Trött och tråkigt första inlägg

Hej hopp!

Jag har fått så himla svårt att sova på sistone. Jag kan alltså ligga vaken en hel natt utan att kunna somna fast jag varit vaken hela dagen, gjort avslappningsövningar, tagit melatonin mm. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör och det enda som funkar är att ta dom starkare sömntabletterna Zopiklon som jag för ett år sen bara tog kanske en gång varannan vecka eller nått i genomsnitt.
Jag som haft en jävligt bra sömn i flera år och nu är det totalt borta. 😢
Jaja, antar att det har med att göra att det varit väldigt mycket nu under väldigt lång tid. Jag behöver ett break och mer roliga och bra saker i mitt liv!

Just nu sitter jag och väntar på att få ett sms om jobb. Jag vaknade av mig själv halv sex och har väntat sen halv sju. Vi får väl se om det dyker upp något eller inte idag.

Hoppas alla har en bra dag i alla fall!

Bra och dåliga saker

Hallå hallå!

Jag är förkyld. :( Fast jag är på bättringsvägen så idag har jag till och med varit vaken hela dagen. :P
Det var faktiskt jättelänge sen jag var sjuk sist. Tror det var i slutet av februari - början av mars jag vart sjuk senast. Sen har jag möjligtvis haft något på gång som aldrig riktigt blev något men dålig har jag inte varit sen då så jag har länge gått och väntat på att bli sjuk och i måndags började jag känna mig riktigt trött och sen på tisdagen började jag snora och nysa. Värst var det i onsdags, ojojoj, då var jag nära att stryka med. :P
På tal om att vara sjuk så fick jag tillbaka provsvar på en massa prover jag tog förra fredagen och alla var bra. Är lite impad att jag aldrig har någon brist på nått faktiskt. :P Speciellt med tanke på att jag inte har ätit några tillskott på nästan ett halvår nu.
Var till vårdcentralen för att jag fryser så mycket och det blir värre för varje år som går. Var till vårdcentralen förra året för det också och det enda dom kan komma på är att ta en massa prover och när dom visar bra så kan dom inte hjälpa mig mer. :( Jag vet inte vad jag ska göra för jag blir så otroligt handikappad av att jag fryser så mycket och det enda läkaren förra fredagen sa var att det var ganska klart att jag har låg metabolism, framförallt i vila och det finns inte så mycket att göra.
Ökad rörelse verkar inte göra någon skillnad, snarare tvärtom då jag fryser ännu mer sen när jag slappnar av. Just när jag rör mig går det bra men det är ju sen när jag vilar eller ska sova som jag börjar frysa så extremt. Jaja.

Annars hade jag det bra i Stockholm och det var så himla kul att hänga med Deni och sen med Melvin och nya tillskottet Nora. Ska till Stockholm på onsdag igen för på torsdag ska jag och Malin, plus några vänner till henne, på Passengers konsert i Stockholm. Blir borta till lördag då.
Lite tråkigt att jag missar kören här hemma i Falun en vecka men Passenger är helt klart värt det!
Vet förresten inte om jag kommer orka vara kvar på kören tyvärr. Det är något jag mår så dåligt för som jag inte vet om jag borde skriva om här eller inte men det påverkar mig så mycket och är något som jag inte kan låta bli att tänka mycket på. Jag älskar kören men av dom fyra personer i hela världen som jag verkligen inte vill hamna i grupp med så har dom två jag allra minst vill ha i min närhet just nu beslutat att komma till kören fast dom vet att jag är där och det känns så himla orättvist och ledsamt eftersom jag så gärna vill gå på kören som jag längtat efter hela sommaren och trivts så bra med människorna och körens uppbyggnad och det är precis vad jag behöver just nu men jag vet inte om det ger mer än vad det tar om dom två ska fortsätta gå där. Jag önska så av hela mitt hjärta att det var annorlunda. Men aja, inget jag kan göra något åt. Vi får väl se. Får gå gången efter jag varit i Stockholm och känna efter då. Jag blir så himla ledsen bara när jag tänker på det. Usch.. Jag förstår bara inte hur någon som vet att den har sårat någon eller några, kan vilja utsätta dom personerna för en själv när det är så onödigt. Jaja.

Imorgon ska i alla fall jag och Hilda på Rättviks marknad över dagen. Det blir nog kul. Hoppas bara att jag blivit ännu lite piggare tills dess. :)

Lite tankar jag skrev ner för några dagar sen..

Jag vet inte riktigt varför det här är något som jag börjat tänka på och skriva just nu men likväl så började jag tänka på det och behövde sätta det i ord.

Jag har faktiskt varit duktig nästan jämt. Det kanske inte har märkts, men det har jag.
Jag har i princip i hela mitt liv försökt vara duktig och bra. Jag har inte mått dåligt för att jag tagit dåliga beslut. Jag har inte ens när jag mått dåligt tagit särskilt många dåliga beslut.
Jag har inte gått in i destruktiva kärleksrelationer fast jag inte önskat annat än att någon verkligen ska älska mig.
Jag har inte använt droger eller alkohol för att slippa känna eller för att glömma fast jag inte velat annat än att slippa känna och få glömma.
Inte heller har jag använt sex som ett sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet fast jag är en väldigt sexuell person och verkligen behövt bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag har inte struntat i räkningar, har inte dragit på mig några skulder eller varit skyldig folk pengar fast jag i hela mitt vuxna levt på en ansträngd ekonomi.

Jag har väldigt väldigt sällan ljugit och jag har aldrig sårat någon annan för att jag varit taskig eller självisk. Vet inte ens om jag någonsin sårat någon trots att jag själv blivit sårad av nästan alla jag någonsin älskat (djur och barn exkluderade såklart :P).

Jag har gjort så gott jag kunnat för att vara en snäll och god person. Jag mår inte dåligt på grund av mig själv. Faktiskt så tycker jag jävligt bra om mig själv egentligen. Säkert bättre än vad dom flesta tycker om sig själva.

För jag vet hur jag har kämpat. Jag vet att jag inte gjort något fel. Faktiskt så är det inte mycket jag hade kunnat göra annorlunda.

Men, en del av mig kan hata mig själv för att jag inte passar in. För att jag inte är som alla andra.

Jag vet ju att det inte är mitt fel men när det blir fel gång på gång för att andra människor “vet” vad som är bäst eller för att det du behöver för att må bra inte passar in med hur samhället ser ut så är det lätt att hata sig själv.
Fast egentligen gör jag inte det. Jag hatat samhället som inte har plats för alla.

Jag är trött på att rannsaka mig själv och ständigt leta efter vad mer jag kan göra för att fungera bättre, för när jag inte hittar mer som jag faktiskt kan förändra så fastnar jag lätt på allt jag borde göra och där blir det aldrig bra.

Jag har nästan aldrig mått dåligt för att jag har valt en dålig väg. Jag har mått dåligt för att människor har gjort mig illa och det är något jag försökt bearbeta och arbeta med i tjugo år. Jag har inte kunnat gjort mer. Jag har tagit till mig vartenda råd och kritik och all hjälp som erbjudits. Skulle jag gjort någonting annorlunda så är det i så fall att tvivlat mindre på mig själv, att lägga mindre skuld på mig själv och framförallt lyssnat mindre på andras idéer.

Fast jag vet inte om jag hade kunnat det och jag tänker inte klandra mig själv något mer för det jag inte kan.

Elvanse, ADD och gelatin

Jag har börjat med amfetamin...
Eller ja, lisdexamfetamin. Centralt verkande sympatomimetika ni vet. ADHD och ADD medicin alltså.
Tog första tabletten av Elvanse (som medicinen heter) idag. Provade för några veckor sen medicinen Concerta fem - sex veckor men fick så mycket biverkningar av den så jag kunde inte fortsätta. Och inge piggare vart jag. För det är det som är meningen. Att jag ska bli piggare.
Jag har ju tidigare utretts grundligt utan att fått någon diagnos på ADD (som är misstanken nu) men eftersom jag är så trött och har vissa delar som stämmer in väldigt bra i ADD (samtidigt som många klassiska symtom inte gör det) så har jag fått prova sådan medicin för att se om det skulle kunna få mig att orka mer.
Av Concertan märkte jag i princip ingenting för biverkningarna tog liksom över allt. Förstod inte heller exakt hur mycket jag påverkades av medicinen förrän jag slutat och biverkningarna släppte.
Men nu har jag alltså börjat med Elvanse istället. Båda är centralstimulantia men Elvanses verksamma ämne är alltså lisdexamfetamin medans Concertas är metylfenidat. Så dom fungerar lite annorlunda så därför hoppas jag nu på mindre biverkningar (helst inga alls faktiskt) och mycket mer effekt. Vill ha en normal människas energi och ork tack! :D

Var lite osäker på att prova en ny medicin när det gick så dåligt med den förra men samtidigt vill jag verkligen testa allt som erbjuds för att förhoppningsvis fungera bättre och om inte annat kunna säga att jag provat allt.

Det som känns jobbigast dock med Elvanse är att det är gelatinkapslar. :/ Ni som inte är veganer eller ens vegetarianer kanske inte kan förstå att det är en stor grej, men det är det.
Jag har tidigare totalvägrat gelatinkapslar för att det känns så fel och faktiskt äckligt att ta dom. Alltså även fast jag har haft jättehemska endokramper och dom vanliga värktabletterna inte har hjälp så har jag inte tagit dom starkare tabletter jag fått utskrivet som det visade sig vara gelentin i (trots att jag redan i tidigare samtal med den läkaren pratat om att jag inte kan äta nått med gelentin i). Kanske korkat och dumt när jag ändå hade hämtat ut dom men hur ont jag än haft så har det hittills inte känts värt det.
 Men med Elvanse så finns inga andra alternativ. Det finns inget annat märke och ingen annan form än kapslar.
Concerta är också kapslar fast dom är gelatinfria och jag fick förresten ändå ett annat billigare märke som bestod av tabletter.
Men Elvanse har alltså gelatin i sina kapslar vilket gör mig sjukt frustrerad. Varför ha det? Det går ju uppenbarligen utan.. Och det är ju inte bara vegetarianer och veganer som inte vill ha gelatin, praktiserande muslimer och judar vill oftast helst inte heller ha det då gelatin för det allra mesta kommer från gris.
Dom flesta som inte äter gelatin brukar dock tycka det är okej när det handlar om mediciner som det inte finns några alternativ till.
Men jag skulle skulle ändå inte kunna svälja kapseln.
Som tur är så är det okej att öppna kapseln och hälla innehållet i ett glas med typ vatten eller juice så det är vad jag har gjort.
Det tar mig ändå lite emot att köpa och stödja något som har döda djur i sin produkt. Men men. Nu gör jag så här och hoppas att det i framtiden ska komma bättre alternativ.

Förjävligt och glad

Jag har varit SÅ himla trött dom senaste dagarna. I torsdags orkade jag knappt gå ur sängen  och igår och idag har jag gått omkring som en zombie.
Det är lite förjävligt just nu men det finns också en del saker som gör mig glad!

Saker som gör mig glad just nu:

• Katterna! - Inget kan lugna ner mig och få mig att bli så glad och känna så mycket kärlek som dom just nu! 
• Solen
• Mina växter och fröer - tycker verkligen det är super mysigt att gå runt och vattna och pyssla med dom. Är så lycklig att det börjar hända saker med mina smultronfrön! :D
• Min uteplats - den kombinerat med solen och katterna är typ det bästa! 
• Mindcracks UHC Season 23 (Ultra Hard Core i Minecraft) - ni vet nog inte vad det är och skulle antagligen tycka det var knäppt. :P
• Grön ärthummus - är typ beroende av det just nu!
• Coldplays nya album - är lite sent ute med att lyssna på deras nya album men nu har jag gjort det och är så positiv överraskad. Tyckte inte om deras förra album, Ghost Stories, mycket alls så hade inga höga förväntningar alls på det album dom släppte i december men fan, det är riktigt bra och det gör mig så glad!

Annars så har jag varit i Rättvik idag och firat min mormor som fyllde 91 år i onsdags. Det va trevligt, förutom att jag var en jävla zombie då.

Hur PTSD kan påverka mig

Jag lider av posttraumatisk stress syndrom, något som jag skrivit om förut.
Jag lider för det mesta inte så mycket av det men det går också mycket i vågor.

Framförallt är det i situationer som liknar dom tidigare traumatiska erfarenheterna som jag reagerar. Jag har gjort en ordentlig utredning och jag tar all hjälp som erbjuds för att bli bättre och något jag har lärt mig är att i situationer som liknar tidigare trauman (oftast i form av att jag blir övergiven, sviken, sårad, bortglömd, åsidosatt på ett sätt som är dåligt för mig mm) är att jag reagerar starkt, väldigt starkt. Men inte obefogat. Mina reaktioner påverkar alltså mest mig eftersom det är så fysiskt och psykiskt jobbigt att återuppleva alla gamla trauman så kroppsligt. Jag kan tänka och veta att det inte borde vara så här farligt men min kropp reagerar i "full panik-mode".
Det är förstås jobbigt för andra också att jag reagerar så starkt, men jag blir inte irrationell eller orättvis.
För även om jag inte hade PTSD så skulle jag reagera och bli arg eller ledsen i dom situationerna där jag blir orättvist eller illa behandlad.
Det skulle bara inte vara så nedslående, förödande och skadligt för mig som det blir nu.
Jag skulle nog till exempel ha lättare att bli arg och sedan gå vidare.
Nu är det som att jag sugs ner i ett stort svart hål där alla liknande trauman samlats och nu klibbar sig fast i mig.
Det är otroligt tungt och smärtsamt.
Jag skulle verkligen ge allt för att slippa. För att kunna klippa av allt det gamla och bli fri. Men jag vet inte vad mer jag kan göra än att prata och uttrycka och på så sätt förhoppningsvis kunna bearbeta någorlunda i alla fall.

Men jag blir inte helt förstörd utåt. Måste jag jobba eller har andra åtaganden eller så, så kan jag hålla ihop. Jag kommer fortfarande känna av det och bli väldigt trött men jag kan. Och det är jag tacksam för! Min ansvarskänsla övervinner det mesta och det gjorde den också även när jag upplevde traumat.

Note to self!

Snälla Isabel, kom ihåg det här och tänk på det i framtiden när du väljer vilka människor du tar till dig.
För jag har nu lyckats identifiera den gemensamma nämnaren på människor som inte är bra för dig.
Okej!
Så, människor som har ett stort bekräftelsebehov, använder sex som bekräftelse och/eller på andra sätt går in i osunda kärleksrelationer kommer med stor sannolikhet alltid sätta sig själva först. Dom är opålitliga och det är allt för stor risk att dom kommer förbise dig och vara oförmögna att sätta dig framför sina destruktiva mönster, vilket såklart kommer gå ut över dig, oavsett hur mycket du pratat och upplyst dom om dig själv innan och det är därför väldigt viktigt att du rör dig med ytterlig försiktighet runt dessa människor!
Eller undviker dom på ett känslomässigt plan helt.
För dom kan helt enkelt vara oförmögna att ta ansvar för en annan människors känslor.
Fega och svaga människor är också en risk. Alltså såna som har undvikande beteenden och svårt att vara öppna och ärliga på grund av rädsla.

Det är inga dåliga människor, men dåliga människor för dig. Att alltid vara den som anpassar sig, tar hänsyn och spenderar mycket tid och energi på att ta hänsyn till andra människor och deras svagheter (och gärna gör det för vore inte världen en bättre plats om allt fler gjorde så?) och sedan när det verkligen gäller inte få åtminstone lite samma omtanke tillbaka är hjärtekrossande och kommer slå ner dig på knäna om och om igen.

Så därför kära Isabel. Var försiktigare med dig själv och försök tänka mer medvetet på vilka du släpper in så tror jag att du kommer kunna må mycket bättre.
Det finns människor där ute som inte kommer köra ner dig. Som kan visa dig respekt och hänsyn.
Det måste inte vara som det alltid har varit. DU måste bara sluta dras till samma sorts personer i hopp om att denna gång så kommer du få vara precis tillräckligt viktig för att inte bli förbisedd och sårad.
Ge inte upp!
GE INTE UPP!

Jag vet hur det känns och jag kom väl aldrig riktigt därifrån

Jag vet hur det är att förlora hela sin värld. Att förlora allt som känns meningsfullt och som förankrar dig till livet.

Jag vet hur det är att förlora allt det du värdesatt hos dig själv och inte orka och klara av att göra det som får dig att må bra med dig själv.

Jag vet också hur det sen känns när du bara har relationer till andra varelser kvar som håller dig på plats. Som får dig att orka vakna på morgnarna.

Och hur det sedan känns när du tvingas iväg från dem och helt plötsligt förlorar allt som har någon betydelse. När du för så länge sedan tappat dig själv och sedan tappar dem du älskar så finns det inte mycket annat. Kvar är då bara en kall, mörk spiral av ångest och olycka.

Jag vet hur det är att känna hur du förändras och skadas i den allra djupaste del av dig. Att veta att du aldrig kommer bli densamme igen.

Jag vet hur det är att inte kunna fly undan det utan vara tvingad kvar och helt tappa greppet om alla de delar som slitits ur dig. Ur din person.

Jag kunde inte fly då och jag kan aldrig fly när rädslan kommer tillbaka. När ångesten över att kanske förlora allt igen kommer och tränger sig in.

När jag är trött (som jag alltid mer eller mindre är) så blir det svårt för mig att vara just mig och klara av allt det som ger mig mening. Och när jag inte klarar det så tappar jag all min mening och hela jag lever då för andra. Så är det för det mesta mer eller mindre faktiskt. Men när det är mer så finns jag bara för min kärlek till dem. Och känner jag då att jag kanske kommer tappa någon av dem får jag lätt panik och allt det jag var med om när jag förlorade allt förut kommer tillbaka och tar över mig.

Min största rädsla är att vara där igen.

Tom på ord

Jag är så trött och utmattad. Jag kan inte ens få fram något vettigt om min situation just nu.
Men Grisen är död. Han blev överkörd av tåget för två veckor sedan.
Franz ligger inlagd på Falu djursjukhus sen igår för han är sjuk och spyr. De vet inte vad det är som är fel med honom.
Jag har äntligen fått börja träffa en psykolog och jag har fått ytterligare en antidepresiv medicin.
Jag är så trött. Och kall. Fast ibland är jag varm. Men jag blir alltid kall igen.
Nu vill katterna ha mat.

Fly tta

Ofta ofta ofta vill jag bara flytta. Helst till ett annat land men i alla fall långt härifrån.
Det är så himla mycket här som triggar min PTSD och jag vet inte hur jag ska bli av med det.
Jag orkar inte. Jag är å trött.

Offer och utrymme

Jag offrades. Många gånger för/till min syster. Hon ville absolut dra ner mig i sitt mörker. Jag trodde hon hatade mig men har i efterhand förstått att hon tycker mycket om mig. Men ändå ville hon skada mig. Göra mig som henne. Straffa mig för vad jag var, för vad hon inte var. Ingen stoppade henne. Jag offrades. Så jag drogs ner men det blev på många sätt mer förödande för mig där än för henne för hon har alltid haft sin ilska, något som gör att ingen trampar på henne i första taget. Få vågar säga emot henne och ingen verkar kunna ändra hennes bild av vad som är rätt och vad som är fel.
Jag hade aldrig det.Jag trodde dom alldeles för lätt när dom sa att det var mig det var fel på.

När jag bodde på behandlingshem så fick jag aldrig någon riktig behandling. De var så besatta av att ändra mitt beteende så jag skulle fungera som folk att de oftast jobbade emot mig. På Närsjö blev det tillslut bättre för jag hade bra kontaktpersoner så jag tillsist fick lite utrymme och vila. Då kom jag att fungera bättre på köpet. Det kom av sig själv. Så har det alltid varit med mig. Jag har aldrig kunnat tvinga mig själv till förändring och när jag försöker blir det bara värre för mitt självhat växer.
Det måste komma inifrån genom tid, bearbetning, lugn och förståelse. Och det stöd utifrån som jag kan behöva. Men inget av det kommer lätt eller naturligt vare sig för samhället eller mig.

Den offrade

Om jag inte överlever det här så ska ni veta att vill ni ha min förlåtelse så förlåter jag allt. Inte för att det spelar någon roll då längre kanske...
Överlever jag så förlåter jag INGET!
Eller jo då. Men det är svårt att förlåta saker när du lever med konsekvenserna varje dag. När du aldrig kommer ifrån det.

Jaja. Jag har en ny soffa. Den är röd-orange och går att bädda ut så det blir en 130 säng. Så här tänker jag ligga hela dagarna och tycka synd om mig själv och vara bitter på samhället och människorna.

Jag behöver människor som är mer som mig. Jag behöver verkligen människor men de måste vara så grymt empatiska. De måste vara inkännande, känsliga för andras behov och medvetna. Närvarande. Som ser problemen och inte skjuter undan eller blundar för dem.
För jag kan inte det. Allt är så påtagligt och det blir så väldigt ensamt när alla andra skyndar på i sina liv med skyddslapparna på, fullt upptagna med sig själva.
Jag är inte så. Jag kan inte vara så.  Jag passar inte in i den här världen men det måste väl finnas fler som inte gör det?
Jag behöver människor som prioriterar andra människor och relationerna till dem.
För det är verkligen så ensamt när du är den enda som ser och den enda som anpassar sig efter det.

Jag känner mig som en ailien.
Vore det inte för katterna så skulle jag gå under bra mycket snabbare.

Jag kan inte se ett slut på det här lidandet. Jag kommer aldrig kunna vara vad som behövs och det vill jag inte heller vara faktiskt.
Det är som att jag ser fler färger än de flesta andra. Fler dimensioner. Jag tycker om det. Om jag bara kunde fungera någorlunda bara. Och inte var så ensam med det.

Men kanske spelar det ingen roll. Kanske är min själ redan alldeles för utnött av alla övergrepp och  all försummelse.
Min mamma sa här om dagen att hon nog hade offrat mig. Jag fick offras. Och sen har det bara upprepats gång på gång på gång. Det är som att jag blivit formad till att vara den som offras. Som offrar sig.
Är det min lott i livet att älska andra och se dem men aldrig bli sedd tillbaka?

Maktlös

Igår flyttade Speedo och Zigge. Dom två sista. Och jag har en sån jävla ångest som jag inte kan komma över. Inte för att jag saknar dom (vilket jag såklart gör) och inte för Speedo som numer heter Sune och har flyttat till en jag känner.
Utan för Zigge, för att jag inte litar på dom som köpte honom men blev smått tvingad.
Dom hörde av sig till mig första gången i måndags och sen såldes han utan min vetskap samma dag trots att jag uttryckt min oro om dom och sen ville dom samma dag komma och hämta honom. Jag skrev till både dom och till katthemmet att jag skulle vilja att dom kommer på besök en gång till först (regeln brukar ju vara tre besök innan köp). Jag ville tala med dom om det som bekymrade mig för att vara säker på att Zigge skulle få det så bra som möjligt.
Men nej, dom ville inte komma på fler besök och sen tänkte dom inte ens komma och hämta katten utan det gjorde en från katthemmet igår kväll. Bara att dom inte kunde tänka sig att besöka en gång till gjorde att dom kändes extra oseriösa men att dom inte ens kunde komma och hämta katten så jag skulle få möjlighet att prata med dom. Och att katthemmet gick med på det?!
Paret är inga onda människor men ett djur är ingen rättighet och klarar en inte av att ta hand om dom när dom behöver det som mest utan väljer den "enkla" utvägen så ska en inte ha djur. Deras liv betyder mer!
Men ja, spela ingen roll vad jag sa, Zigge flyttade ändå och jag är jätterädd att något ska hända honom så han inte får en chans.

Jag har verkligen försökt vara okej med det men misstron och ångesten kommer tillbaka hela tiden. Känns nästan som att jag vill sluta vara på katthemmet. Jag känner det inte som att katternas bästa kommer först längre.

Och jag tycker inte att dom på katthemmet är dumma eller inte bryr sig om katter, verkligen inte! Det känns bara som att det fokuseras på fel saker ibland och framförallt nu.
Hade jag fått bestämma så skulle jag ALDRIG sålt Zigge till dom utan att dom visa sig seriösa och kom på dom tre besök som är bestämt och verkligen intygade att dom skulle ta sitt ansvar för Zigge.

Ja, så är ligger jag vaken med ångest mitt i natten och tänker på allt jag borde ha sagt och borde ha gjort för Zigges skull. Inte mycket jag kan göra nu förutom att försöka prata med dom som köpt honom men känns som att dom inte vill ha med mig att göra och nog bara skulle bli irriterade utan att ta något till sig. Men kanske värt ett försök? Det är så jäkla känsligt bara.

Å ena sidan å andra sidan

Alltså mitt liv just nu...

Och ena sidan är det en otroligt jobbig period med depression varvat med tårar och ångest. Jag har drömt så mycket mardrömmar bland annat om katterna och att dom skadas och till och med att jag skadar dom. Så sjukt obehagligt.
Så mycket tankar och känslor som kommer upp och jag känner mig så himla ensam och övergiven mest hela tiden.
Jag har på senaste tiden tappat lusten till mat och gott men mår asdåligt om jag inte äter regelbundet så måste vara noga med det. Fast laga mat är nog det jobbigaste som finns!
Jag är frustrerad på röran och all jäkla kattlåderensning jag måste göra hela tiden och dammsuga måste jag göra varannan dag för katterna skräpar ner så mycket.
På tisdag flyttar dock Speedo så då är det en mindre i alla fall. Fast mest kommer jag sakna honom. Katterna har verkligen varit min räddning.
Jag måste ta värktabletter varje dag för annars känner jag direkt av det. Och ibland hjälper inte ens dom så jag måste ligga i sängen med värmekudde och koncentrera mig på att slappna av och andas. Blir alldeles snurrig.
Pluggandet går trögt och utan min mamma som hjälper till att pusha på mig skulle det aldrig gå.

Men å andra sidan så lär jag mig så otroligt mycket just nu. Min hjärna bara suger åt sig information och jag tycker om det!
Jag har haft ro till att ha läst väldigt mycket sen i Juli och det känns så väldigt skönt och roligt.
Jag har kunnat skriva på "boken" mer än vanligt och mår alltid bättre när jag kan det.
Jag har tänkt och kommit på mycket insikter om mig själv och det runt mig och nog kommit fram till en hel del.
Jag dansar magdans och annat om kvällarna och fylls av energi och någon början till harmoni för en stund då och då.

Så även om jag skulle säga att det här är en period när jag mår mycket sämre än vanligt så kan vissa delar ändå ta för sig och utvecklas.
Inte vet jag om det kommer hjälpa, om något kan hjälpa men vissa delar av mig verkar ändå komma framåt. Allt är så himla skumt just nu.

Avslutar med att dela en bild på min nya fina bikiniöverdel om kom på posten i fredags. Bara jag får lite färg så kommer den nog smälta in fint. :)

Dilemma

Jag kanske inte är den bästa på att säga till när någon gör något som gör mig ledsen/upprörd/irriterad. Jag sväljer ganska mycket.
Men det är ändå inte som att dom inte vet. Eller borde veta.
För jag tjatar ganska mycket om vad som är känsligt för mig, vad jag mår dåligt av.
Jag berättar för alla mina nära om mina problem och mina svagheter.
Och det gör jag till stor del just för att dom ska veta och förhoppningsvis vara lite försiktig med mig på dom områdena. För att dom ska tänka på det.

Anledningen till att jag oftast inte kan berätta direkt när någon gör något som som får mig att må dåligt är för att jag har så många dåliga erfarenheter av det för dom allra flesta människor kan inte ta det utan att själva bli sura och irriterade på mig.
Det verkar som att dom flesta känner sig attackerade när jag säger att något beteende är dåligt för mig, så dom går till försvar och då får jag känna mig som världens känsligaste och jobbigaste. Och det har jag känt nog av!
Om jag då ska säga något på ett absolut icke-skuldbeläggande sätt, som jag oftast gör, så kan jag inte göra det utan att förminska min rätt till att känna det jag känner och min rätt till att människor faktiskt tar hänsyn till det som är känsligt för mig.
Och även fast jag förklarar och berättar, om och om igen, så är det ändå nästan alltid som att det rinner av personen till nästa gång.

Jag ger människor alla chanser i världen att lära känna mig. Om du är intresserad så är jag en öppen bok!
Men ändå verkar dom inte vilja ta den kunskap dom får och använda den i praktiken.
Jag är SÅ trött på att alltid vara den som förstår och anpassar mig efter andras känsligheter och behov och förminska mina egna. Att låta andra förminska dom.
Allt jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt som jag ger folk.
Jag är fan tydlig!

Jag kanske inte kan ge direkt respons direkt när det händer för att jag oftast blir så paff, fryser och per automatik tar på mig ansvaret för allt och alla. Det tar ett tag för mig att riktigt smälta och reagera. Att tänka att det där var ju inte riktigt okej för mig.
Sen känner jag en sådan rädsla för att bli behandlad som att jag vore för känslig och inte har rätt till det jag känner.
Men jag berättar alltid. Om och om igen.
Det gäller bara att människor blir lite mer medvetna om vad dom gör. Att dom tänker efter.
Men dom flesta funkar inte så utan kör bara på som dom alltid gjort.

Därför vill jag ofta ofta ge upp.
Jag kan inte förändra andra och jag kan heller inte sluta vara jag.
Jag har försökt förändra mig själv och anpassa mig i hela mitt liv och det har bara fått mig att må sämre.

Kanske vore det bästa att jag distanserade mig från människor.
För kommer jag nära så kommer jag bry mig och då kommer jag bli sårad när dom inte gör det lika mycket tillbaka.
Fast jag vill inte vara sån. Jag mår inte heller bra av att hålla människor på avstånd. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte vågar annat.

Gömd under en sten

Jag har stängt av min mobil.
Gjorde det igår för jag kände att jag inte riktigt kunde hantera världen och bara ville gömma mig under en sten. Så då stängde jag av mobilen. Close enough.
Vet inte hur länge jag kommer ha den avstängd, kanske bara dagen ut eller för alltid. :P
Men är det något så kan ni skriva till mig på Facebook. Kollar där då och då.

Ha det bra!

Alltid mindre värd

När jag var liten hade vi ett sorts kastsystem i vår familj där jag hade det lägsta kastet.
Jag var den alla kunde ta ut sina frustrationer på och ställde ändå alltid upp med ovillkorlig kärlek och intresse.

Mina syskon fick ha varsin egen katt, jag fick ingen.
Mina syskon fick en varsin kanin, men när jag blev äldre och ville ha en så fick jag ingen för att dom hade tappat intresset för sina kaniner.
Både jag och min storasyster red, men hon var den enda som hade egen häst. Ja och mamma förstås.
Jag fick det absolut sämsta sovrummet i det nybyggda huset, sämre än tillochmed mammas.
Jag hade alltid mindre rätt till allt och allt jag fick (för jag fick senare katt, häst, kanin och ett bättre sovrum) fick jag verkligen kämpa för. Så mycket tårar och ångest låg bakom och en ständig känsla av att jag egentligen inte förtjänade det. Att jag var bortskämd och jobbig.
Min storebror fick en nya katter när först en och sedan en till av hans katter blev överkörda.
När min katt som jag fått kämpa mig till genom att övertala mormor att få ha katten hos henne och sedan efter ett år äntligen fick ta hem min katt, sedan blev överkörd av tåget något år senare fick jag ingen ny katt. Utan jag var tvungen att gå samma väg som sist och ha katten hos min mormor som var den enda som tyckte jag förtjänade en katt.
Men ingen tyckte jag förtjänade att bli skyddad från min storasysters trakasserier. Det är sånt en lillasyster bara ska ta. Det hör till. Det är normalt.
Jag fick alltid känna att jag var bortskämd, bråkig, jobbig och känslig när jag protesterade mot dom uppenbara orättvisorna. Eller uppenbara för mig, resten av min familj var experter på att sopa under mattan och inte se allt det som var jobbigt. Inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag fick alltid skämmas för att jag sög på tummen och ville ha närhet. Jag fick alltid känna att jag var dum när jag bara var yngre.
Jag fick alltid jaga, vänta och ständigt vara tillgänglig för att få vara med min familj som för det allra mesta inte ville vara med mig. Till och med min storasysters uppmärksamhet och närhet ville jag ha fast än jag var livrädd för henne och hon över hälften av tiden var elak och tryckte ner mig.

Jag visste ändå att min mamma tyckte om och och älskade mig, men kände aldrig att hon gjorde det lika mycket som hon tyckte om och älskade mina syskon. Och jag hade lägst status och lägst värde i familjen.

Och även om det sällan är så längre efter år och år av att försöka få min mamma att möta och se mig, så har ändå dom känslorna följt mig.

Att alla du ser upp till, älskar och vill ha är såna du alltid måste jaga och anpassa dig efter gör något med dig. Om det alltid är på deras villkor hur ska du då nu kunna sätta egna tydliga villkor?

Ingen i min familj eller släkt intresserade sig för mig. Dom tyckte om mig, men dom intresserade sig inte för mig eller mina intressen.
Så väldigt mycket av det jag intresserat/intresseras av är vad andra intesserats av. För jag var intresserade av dom och eftersom dom hade högre status än mig så blev deras intressen sånt som jag ansåg hade hög status.

Det finns egentligen bara några få saker jag vet kommer från mig själv. Som är jag.

1, Djuren. Även om min storasyster också var intresserad av djur så har jag alltid brytt mig mera om djur.
Enda sen jag var lite har jag älskat ALLA djur. Jag har aldrig varit rädd för t ex insekter och har heller aldrig medvetet skadat några.

2, Barn. Det är något som ingen annan i min familj varit lika intresserad av eller tyckt om som jag. Jag har alltid älskat barn sen jag själv var ett litet barn.

3, Rättvisa. Min mamma har väl i sin ungdom varit en som brytt och engagerat sig en del så jag kan nog ha ärvt det. Och båda mina föräldrar har starka vänstra värderingar så jag har nog fått med mig en bra människosyn från början men jag är ensam om min veganism och min empati som sträcker sig runt alla världens djur och människor. Och att jag ser empati som en egenskap med hög status har jag inte fått från någon annan än mig själv.

Ibland blir dom här tankarna och insikterna så tunga. Framförallt för att jag känner mig ensam med dom.
Behövde bara skriva av mig lite om en av alla de saker som poppar upp i mig ibland. Mycket är än så obearbetat och mycket förstår jag inte ens ännu.

Må dåligt

Jag har inget emot att må dåligt. Faktiskt så skulle jag aldrig vilja ta bort dom känslorna ur min repertoar.
Men det är skillnad på att må dåligt och att må dåligt.

Så, vad är att må dåligt?
Jag tänker att det är dom känslor vi ser som negativa så som sorg, ilska, skam, skuld, rädsla mm. Ja, och så ångest som för mig i alla fall är en hård klump bestående av andra känslor som jag inte tydligt kan se eller känna. I alla fall generell ångest. Panikångest är en reaktion. En överreaktion på något som får kroppen att tro att den är i fara. Typ.
Men anyhow, så kan jag ofta tycka om att må dåligt. Det kan liksom samtidigt kännas skönt. Och att må dåligt för saker som orättvisor till exempel, vill jag göra. Jag vill bli ledsen om jag ser att en annan varelse lider. Jag vill bli arg för det också.
Jag tycker inte en ska vara så rädd för att må dåligt utan se det som extra färger i din värld. Men det måste vara balans såklart mellan dom "negativa" och dom "positiva" känslorna. Att bara må dåligt blir mödosamt.

Skillnaden mellan att må dåligt och att må dåligt för mig är när något eller någon får mig att börja misstro mig själv. När jag börjar vackla i vem jag är, mitt värde och min självkänsla. När jag känner att jag inte duger som jag är och börjar tvivla på andras kärlek till mig.
Då skadar känslorna mig. Då gör dom illa. Och det är aldrig bra och händer tyvärr alldeles för ofta för mig.
Men att må dåligt för någon jag älskar mår dåligt, det vill jag. Om min katt är sjuk så vill jag bli rädd och ledsen. Om någon gör mig medvetet illa vill jag bli både arg och ledsen. Om jag ser något sorgligt vill jag gråta. Om jag kollar på en skräckfilm VILL jag ju bli rädd. Om jag gör något dumt mot någon så vill jag känna skam. Allting i lagom dos såklart. För att jag blir arg och ledsen över orättvisor får mig ju att reagera. Öppna ögonen och hålla dom öppna. Och jag vill inte vara ett får! Jag vill förändra orättvisor som gör mig ledsen/arg/upprörd, inte mina känslor.
Självklart vill jag inte att hemskheter ska hända mig eller andra men när det gör det så vill jag reagera på det. Jag vill känna det.

Att ha en deppig dag ibland kan vara skönt. För när jag känner mig deprimerad bryr jag mig mindre och kan distansera mig från alla starka känslor och tankar. Att få vila då och då är skönt och säkert välbehövligt. Nu när jag varit väldigt deprimerad sen jag började med alla hormon så har jag faktiskt haft mindre ångest som annars är det jag får när jag mår dåligt. Men det får inte gå för långt! Inte mer än en dag emellanåt för annars sugs jag ner totalt.
Och att ha en dag då och då där jag har ångest kan jag också tycka om. Då har jag en anledning att bara ta hand om mig själv och ofta ofta leder ångest till kreativitet.

Dessutom är jag FULLT övertygad om att dom som kan känna den allra djupaste smärta också kan känna den allra djupaste glädje. För det kan jag. Det svåra är dock balansen och att inte låta något eller någon få mig att tvivla på mig själv. Gör det/den det så är det kanske bäst att gå därifrån.

Ensam men vägrar ändra mig

Jag känner mig så otroligt ensam. Inte för att jag inte har någon att vara med utan ensam med att vara jag. 

Det finns säkert fler som mig men 99% är inte det. Ofta kan jag känna som att jag inte hör hemma i den här världen, med det här människosläktet eller det här samhället. 

Jag är känslig. Jag är högkänslig, men det är 15-20% av befolkningen också, det är inte bara det. 

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad det är som gör att jag känner mig ensam utan att låta alldeles totalt uppblåst.

Men en kan väl säga att jag känner mig ensam med att se saker, saker jag inte alltid sett men när jag har upptäckt dom så kan jag aldrig sluta se dom. 

Jag känner mig ensam i att inte kunna skjuta saker under mattan, på gott och på ont.

Jag känner mig ensam med att känna så starkt och så djupt för andra varelser. Jag känner mig ensam i att vara öppen och medveten om saker som bara rinner av andra. Litet som stort.

Jag vill inte känna mindre. Jag vill att andra ska känna mer.

Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill att andra ska bry sig mer.

Jag vill inte älska mindre. Jag vill att andra ska älska mer.

Jag känner det som att jag inte är gjord för att vara här. Som att jag är en annan art. Jag tycker inte att jag är bättre än andra, på många många sätt är jag inte det, men jag vill inte vara på något annat sätt och att leva här skadar mig. 

Piller och pulver och en hel massa ångest

Igår var jag till en läkare på psykiatrin för att jag blivit så deprimerad av hormonen.
Hade bestämt mig för att jag inte ville ha antidepressiva utan bara lite extra stöd men läkaren föreslog en medicin som faktiskt kan göra mig piggare. Jag var såld så nu har jag börjat med en medicin som heter Voxra.
Jag har också haft väldigt mycket ångest senaste veckorna. Alltså konstant. Fick en jättejobbig panikångestattack på lördagskvällen för en vecka sen. Det tog flera dagar för den att klinga av helt. Men sen mådde jag riktigt bra i några dagar men nu i lördags igen, på min födelsedag, fick jag panikångest igen fast jag var omringad av mina vänner. Men alkohol både för mig och mina vänner och krogen var ingen bra kombo och jag fick kuta ut när jag till sist inte kunde hålla den inne längre.
Sen tog det tills tidigt i morse för den ångesten att klinga av.
Sov inte många timmar inatt men äntligen släppte skrivblocken som jag haft sen jag blev deprimerad och jag kunde äntligen få lite mer skrivande gjort och därmed också rensa ur ångesten. Att skriva hjälper mig förstå och se på ett annat sätt än när jag bara känner. Prata brukar också funka väldigt bra men skriva kan en ju alltid göra även om det är mitt i natten. Sen känns det bra att mitt projekt kommer lite mer framåt!
Så nu känner jag mig trots sömnbrist nästan som en ny människa! :P Eller nja, lite mindre ångesttung i alla fall.
Vi får se hur länge det håller men är skönt just nu i alla fall.

I alla fall så är den medicinen jag fått nu inte så bra på att hjälpa mot ångest men alla former av ångestdämpande preparat jag testat tidigare, både antidepressiva och lugnande medel har aldrig tagit bort ångesten särskilt bra utan mest bara gjort mig trött och seg. Kanske har den gjort att ångesten inte känts lika påtagligt. Men eftersom att min orkeslöshet och trötthet ofta är en orsak till att jag har ångest från första början så blir det ofta en ond cirkel.

Istället pratade jag och läkaren om att jag ska få traumabehandling (på tiden) när jag mår bättre och är stabilare. För just nu skadar mina starka reaktioner både mitt mående och mina relationer vilket leder till hat och frustration över mig själv och mer ångest och känslighet. Ytterligare en ond cirkel.
Jag önska så att jag kunde släppa det som varit.
Att jag slapp genomleva det varenda gång en liknande situation dyker upp. Det tar verkligen på krafterna kan jag lova!

Jaja, det är planen nu. Håll tummarna för att dessa piller ska vara dom första antidepressiva som faktiskt hjälper mig! Att jag blir mindre deppig och framförallt piggare. :)

Men min födelsedag var bra och jag hade riktigt kul tills ångesten tog över mig.

Några av dom allra bästa