligatorisk före och efter bild på hårklippet

Hallå!

Jag och katterna åkte ikväll till Öja för att hälsa på över helgen. Kändes ganska skönt med lite miljöombyte samtidigt som jag redan saknar min lägenhet.
Hoppas på att det ska vara fint väder så jag kan mysa ute i skogen och på gården nu när jag ändå är här. :)

Igår precis när jag skulle lägga mig stod jag plötsligt inte ut med mitt slitna hår längre och klippte det. Ganska mycket. Det blir så slitet varje gång jag varit i Ghana och den starka solen så det hinner knappt växa långt innan jag måste klippa det igen. Det är nackdelen med att jag varit där tre gånger på ett och ett halvt år. Och eftersom jag tycker det där halvlånga håret är super tråkigt så har jag länge funderat på att klippa det lite kortare. Så det gjorde jag då. Mitt i natten.
Än så länge känner jag mig nöjd.
Jag tänkte att jag skulle se lite mognare ut fast jag vet inte om jag lyckats...

Nu ska jag strax försöka sova.
Godnatt!

Före

Efter

Couch Surfing

Hej!

Ikväll tog jag med mig Sammy ut och satte mig i parken inlindad i en filt. Efter kanske tjugo minuter kommer en kille med ryggsäck fram till oss och frågar om jag sysslar med cauch surfing.
Eeeh, nää, vad är det?
Han är en finsk kille som heter Mattias som senaste tiden har åkt runt i Finland, Norge och nu Sverige och bara följt med folk och sovit på olika soffor för att finna sig själv. Inatt sover han på min.
Han ligger och sover just nu efter att ha duschat och fikat. Han har tvätt i maskinen som jag strax ska hänga upp åt honom.

Tänk vad intressant folk en kan hitta på om en tar sig ur lägenheten lite då och då! ;)

Idag är det förresten en månad sen jag kom hem från Ghana och ett år sen jag åkte till Ghana gången innan. :)

Mina ledsna ungar

Efter en vecka eller två hemma från Ghana slogs jag av något som känts väldigt jobbigt sen dess.

På barnhemmet finns det fyra ganska små barn. Fyra stycken små barn med stora närhetsbehov. Behov som inte uppfylldes, som jag ensam inte kunde uppfylla.
Allt dom ville i princip var att bli burna, att få vara klamra sig fast i din famn. Det spelar ingen roll om dom känner dig eller inte dom vill vara i din famn. Så länge dom fick vara i famnen var dom nöjda.
 Men med bara en famn, fyra små som inte vill samsas om dig, ytterligare 34 ungar som också vill vara nära plus min egen ork så kunde jag inte på långa vägar ge dom vad dom behövde. Varje dag var jag tvungen att säga nej, gå ifrån och ignorera en liten unge som låg på marken och grät hysteriskt.
För att orka där och då så vart jag tvungen att skärma av. Det har jag varit varje gång jag varit i Ghana. Både för barnen och för djuren. Här hemma i Sverige skulle jag aldrig kunna lämna ett barn på det viset. Och nu mår jag så himla dåligt för att jag var tvungen att göra det i sex veckor där.
Det är inte som att det inte var jobbigt där och då också, det var det och jag tror jag har nämnt det här på bloggen bland annat, men sen jag kom hem har det verkligen värkt i mig.
Jag vet ju förstås att lite är bättre än inget men det krossar mitt hjärta att jag inte kunde ge dom det dom så tydligt behövde.
Och jag önskar så innerligt att dom skulle ha en trygg vuxen som alltid fanns där och gav dom det.
Även många av dom mellanstora barnen ville ha och behöver mycket mera närhet och tröst. Ja, dom stora med faktiskt även om dom inte vill sitta i knät direkt.

Och nu då? Är det några volontärer där nu? Jag vet faktiskt inte. Vem håller i dom nu?
Personalen bär dom nästan aldrig. Dom små kan få stå och hålla om ett ben och bli klappad på ryggen när dom är ledsna.
Husmödrarna är snälla mot barnen men inte alltid så mjuka och varma med dom.
Men det är inte konstigt.. 38 barn, dom jobbar där 24/7 och kommer själva från en kultur och situation där det inte lönar sig att vara en mjuk och öm person. Du måste vara stark och hård för att klara dig.
Men jag önska så att mina ungar ska slippa behöva vara så starka jämt. Behöva lära sig att ingen vuxen kommer och klara sig själva.  Jag vill att dom ska få ha någon som skyddar och tröstar precis jämt!

Eva med tre av dom minsta. Aba, Luke och John.

Så jävla starka

Pratade i telefon med en vän i Ghana idag.

Träffade henne nu sist när jag var där. Hon är bara två år äldre än mig och har en son på två år.
Innan hon blev gravid hade hon ett bra jobb, en pojkvän och hennes familj skulle betala så hon skulle få utbilda sig på universitet.
När det kom fram att hon var gravid ville hennes pojkvän inte ha något med det att göra och tyckte hon skulle göra abort, något som hon varken ville eller kunde då hon redan var alldeles för långt gången.
Hennes familj tog avstånd från henne och ville inte längre hjälpa henne. Dom flesta vill än idag inte ha något med henne att göra för hon gjort dom så besvikna. Hon förlorade också så småningom sitt jobb.
Så enda sedan hon fick reda på att hon var gravid så har hon varit alldeles ensam. Men när jag träffade henne var hon inte bitter eller nedslagen som jag definitivt hade varit i hennes situation. Hon arbetade så otroligt hårt och bra och var en sån himla fin, tålmodig och trygg mamma åt hennes lilla son John.
Men hon arbetade åt en arbetsgivare som behandla henne extremt dåligt.
Hon jobbade som en slags hushållerska och hennes dagar var så otroligt långa. Från fyra på morgonen till tio på kvällen var det inte ovanligt att hon var tvungen att arbeta för att hinna med allt.
Arbetsgivaren hade lovat henne en viss summa i månaden men hon fick en betydligt lägre summa när det var dags för lön.
Jag fick själv se hur arbetsgivaren talade nedlåtande och skällde på henne medan hen själv mest satt i en soffa och skrek ut order som snabbt måste följas.

Det här är inte unikt. Det finns inget pålitligt system som skyddar arbetarna i landet utan överklassen och arbetsgivarna kan behandla människor i utsatta och desperata positioner hur dom vill i princip.

När jag pratade med henne idag hade hon precis fått sparken och inte ens fått all lön som arbetsgivaren var skyldig henne. Hon stod nu med sin lilla tvååring utan någonstans att ta vägen, utan jobb och bostad och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till nu.

Och här sitter jag i Sverige utan möjlighet att hjälpa. Jag kan inte bara föra över pengar till henne då hon inte ens har ett konto. Och det skulle ändå ta några dagar.
Men hon sa åt mig att inte oroa mig. Att det nog skulle lösa sig. Och jag hoppas verkligen det!
Världen är så jävla orättvis! Framförallt mot kvinnor.
Hon blev utstött för att hon vart gravid och hela ansvaret las på henne. Och hur hårt och duktigt hon än arbetar så blir hon ändå lurad och överkörd och kommer antagligen aldrig kunna ta sig ur fattigdomen.
Hennes största önskan är att hon bara ska kunna tjäna tillräckligt med pengar så hennes son ska kunna gå i skolan och skaffa sig en utbildning.

Ghananska kvinnor håller upp hela landet men får ingen vedergällning för det. Dom tar hand om barn, hushåll OCH jobbar minst lika mycket som männen.
Ofta kan jag tycka att kvinnorna är hårda och inte särskilt milda och rara.
Men dom är så grymt starka och dom måste vara hårda för livet är så förbannat jävla hårt mot dom! Det är dom som håller ihop och tar ansvar för familjerna medans männen allt för ofta inte gör särskilt mycket alls.

Mina egna problem känns så väldigt fåniga just nu.

Deppbubbla

Hej!

Länge sen.
Har kämpat med sjukdomar och depression framkallat av hormonen sen jag kom hem från Ghana. Var ju sjuk en del och mådde dåligt av hormonen i Ghana också men här hemma kan det kännas extra tungt och meningslöst.
Saknar ungarna nått så otroligt! All glädje och energi som dom ger ifrån sig. Det om något hjälpte att spräcka hål på deppbubblan jag hamnar i ibland. Nu är det lite svårare.
Eftersom jag normalt är en panik och ångest människa och inte depressiv så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera eller förhålla mig till mig själv när det blir så.
Längtar bara tills min läkartid i juni så jag får diskutera medicinerna och allt med min läkare äntligen. Har inte haft chans att träffa eller prata med någon sen dagen efter operationen och då fick jag väldigt bristfällig information.
Just nu är inte mycket roligt och jag sitter hel dagarna och väntar på att dagen ska gå.

Den ångesten

Godmorgon

Dom har ju en hund här som är inlåst hela dagarna. Jag har lyckats övertalat hon som äger barnhemmet och hunden att flytta den från den lilla buren till ett av rummen där dom hade hönorna förut när dom hade sånt. Så nu har han i alla fall lite större plats.
Men igår natt hörde jag hunden gnälla och förstod att ingen släppt ut honom på kvällen. Jag tänkte då att jag skulle göra det på kvällen innan jag la mig. Men jag glömde. Och så vaknade jag för någon timma sen och kom på det och fick sån ångest att jag var tvungen att gå upp och kolla. Och nog fan var han inlåst. Själv. Utan mat eller vatten.
Så jag släppte ut han såklart och gav honom vatten. När jag kom in vaknade precis Gloria upp och då frågade jag henne om hon matat hunden eftersom det är hon som lagar maten. Det hade hon glömt sa hon. Egentligen brukar det vara en annan kvinna som matar hunden men hon är inte här just nu.
Så dom har alltså glömt hunden i iallafall två dagar. Han har varit helt ensam inlåst.
Det gör så himla ont i mig.
Enda sen jag var liten har jag haft en återkommande dröm då och då att jag har ett djur eller flera, oftast häst eller kanin, som jag glömt av och som är i dåligt skick när jag kommer på det. Det är en mardröm och jag är alltid lättad när jag vaknar upp.
Här är det så på riktigt.
Jag förstår inte ens varför dom ska ha en hund?!
Ingen verkar ju vara intresserad av honom eller bry sig om honom.

Har sån ångest. Hur kunde jag glömma honom igår kväll?!

Jag är så frustrerad. När jag äntligen har lyckats få dom att ta hand om getterna och kunna slappna av någorlunda för dom iallafall så kommer jag på hunden. Vad är det för fel på människor?!

Fick igår också veta att en nioåring tjej (som har flyttat härifrån nu) blivit våldtagen av en lärare som jobbade här förut medan hennes fyraåriga lillasyster såg på. Läraren blev bara avskedad för dom våga inte anmäla ifall barnhemmet skulle bli tvunget att stänga ner. Flickan är en flicka jag känt i tre och ett halvt år. En tjej jag älskar och saknar nu när hon flyttat. Jag ska förhoppningsvis kunna få åka och hälsa på henne och hennes idag eller på torsdag. Blev lovad det när jag kom hit och på fredag åker jag hem så nu hoppas jag verkligen att jag får träffa dom!!!
Men den ångesten. Den smärtan att veta att någon gjort henne illa så. Här. Där hon bodde och skulle få känna sig trygg.

Igår har jag bara varit så matt. Tror det till stor del var för vad jag fått veta. Jag känner mig så maktlös. Jag vill kunna vara här och skydda och ta hand om barnen och djuren jämt. Jag litar inte på att dom tas om hand om annars.

Den ångesten.

Fast egentligen så tycker jag barnen är mycket bättre omhändertagna nu än vad dom tidigare gånger varit.
En typ socionom jobbar och bor här nu och hon känns väldigt bra och hon verkar hålla koll på ungarna. Våldtäkten skedde innan hon började arbeta här för några månader sen.
Barnskötaren som tar hand om småbarnen är också väldigt duktig. Ibland undrar jag hur hon orkar. Det är inte perfekt och personalen är definitivt inte perfekta men med tanke på att dom i princip bor här 24/7 så tycker jag dom gör ett bra jobb. Jag kan ju såklart tycka att dom är för hårda och önska att dom vore mer kärleksfulla mot barnen men det hör liksom till deras kultur.
Det är ett hårt liv här så det är kanske inte så konstigt att en blir hård för att orka och då är kanske inte djuren något en kan känna särskilt starkt för och lätt glömmer bort.
Men det gör det inte mindre plågsamt för djuren och kan dom inte ta hand om dom ordentligt så ska dom fan inte ha några djur!! Dom har ju inget behov av det ens.

I am unclean, I am darkness, I am a walking demon

Intolerans är bland det värsta jag vet.
Hängde med till kyrkan idag vilket jag bittert ångrade när jag var där. Tre och en halv timma höll det på och det första som hände var att prästen började predika om hur viktigt det var att ta Jesus och gud till sitt hjärta och hur människor som bara tror på vetenskap typ forskare, läkare mm hade orena själar och ja till och med var mörkret och gående demoner. Han gick så långt att han sa att dom som hade Jesus i sina hjärtan var bättre än dom icke troende.
Jag är agnostiker, jag erkänner att jag inte vet, jag lever efter mottot att det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet. Men jag skulle aldrig kunna tro som dom flesta Ghananer tror. Jag skulle aldrig kunna älska en gud som lägger mer vikt på vad folk tror på än om dom är goda människor.
Jag hoppas verkligen inte ungarna tar tills sig den mentaliteten. Att är du inte som jag, tror du inte som jag så är du mindre värld och kommer bli straffad.
Folk får tro på vad dom vill och jag är säker på att många finner mycket styrka av att tro på gud. Men att använda sig av skrämseltekniker för att människor inte ska våga ifrågasätta tycker jag är väldigt fel!
Så satt och var grinig större delen av tiden men det var tur jag var omringad av gulliga ungar. Annars hade jag inte orkat sitta där så länge.
Och lyckan när en sen fick gå hem, ojojoj! Nä, inge mer kyrka för mig! Är väldigt trött på dom flesta Ghananers tro som dom gärna vill pracka på en och som gör mig bara ännu mer anti.

Puss på er!

Ghana update

Hej hopp!

I dag är det två veckor sen mitt senaste inlägg.
Jag har gjort ganska mycket, bland annat hälsat på det ekologiska- och fairtradecertifierade kakaokooperativet ABOCFA i Aponoapono lite utanför Suhum. Var ju där i juni med två klasskompisar för att göra våra fältstudier. Det var kul att träffa alla igen och se att det går bra för dom.
Jag har också varit med två ungar till West hill mall i Accra. Jag, Akotey och Debbie såg nya Askungen filmen på bio och sen åt vi lunch på restaurang.
Sen, mindre roligt var att dom det köptes in ytterligare två getter som sedan slaktades. Jag råkade vara där när dom slaktade första och hans döende bräkande är ett ljud jag aldrig kommer glömma. Jag fick panik, vart skitarg (hade sagt att jag inte kunde vara i närheten när det gjordes för det skulle jag inte klara av) och kände för första gången på riktigt att jag inte klarar av att vara här och att jag bara ville åka hem.
Felicia (som jag bor hos och som äger barnhemmet) bad om ursäkt och sa att hon inte visste att getterna skulle slaktas den dagen och att hon förstod att jag mådde dåligt av det. Så känns lite bättre nu även om det såklart inte gör det bättre för dom slaktade getterna...
Jaja, sen är det alltid jobbigt att dom inte tar hand om dom getterna barnhemmet har och jag är där och håller koll och matar hela tiden.
Sen fick jag reda på för snart en vecka sen att Felicia tydligen har en hund. En ung kille som sitter inlåst i en liten bur hela dagarna och bara släpps ut om kvällarna.
Hur dom sköter djuren här är alltså det absolut jobbigaste. Annars har jag det så bra jag kan med tanke på sjukdomar och hormon som gärna ställer till besvär var och varannan dag.

Igår var jag och hälsade på min vän Abeiku som en månad tidigare fått sitt första barn. Så jag var hemma hos honom och hans fru och myste med deras dotter. Så himla fin!
Han visade mig också framstegen som gjorts på skola för dom fattiga barnen. Han är verkligen en eldsjäl och stora delar av hans lärarlön går till den skolan och dess elever.
Han håller också på att skriva en bok om "child trafficing" något som tyvärr är vanligt i väst Afrika och Ghana.
Jag fick också träffa Grace som min mamma sponsrar så hon ska ha råd att slippa jobba och kunna gå i skolan.

Här regnar det. Har regnat till och från sen igår eftermiddag. Hade tänkt gå till stranden idag men får göra det i veckan istället när barnen är i skolan. :)

Har kommit fyra nya volontärer också! Dom kommer från Skellefteå och ska göra en film om barnhemmet. Känns himla bra att det är lite fler folk här nu så barnen får mer uppmärksamhet och närhet. :D

Ha det bra tills nästa gång!

Gröna ögon = not nice!

Jag vet inte varför, jag har ju ändå varit här tre gånger förut utan att få några kommentarer om mina ögon, men nu sen jag kom hit har flera av ungarna kommenterat att jag har gröna ögon. Eller gula enligt vissa. Kattögon säger dom. Och när jag fråga några om det är bra att ha det så sa Amos, "it's not nice“ och rynka på näsan och ja, hela ansiktet. Haha!
Tror någon upptäckte att jag hade gröna ögon sen har dom pratat om det och på så vis har flera av dom kollat noga och kommenterat mina ögon.
Bruna, eller svarta ögon som dom säger, är det "normala" och obroni's alltså vi vita har ofta blå. Men gröna ögon tycker dom är konstigt. Haha. Ja, vi är ju bara 1-2% av världens befolkning. ;-)

Imorse klockan nio följde jag med nitton av de äldsta barnen plus personal och fyra av deras barn till kyrkan. Med bara tak och bara en liten mur till väggar så var det svalt med svalkande vindar. Vi fick sitta på sköna plaststolar så det bådade gott. Men ack så fel jag hade. För gudstjänsten höll på i över FYRA förbannade timmar. Var rejält hungrig, kissnödig och uttråkad efter redan två timmar.
Och sista timmen hade jag ont i rumpan av sittandet. Det blir ju inte bättre av att jag inte tror på gud och redan sett allt dansande och sjungande förut. Det är liksom inte så speciellt längre. Det enda intressanta och roliga var när mina ungar sjöng i kör som dom tränat inför. Ja och när pastorn helade folk som skrek hysteriskt, föll ihop och låg och skaka på golvet. XD
Annars fattar jag ju inte vad dom säger och dom skräniga högtalarna och det alldeles för höga ljudet gjorde det inte direkt mysigt som jag annars i Sverige kan tycka att det är i kyrkan.

Annars måste jag säga att läget aldrig känts så stabilt och bra här på barnhemmet som nu.
Det jobbigaste är väl att dom inte tar hand om getterna. Bara fyra kvar nu som mest är instängda i en liten typ lada och är så tydligt misskötta. Två är alldeles för magra och en har fått på tok för långa klövar av att inte kunna röra sig och slita ner dom som dom ska. Sen att getter är intelligenta djur som behöver mer stimulans och större utrymme att röra sig på gör ju bara min ångest värre. Fatta att bara vara instängd i ett rum hela dagarna och inte ha något mjukt att ligga på, färskt vatten, tillräckligt med mat eller få känna solen och gräset.
Har i alla fall börjat från igår att mata dom och ge dom färskt vatten varje dag. Går och plockar stora grästovor och ger dom tillsammans med alltid några ungar. Idag matade vi dom två gånger.
Sen har alla katter dött förutom några förvildade småsaker som bor i bushen. Dom är kanske fyra månader gamla och kommer fram på kvällarna. Så jag har i över en veckas tid drygat ut deras mat med kattmat jag köpt i Accra. Deras mamma dog nämligen ganska våldsamt och mystiskt när jag var på sjukhuset. Hon låg och vred sig på marken och skrek men ingen kunde se att hon var skadad. Jag misstänker ombytt eller skorpion sting. Hon hette Joy och var en av kattungarna som var här för ett och ett halvt år sen när jag var här i tre månader.

Faktiskt så är dags för att lägga ut lite kattmat och sen säga godnatt till ungarna.

Puss och kram folket.

I spoke to soon

Hej!

Det jag skrev i mitt förra inlägg kom och bet mig i arslet.
För en vecka sen idag började jag få diarré, känna mig otroligt trött och få feber. Höll på att svimma framför alla ungar och var tvungen att ligga på golvet en lång stund för att sedan med hjälp släpa mig tillbaka till mitt rum och säng. Jag förlorade mer vätska än vad jag stoppade i mig under hela dagen.

Tänkte först jag skulle vänta tills nästa dag med att åka till kliniken. Det var dumt. För på natten fick jag 39.8c feber och hade så ont i varenda cell i min kropp att jag inte stod ut mer. Staplade mig ur mitt rum och väckte halva huset och blev sen körd till kliniken.

Kände mig bättre snabbt efter att jag börjat få dropp men var fortfarande väldigt svag och förlorade fortfarande vatten.
Fick vara kvar där ungefär tolv timmar innan jag inte orkade vara kvar där längre och åkte hem. Kliniken är inte direkt fräsch, bekväm eller ett bra ställe att vila på.
Men mådde fortfarande inte bättre så dagen därpå, onsdag, åkte jag till ett sjukhus i Accra som mitt försäkringsbolag tyckte jag skulle åka till. Blev inlagd och fock spendera över två frustrerande dygn där tillsammans med en minst lika frustrerad Australienska som jag fick dela rum med.
Vår frustration kom från att även på ett av deras bästa sjukhus så görs allting väldigt ineffektivt och långsamt. En får tjata och tjata och bråka för att få saker gjorda.
Jag har blivit stucken i varenda duglig ven i mina armveck och på mina händer för dropp och dom lyckades väldigt dåligt med att få det bra.
Blev stucken iallafall 17 gånger. 14 i händerna, som är helt täckta i blåmärken nu, och 3 gånger i armvecken.
I början var det svårt för att jag var så uttorkad att mina vener "kollapsat" enligt läkaren men sen var vet jag inte varför dom hade så svårt. Jag är normalt lätt att sticka och tycker heller inte att det gör särskilt ont. Men det där var så sjukt smärtsamt.
Jaja, kom hem i fredags och har typ inte orkat nått sen dess.
Blev dessutom förkyld på sjukhuset (jävla air-condition) så har dragits med hosta. Fast det verkar bättre idag.
Har ALDRIG varit så sjuk i hela mitt liv. Allt på grund av någon jäkla bakterie som jag inte har någon aning om hur jag fått i mig! Har seriöst inte hunnit vara oförsiktig än..
Är otroligt rädd att bli sjuk igen!

Det blir bättre

Jag pratade med min mamma idag över Skype i Kasoa och sen när jag kom hem skrev jag förra blogginlägget. Och efter det så har jag mått bättre. Knappt haft nå ont och har bara tagit en halv stark tablett på hela dagen (än) och bara två 1g paracetamol. Jag har haft kul, varit glad och pigg. Ungarna har varit nöjda och jag har kunnat umgås lite med alla. Jag har hjälpt till att bära vatten, tittat på film med dom, gått en vända med några, myst med dom tre minsta mm.
Helt plötsligt kändes allt så lätt och bra igen. Som det brukar kännas för mig här.
Att ventilera, till mamma och på bloggen gjorde nog mycket. Att försöka låtsas som att allt är bra gör det bara värre men när jag erkänner det, låter det få ta plats och ger det förståelse så brukar det ofta kännas lättare.
Vågar inte ropa hej än. Imorgon är en ny dag. Men jag är tacksam för just nu. Och ska försöka att vara ärlig till mig själv och andra och acceptera att det är som det är. Det måste få ta den plats det behöver.
Nu ska jag gå och ge 38 ungar deras godnatt kramar och lite kickel.

Puss

Inte så lycklig i Ghana

Hej ni!

Jag är nu tillbaka i Ghana, i Senya Beraku, på Mum's Care Children's Home. Kom hit tidigt i torsdagsmorse efter att ha sovit några få timmar i Accra.

Nu är jag här och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är tungt. Jag är deprimerad och så väldigt trött. Varför? Antagligen för alla hormon jag stoppar i min kropp, för att jag fortfarande kan ha väldigt ont och för värktabletterna jag tvingas knapra. Jag hatar piller! Jag hatar hur jag alltid blir så trött och matt av alla sorters piller typ. Som att jag inte är trött nog liksom. Och så deprimerad på det. Känner mig så likgiltigt till och från och jag får panik över att jag känner så här. Över att jag inte känner lyckan lika starkt och mycket som jag alltid annars har gjort här. Jag får dåligt samvete och känner nästan en press att vara lyckligare.
Men!
Och det här är ett viktigt men. Även om framtiden känns mörk och jag här och nu har svårt att känna lycka och glädje så skulle jag verkligen inte vilja vara någon annan stans! 
En jobbig sak här är att jag nu är ensam volontär. En turkisk tjej åkte hem idag och hon spenderade nästa hela sina två veckor själv tills jag kom. Förut har vi alltid minst varit tre för det mesta fyra-fem volontärer här. Och med nu nästan fyrtio ungar så räcker en inte till. Det är så otroligt frustrerande när dom gråter och allt du vill är att plocka upp dom och trösta men du har inte tillräckligt många armar. Chansen att bara få sätta sig och leka eller prata med bara en eller två är nästan omöjlig och det är därför svårare att njuta när du nästan sliter dig själv i stycken för att räcka till. Alla vill vara nära och alla behöver få vara nära. Extra frustrerande är det med dom fem minsta som du verkligen bara vill ha i famnen tills dom tröttnar. Men det gör dom aldrig. Dom är så utsvultna på närhet just nu.

Men rätt som det är så har jag inte så ont och alla barnen i närheten verkar relativt nöjda och då plötsligt så kan jag bli full lycka för en stund och skoja och busa med dom.
Jag försöker i alla fall ta så lite starka smärtstillande som möjligt och jag och barnen har pratat om att jag varit sjuk och opererats och dom lite äldre verkar förstå. Jag är så rädd att dom ska tycka jag är dum och tråkig. Jag gör mitt bästa för att inte visa att jag har ont eller inte mår så bra och helt ärligt så tror jag faktiskt inte dom märker så mycket. Och det känns skönt. Jag vill ju vara så bra för dom som möjligt.

Typiskt mig att få en kronisk sjukdom

Hej!

För en vecka sen var jag och min vän Sofia på akuten för att jag en längre tid haft ont varje dag i livmodertrakten. Jag hade vart på vårdcentralen och fått p-piller några veckor innan men det hade bara blivit värre och eftersom jag snart åker till Ghana och inte skulle hinna få en tid på gynmottagningen så gick vi dit förra fredagen för jag hade så ont och var så orolig.

Efter många timmar där fick jag träffa en läkare som gjorde ultraljud och såg att jag hade en väldigt stor cysta på vänster äggstock.
Han skulle fixa så jag skulle få en tid att operera bort den innan jag åkte. Så i tisdags ringde en sköterska från gynmottagningen och sa att dom hade en tid åt mig på torsdag, alltså igår.
Så igår gick jag dit på fastande mage halv åtta och fick en säng och ett rum. Jag blev undersökt av en läkare, satt på dropp och vid kvart i två sövdes jag ner och dom gjorde en titthålsoperation på mig för att ta bort cystan.

Kvart i fem vaknade jag på uppvaket och det enda jag kände klart var smärtan i magen. Låg och jämrade mig som en annan döende tills jag fått två doser morfin. Så länge jag låg helt stilla och inte rörde mig så mådde jag inte så illa och fick vid halv sju ringa min mamma som redan ringt min avdelning två gånger vid det laget. :P
När jag skulle lämnas över från uppvaket till avdelningen så hörde jag personalen prata om att jag fått en spiral insatt. Något som vi inte alls pratat om innan. Och även fast jag inte skulle få prata med läkaren förrän nästa dag, idag så visste jag vad det innebar. Jag har endometrios. Fan.

Enda sen jag började få ont så har jag misstänkt det. Jag har läst ganska mycket om det nu på senaste tiden nu när det uppmärksammats och känt igen så mycket.
Gick allra först till STI mottagningen för att utesluta könssjukdomar, även om jag redan var ganska säker, men det går snabbt och lätt att få tid där. Då sa jag till läkaren att jag trodde jag hade det och han skicka en remiss till min vårdcentral där jag två-tre veckor senare fick träffa en doktor som då undersökte mig lite, konstaterade att jag var ganska öm från naveln och ner och gav mig p-piller.
Tre veckor senare hade jag fått så pass ont att jag ringde tillbaka till vårdcentralen och fick en telefontid med min läkare som då skicka en remiss till gynmottagningen och också sa att jag skulle ringa dit själv dagen efter för att försöka hinna få en tid innan jag åker till Ghana.
Så nästa dag ringde jag men sköterskan kunde inte hitta en tid åt mig och sa att om jag var väldigt orolig så får jag söka in akut för att få någon att titta på mig innan jag åker.

Hade det inte varit för Sofia hade jag antagligen inte gått dit. För när jag började misstänka att det var endometrios så gav jag upp lite smått. Jag har läst ofantliga artiklar om kvinnor som inte blivit tagna seriöst med den sjukdomen. Jag har själv sett det på nära håll hos en av mina vänner som spenderat massa tid på akuten, jag har suttit med några gånger, och bara blivit hemskickad med piller och råden att inte stressa eller känna efter så mycket..
Jag själv har ju sökt hjälp massor av gånger hos läkare och barnmorskor från att jag var fjorton för den ohanterbara smärta jag genomlidit i början en-två dagar var knappt fjärde vecka till nu, tre-ibland fyra och en halv dag var knappt fjärde vecka.
Jag har räknat ut att jag spenderat över 500 dagar av mitt liv med att ha så förfärligt ont och vara trött och slö av smärtan och tabletterna. Och så magkatarren tabletterna ofta orsakat mig...
Men jag har bitit ihop, stått ut. För när mensen tar slut så tar också smärtan slut, tills den inte gjorde det längre här i slutet av november.

Så jag gick till akuten fick träffa en läkare som sa att jag hade en cysta som inte såg ut att vara av endometrios utan bara en vanlig vätskefylld. Men att det inte var konstigt att jag haft ont och att det var jättebra att jag kommit in.
Jag kände mig jättelättad, hade varit helt säker på att jag hade endometrios och fått skador av det. Misstänkte väl fortfarande att jag hade endometrios men just den här smärtan verkade ju inte bero på det.
När jag träffade läkaren som undersökte mig på gynavdelningen innan operationen så sa jag till henne att jag fått för mig att jag har endometrios och undra om hon skulle kunna se det när dom ändå var där och kolla.
Jo, det ser vi då sa hon och när hon sen undersökte mig med ultraljud så sa hon att min cysta nog skulle kunna vara en endometrioscysta ändå.

Så när jag vakna upp och hörde att dom satt in en spiral helt utan att vi pratat om det så förstod jag. Jag hade ju läst att det var ett av de bästa medlen för att lindra endometrios.
Jag frågade en sköterska lite senare på kvällen när jag var lite mer klar i skallen om jag hört rätt och hon såg i sina papper att ja, dom hade satt in en spiral.
När jag sedan fick träffa doktorn idag så berätta hon att operationen gått bra, dom hade fått bort hela cystan och att det varit en endometrioscysta som vuxit ihop med min vänstra äggledare. Min högra äggledare var fin men min vänstra är nu med största sannolikhet obrukbar. Förstörd.
Och även om en klarar sig alldeles utmärkt med bara en äggledare om jag vill ha barn i framtiden så kan jag inte låta bli att vara så jäkla bitter och ledsen för att en del av mig blivit förstörd för ingen inte en enda läkare brytt sig om eller haft kunskapen om att kolla upp om jag har endometrios och satt in förebyggande medel i god tid innan en del av mig blivit förstörd.
Innan jag spenderat över 500 dagar i olidlig smärta som gjort att jag fått ställa in, boka om, sjukskriva mig och känna mig trasig och dålig.
För att inte tala om dom här fyra månaderna av smärta jag haft nu. Eller den hemska smärta jag fick efter operationen eller smärtan jag har haft hela dagen, som jag har just nu för att dom varit tvungna att göra fyra hål i min mage för att ta bort en endometrioscysta på min nu trasiga äggledare. Eller panikångest attacken jag fick inatt när jag var superkissnödig men inte fick ut en enda droppe kiss.

Så många gånger jag känt som att jag går sönder inuti när jag haft mensvärk och så många gånger jag fått höra att det är normalt och ofarligt med mensvärk.

Jag har nu fått en hormonspiral insatt plus ett annat p-piller utskrivet, närmare bestämt ett mini p-piller som jag ska ta dubbel dos av för att förhoppningsvis helt sluta menstruera. För att minska risken för ytterligare skador.
Fatta om jag hade fått det här när jag var fjorton-femton. Vad många års lidande jag hade sluppit. I tolv-tretton år av mitt liv har jag levt med det här, med en inflammation i min kropp.
Jag borde sökt mer hjälp tidigare, men jag hade verkligen tappat förtroendet för sjukvården vad det gäller livmodersmärtor och jag är ingen fighter. Jag är inge bra på att ta strid. Så på ett sätt är det väl bra att jag fick en cysta ändå. För den syntes och den behövde tas bort. Annars hade jag nog inte fått hjälp så här snabbt.

Men ja, jag är bitter. Men jag fick det ju konfirmerat idag så jag borde väl ha rätt att vara bitter?!
Läkaren och framför allt en sköterska på gynavdelningen har varit jättebra. Är inte bittra på dom. Absolut inte! Utan på att en sjukdom som drabbar ca 10-15 % av kvinnor i fertil ålder är så okänd och tas så oseriöst.

Jag har mått så himla dåligt dom senaste veckorna av rädsla för att jag skulle ha det här och för att jag inte sett något slut. Smärtan bara fortsatte. Jag är ganska smärttålig men när jag inte såg något slut så blev jag väldigt nedslagen.
 Det är så JÄKLA typiskt mig att få en sjukdom som inte går att bota, inte syns och som skadar men inte dödar (förutom i vissa enskilda fall). Det låter kanske sjukt men jag hade hellre haft något dödligt. För endera dör du eller så blir du frisk. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att leva med smärta, inte orka tillräckligt och inte kunna bidra. Och med mitt psykiska förflutna och allt jag varit med om där så har jag inte direkt särskilt mycket kämparglöd kvar i mig.
Men visst, blir det bättre nu och jag slipper mens och smärta så kan det väl vara okej. Kanske får min kropp chans att läka ut och kanske kommer jag få lite mera ork.
Men hormon är omiljövänligt och minipillerna innehåller laktos så jag får ju ångest för det. Vet inte om jag tycker min hälsa är värld andras lidande. Jaja, kan ju i alla fall be läkaren kolla om det finns några minipiller utan laktos som kan funka när jag ska på återbesök i maj.

Nu ska jag försöka att fokusera på ungarna i Ghana. Om en vecka är jag där. På onsdag åker jag. Ljuset i min tunnel.

Sällskap

Sammy-sällskap när jag bada

Snälla kom ihåg att jag finns

Jag har väldigt mycket att se fram emot och/eller vara glad för just nu. Och jag är glad och jag ser fram emot dem! Men ändå är det ett mörkt ångestmoln som hänger runt om mig just nu, och har gjort de senaste två-tre veckorna.
Det är egentligen bara en grej eller flera enskilda liknande som hör ihop och blir en grej. Och det är känsligt. Så jäkla känsligt.
Jag försöker att inte bry mig och koncentrera mig på alla de bra sakerna istället men jag börjar misstänka att det har gjort grejen ännu större och känsligare för att jag försöker att inte känna.
Jag har försökt vänta ut dem, men det verkar inte funka, och jag har i alla fall lite försökt uttrycka mina känslor utan nå vidare bra resultat och känsligt men samtidigt förbjudet som det är så vågar jag inte ta i mer. Jag vågar inte.
Jag skulle verkligen önska att någon tog tag i det åt mig, att någon såg eller åtminstone råkade titta förbi och som då skulle stöta på det och tog hand om det. Tog hand om mig. Men det verkar inte hända. Det funkar aldrig. Och jag vet seriöst inte hur jag ska göra.
Jag känner mig totalt bortglömd och oviktig.
Jag vet att det här är luddigt. Jag ber om ursäkt. Jag kan inte skriva här vad det är. Jag borde fixa det. Eller försöka. Inte gnälla om det på min blogg...

Flygbiljetter, bio och mosig i huvudet

Igår bokade jag biljett till Ghana. 11 april ska jag åka tillbaka till Ghana och träffa finaste ungarna igen.
Kommer vara där lite drygt tre veckor och kommer hem till Sverige den 25é mars. Är så sjukt glad! Ni anar inte.

Fick besök av min bonuslillasyster Hilda idag. Vi fika och prata och sen gick vi på bio och såg filmen The Imitation Game. Väldigt bra film!

Igår var jag på fest hos Mia och sen när jag kom hem låg jag och chatta med en kille fram till sex så idag har jag varit lite mosig i huvudet. :P

En kort uppdatering. Ha det bra!

Återkommande drömmar

Jag har två återkommande drömmar i mitt liv. Eller teman, för drömmarna är aldrig desamma.

Den ena handlar om min gamla häst Crackson som jag kände mig pressad att sälja fast jag inte alls vill det egentligen och som några månader senare dog. Jag har ganska mycket ångest för det och att jag sålde honom är en av de ganska få sakerna i mitt liv jag ångrar. Det är nog kanske till och med det jag ångrar allra mest.
Jag drömmer att jag återförenas med honom på olika sätt. Hittar tillbaka till honom eller så. Drömmarna är ofta ganska trevliga men kan leda till ångest när jag sen vaknar.

Den andra drömmen eller temat som återkommer handlar om min storasyster och är nästan alltid en mardröm. Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar men när jag gör det så handlar det 90% av gångerna om henne och ofta även vår mor i samband.
Ofta känner jag mig pressad och illa behandlad i drömmarna och känner stor frustration och panik.
Drömde en sån dröm inatt. Absolut inte någon av de värre men började tänka på hur intressant det är att jag efter alla dessa år fortfarande drömmer ungefär samma. Nog är det en hel del ouppklarade saker där. Och de kommer antagligen aldrig bli uppklarade heller.
Sen så drömde jag om Crackson för bara nån dag sen också. Båda återkommande inom bara nån dag.

Ja, det var väl allt. Hej svejs!

Min största svaghet och min största rädsla

Den där ständigt efterhängsna känslan av att vara oviktig. Av att inte betyda tillräckligt mycket för de som betyder mest för mig. Att alltid känna mig i ett underläge just för den ojämna balansen.
Att jag känner mig obetydlig är det som skulle kunna bli mitt fall. Min Akilles häl. Jag kommer aldrig undan den känslan. Inte särskilt länge i alla fall.
Det är den känsla jag är allra mest rädd för, som får mig att bli allra svagast och som ställer till det allra mest.

27 club

Hej hopp!!

Jag kan ju börja med att gratta en av världens bästa vänner, Sanna Hynda Steinholtz! 🎈 Idag fyller hon hela 27 år! Kan ni fatta. Tjugosju fucking år. Tänk om hon för tio år sen när hon fyllde 17 hade vetat att hon det året skulle träffa sin allra bästa vän. Mig. 😊
Så grattis Sanna. Om knappt fem månader kommer jag efter dig.
Är det inte vid 27 alla legender dör? Typ Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain mm. Så vill vi dö som legender..... 😉

Anywho .. Just nu ligger jag i sängen med en utsträckt Simon bredvid mig. Blev väckt innan åtta av en hungrig Sammy och har just nu inget bättre för mig så jag gick och la mig här.
Har varit så sjukt trött och uttråkad senaste tiden. Ingenting är särskilt roligt. Varken dataspel, serier, läsning eller annat. Vet liksom inte vad jag ska göra med mina dagar. Vill bara att de ska gå så jag får lägga mig. Brukar dock bli piggare och gladare på kvällarna ibland.
Har ju saker jag skulle behöva göra, typ skola, viktiga samtal och sånt men har liksom ingen lust eller ork. Vill mest sova. Är inte deprimerad eller mår på annat sätt psykisk dåligt. Är bara trött och oinspirerad för det mesta. 😝
Klockan två ska jag i alla fall träffa Chatrine idag. Och sen ska jag väl försöka mig på lite skoluppgifter.

Glad Sannas dag allihopa!

Mum's Care 2014

Drygt ett halvår senare har jag äntligen gjort en liten video från senaste gången hos ungarna. Fick ett ryck igår kväll/natt och gjorde den. :P

Tjugohundrafemtons första inlägg

Årets första inlägg får vara en massa bilder! :)

Sovrummet

Hallen

Vardagsrum

Vardagsrum

Kök

Nya tatueringar

Samma gamla Baron

2014

Hallå! 

Just nu sitter jag i min nya lägenhet med Sammy i knät. Katterna kom hit idag och jag flyttade in igår. Det är jävligt jobbigt för mig när det inte är rörigt och ofärdigt i mitt hem så jag har slitit sönder mig med att packa upp och fixa. Inte många lådor kvar nu.  
Idag är det näst sista dagen på det här året och  2014 har varit ett väldigt händelserikt år. Jag tror aldrig jag har skiftat så mycket med att vara på botten och på toppen som detta år. Jag har varit så väldigt svag. Men också väldigt stark. Jag har stått på kanten och velat och balanserat.

Jag började läsa upp betyg och påbörjade och slutförde en utbildning om Fair Trade. Jag har trots att det varit tufft klarat alla mina kurser och jag fick åka till Ghana ännu en gång tillsammans med skolan och stannade två extra veckor för att mysa med ungarna. Alla gånger i Ghana har varit toppen men det här var den bästa!

Jag har förlorat två vänner och en vänskap blev ordentligt prövad men vi överlevde och har efter det utvecklat och stärkt den.

Jag har hittat tillbaka till en vän och fördjupat min vänskap med en annan.

Jag har lärt känna en massa underbara nya människor på Fair Trade kursen.

Jag har varit i Stockholm NIO (egentligen tio när jag åkte till och från Gotland men jag mellanlandade bara så jag räknar det som en gång) gånger och mest bott hos min fantastiska kusin Elin och hennes man Alieu som jag fått en närmare relation med tack vare det.

Jag har också tack vare Stockholmsresorna träffat min storebror som bor där oftare och min gudfar vilket varit väldigt trevligt!

Jag har också rest till Gotland och Jönköping för första gångerna i mitt liv.

Jag tror aldrig jag rest så mycket som jag gjort det här året. Även de fem veckor i Ghana reste vi runt mycket.
Jag har sovit på sjutton olika ställen i år och delat säng med tio olika människor.

Jag har sovit bättre i år än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder.

Jag har aldrig haft sex med så många olika personer på ett år och inte heller så många nya. Fast fem olika och fyra nya är kanske inte en så stora siffror för alla men för mig som är så petig och kräsen så är det nytt och duktigt gjort så jag är faktiskt lite glad! ;) Jag hoppas dock jag ska kunna släppa lite på höga krav nästa år och våga vara mer sårbar.

Jag har gjort en psykologisk utredning, fått en gamal diagnos skrotat och fått en ny och avslutat min kontakt på psykiatrin.

Jag har blivit bestulen för första gången då jag den 13é oktober fick min väska med dator, kläder, böcker och en massa annat smått och gått tagen ifrån mig påväg hem från Stockholm på tåget. Men det var ingen större traumatisk upplevelse.

I år var det tio år sen jag försökte ta livet av mig första gången, tio år sen jag hamnade på institution första gången, tio år sen jag skärde mig första gången och tio år sen hela min värld rasade.

Jag har detta år börjat engagera mig i Rödakorset och i Fairtrade samt fortsatt att vara ideell på katthemmet.

Jag har fått “låna” Eriks katt Simon när han flyttade till Stockholm.

Tack vare Spotify vet jag hur jag har lyssnat på musik under året.

De artister jag lyssnat mest på är:

1. Passenger
2. Regina Spektor
3. Coldplay
4. Matt Corby
5. Radical Face

I vintras var Regina Spektor den artist jag lyssnat allra mest på, i våras och sommras var det Passenger och i höst Kasabian.
Jag har lyssnat på över 32000 minuter på Spotify och då mest på lördagar då jag i genomsnitt lyssnar tre timmar på musik. Sen kommer tisdag och sedan torsdag på andra och tredje plats.
Här är mina 100 mest lyssnade låtar under 2014.

Det här året har jag fallit för Let’s play serier på Youtube (mest Minecraft) och blivit lite smått förälskad i en Youtubare. ;)

Jag hade mitt livs bästa födelsedag i Ghana i år trots att jag saknade mina nära och att det var regnigt. Mådde bara så förbaskat bra och hade så himla kul!

Jag har fått blivit förälskad på riktigt för första gången.

Jag har lärt mig så mycket!

Jag har blivit modigare och jag har blivit sannare. Och grannare! ;)

Jag har varit mindre förkyld det här året än vad jag någonsin kan komma ihåg. Efter influensan i Februari-Mars där någon gång så tror jag inte att jag har varit nå sjuk förutom Malaria och Tyfoidfeber i Juni men det räknas inte! Hade en liten förkylning för ca en månad sen men den bröt aldrig ut på riktigt så jag tycker inte den räknas heller! :)

Jag fick Tyfoidfeber för första gången i mitt liv och Malaria för andra gången.

Jag har i år HELT blivit vegan. Det känns så jäkla bra.

Och så har jag ju flyttat. :)

Julen, ständigt denna njutångest

Då var det här årets jul slut.
Jag älskar jul och julafton men det är också väldigt ångestladdat. All familj som buntas ihop, förväntningar, intensiteten mm. I år lite extra men det gick ändå bra.
Hade en bra dag med familjen och fick massor av fina presenter. Och det blev ju en vit jul till sist! :D
I morse var några av oss på julottan halv fyra och sen har jag mest sovit, slöat och umgåtts med min mor, bror och katter. Jag skulle egentligen åkt på julfest i Avesta idag men med tanke på att jag flyttar på måndag och det har varit rätt mycket så kände ja att jag behövde andas ut och vila. Fast sen ångrade jag mig nu ikväll och blev rastlös. :P Fast jag hade det bra här i Öja med. Kollade på serien "The Affair" tillsammans med storebror.

Imorgon ska vi nog åka och shoppa i Sågmyra och sen på lördag åker jag hem och gör klart i lägenheten inför flytten. Katterna får stanna här tills allt är klart.

Hoppas ni alla haft en fin jul! Puss

Stockholmsresans slut

Hej hopp!
Just nu är jag i Solna hos Erik och latar mig. Ikväll åker jag äntligen hem. Eller äntligen och äntligen.. Jag har haft det JÄTTEBRA här i Stockholm och har egentligen inte längtat hem så mycket men nu när jag vet att jag ska hem idag så börjar jag längta. Efter min säng och framförallt katterna. :)

Passenger var så grymt jäkla fantastisk. Han var charmig, rolig och så väldigt talangfull. Det gick inte annat än att älska honom. :) Han verkade så uppriktig och ödmjuk. Och som sagt så förbaskat rolig. Kändes så fint att få se honom. ÄNTLIGEN! Och det var underbart att ha min allra finaste Malin vid min sida. :)

Jag har en del inplanerat i veckan och kommer antagligen vara rätt trött efter denna vecka men snart är det jul och idag har jag börjat tro att den kommer kunna bli jättebra så nu längtar jag verkligen! Om bara snön ville komma...

Puss och kram på er!

Malin

I tisdags bad Malin mig att jag skulle beskriva henne. Så det det tänkte jag nu göra här. Detta är alltså min bild av Malin, hur jag ser henne och inget faktum.

Jag lärde känna Malin förra hösten när jag var i Ghana. Hon var också där sin andra gång och fick flytta in i samma rum som mig och Jasmine (som jag vid det laget hade blivit rätt trött på).
Det går inte att tycka illa om Malin. När hon först kom med sin sprudlande energi likt en en gullig valp så slogs jag mest av hennes glädje och positiva enkelhet. Jag tyckte om henne men trodde dock inte att vi skulle ha så mycket gemensamt. Hon verkade så väldigt okomplicerad och nöjd. Jag märkte snabbt att hon var en sån person som älskar att möta andra människor och prata med dem. Hon tar emot dem och nya erfarenheter med öppna armar. Några egenskaper som jag ofta önska att jag hade men som jag blir alldeles för trött för att orka med. Hon är så genuint intresserad av andra människor. Jag är nog betydligt mer dömande och misstrogen mot andra människor och världen i stort jämfört med Malin, något som stärks på extra mycket när jag är med kavata Malin. ;P
Men jag var glad att Malin kom. Främst för att jag fick lite avlastning med Jasmine och de första kanske två dagarna lät jag dem prata och lära känna varandra och njöt av att få lite lugn och ro.

När jag sedan ändå började prata med Malin lite mera på ett djupare plan så upptäckte jag att vi faktiskt har massor gemensamt och att hon är en sån person som jag vill ha i min närhet.
Fyra fina och intensiva veckor delade vi tillsammans i Ghana. Hon blev min absoluta favorit och det blev otroligt tomt efter att hon åkte hem.

Över ett år senare så har vi sett till att setts minst fem gånger här i Stockholm när jag varit nere samt en gång som hon kom till mig i Falun och hälsade på. Vi har också haft telefon, sms och sociala medier-kontakt.

Jag tycker nu att jag känner henne ganska så bra.

Det första en märker är ju som sagt den sprudlande positiva energin och hennes glädje inför nya människor och upplevelser. En kanske tror att hon inte är så mycket djupare än så, det trodde jag, men det stämmer inte. För det mest fantastiska med Malin gömmer sig under ytan. Malin tar in upplevelser på ett djupare plan än de flesta andra.  Det är tydligt för mig att Malin är en sökare. Och det är en av de saker jag tycker bäst om. Hon försöker hitta sig själv och mening. Hon känner djupt och stark och är duktig på att uttrycka det.
Hon är inte en sådan som tragglar på i samma gamla hjulspår med skyddslappar på, utan hon stannar upp, ser sig om och ifrågasätter sig själv och världen runt omkring henne. Under ytan är hon inte alltid glad och positiv utan kan nog känna sig ganska trött och vilsen. Hon kan vara osäker på sig själv och sliter hårt för att känna att hon duger. Malin har ofta många bollar i luften och det blir nog lätt lite för mycket. Jag tror hon skulle må bra av att vara lite mera närvarande här och nu. Hon kan vara lite virrig, splittrad och oorganiserad i sin känsla av otillräcklighet.

Hon har ändå självdistans och tar inte sig själv på för stort allvar. Hon är empatisk och otroligt anpassningsbar men ändå ingen som låter sig köras över. Hon har integritet och självrespekt. Och hon kan bli både jäkligt irriterad och ilsk. Men som tur är så bits hon inte så hårt.

Ibland kan jag tycka att hon med sina arrangerade bilder och käcka fasad blir lite smörig och lite för “gulligull”. Jag kan tycka att hon skulle släppa lite på det där klämmiga yttre och låta hennes lite trasiga och mörka men så otroligt vackra och intressanta delar komma fram lite mer.

Fast kanske har det mer med mina issues att göra och att jag, som kan relatera till så mycket med Malin bara har lite svårt att relatera till just de sidorna som för mig skulle kännas falska. Kanske för att jag aldrig klarade av att vara sådär enkel och glad så tänker jag mig att det ska vara lika utmattande för Malin som det är för mig. Hur som, så är Malin ett utmärkt exempel på hur fel en kan ha i första intryck!
Mitt första intryck av Jasmine var ju att vi hade enormt mycket gemensamt och skulle komma utmärkt överens. ;)

Ja, det här är min beskrivning av Malin, en av mina favorit personer.. Denna vackra kvinna som jag önska bodde närmare mig. För det är få personer som jag orkar med längre stunder och hon är en av dem. Jag skulle kunna skriva så mycket mer och det här är absolut inte allt jag ser.

Jag önskar att Malin såg hur fantastisk hon är och vacker både inombords och utombords. Jag önskar att hon kunde tillåta sig själv att ta det lugnt och andas lite mer. Och framförallt att hon fick det fysiska egna utrymmet att andas. Jag önskar att den där osäkra lilla flickan i Malin skulle känna att hon är precis nog och tillräckligt. Hon behöver inte vara mer.

Vi var för övrigt på Passenger ikväll och det var helt jäkla fantastiskt. Ska skriva mer om det en annan gång.

Malin och jag på Passenger ikväll

Puss på er!