10 språk jag skulle vilja kunna

Jag kan bara två språk. Jag önska verkligen att jag kunde fler men eftersom jag haft/har det jobbigt med skolan så har jag inte lärt mig fler än två. Men om jag fick kunna tio olika språk (inklusive dom jag redan kan, eller så får jag byta ut dom men det vill jag inte) så skulle jag välja dessa:

1. Svenska - Kan ju vara ganska praktiskt att behålla eftersom jag är Svensk och bor i Sverige. ;)
2. Engelska - Engelska måste väl vara det språket som du klarar dig bäst på i flest länder.
3. Tyska -  Eller närmare bestämt österrikiska :P Jag är ju halvt Österrikare och Österrike är ett jäkla bra land faktiskt så klart jag vill kunna det! Hade jag kunnat tyska så hade jag nog velat bo i Österrike ett tag. :)
4. Franska - Inte för att jag har någon längtan till Frankrike utan för att det är så väldigt många Afrikanska länder som jag skulle vilja besöka som är fransktalande.
5. Twi - Ett av dom största språken i Ghana och engelska räcker inte alltid hela vägen.
6. Mandarin - För Kina har över en miljard invånare och är världens mest befolkade land. Enough said.
7. Spanska - Spanska talas i över 20 länder varav dom flesta i Syd- och Centralamerika. Har också en liten personlig koppling till spanskan då jag är döpt efter Isabel Allende som är från Chile och jag har läst väldigt många av hennes böcker som ofta utspelar sig i spansktalande miljöer.
8. Arabiska - Dels för att det också är ett sånt stort språk som talas i så många olika länder men främst för att många här i Sverige talar Arabiska och det vore jäkla coolt att kunna förstå och prata med dom. 
9. Dari - Dari är ju ett språk som många från Afghanistan talar och nu många som kommit hit. Men främst vill jag kunna det för vår vänfamilj som talar Dari och kommer från Afghanistan. Ett plus är att den är väldigt lik Persiskan så då skulle jag kunna göra mig förstådd och förstå Persisk-talande också. 
10. Isländska - Hade svårt att komma på denna sista men gillar isländska och det är coolt att kunna ett språk som så få talar. Min mamma tyckte jag borde välja Finska eftersom jag kom fram till att det var det nordiska landet jag skulle flytta till om jag skulle flytta till ett annat nordiskt land (hon valde Danmark). Men Island var egentligen mitt förstahandsval om det inte vore för att jag skulle sakna naturen som Sverige och Finland (och Norge) har.

Hur ofräsch är jag

Läste ett inlägg på Lady Dhamers blogg som hon i sin tur blivit inspirerad av Cissi Wallins blogginlägg, om hur fräscha dom är. Tyckte det var lite kul så jag tänkte dokumentera min egen fräschhet/ofräschhet. Jag har dock inte barn eller karl så kan bara skriva om min egen. Katternas hygien tror jag vi struntar i... :P
Om människor i min närhet skulle svara om jag var renlig eller inte så skulle det nog bli 50/50 på det. Min mamma (som nog har "bättre" fysisk hygien men väldigt mycket sämre "hemhygien") skulle nog säga att jag är väldigt renlig av mig.
Min bästa kompis Sanna (som nog har bättre hygien med det mesta) skulle nog säga att jag var ganska orenlig av mig. :P

Så!

• Handdukar och sängkläder
  Förr bytte jag alltid sängkläder varannan vecka för det var vad jag hade lärt mig att en skulle göra. Men nuförtiden byter jag sängkläder kanske en gång i månaden och det känns lagom för jag sover för det mesta själv (om en inte räknar dom tre katterna men dom får mest ligga på överkastet) i en dubbelsäng med två stora kuddar och tre normalstora kuddar, två tecken och ett överkast som alltid ligger över täcken och lakan så det inte ska bli så mycket katthår och smulor i sängen.
  Jag försöker tvätta alla kuddar och täcken tre gånger om året men det beror mest på att jag är kvalsterallergiker och inte för att jag tycker det är äckligt.
  Handdukar som en torkar händer och disk på byter jag ganska ofta, men lite olika beroende på hur mycket besök jag haft, och har alltid minst två stycken att torka händerna på för att slippa torka händerna på fuktiga handdukar (det är bland det obehagligaste jag vet! :P ).
  Badhanddukar byter jag kanske någon gång i veckan och efter jag har använt dom att torka mig med så åker dom ner på golvet efter dusch och bad.
  
• Köket
  
  Eftersom jag inte lagar jättemycket mat så städar jag inte så ofta i köket. Men klarar inte av allt för kladdiga och smutsiga ytor särskilt länge så torkar av några gånger i veckan. Byter inte disktrasa särskilt ofta men har minst tre stycken plus disksvampar och ofta någon städtrasa som används samtidigt och tvättar dom när dom börjar kännas äckliga. Använder utblandad diskmedel i en sprayflaska som jag sprayar innan jag torkar och är väldigt noga med att skölja av trasor efter användning.
  Är rätt ofräscht i kylskåpet dock. Där borde jag verkligen ta och göra rent oftare. Spisen blir också ofta rätt äcklig eftersom fett plus katthår fastnar där och jag mest bara torkar den efter jag använt den vilket inte är varje vecka ens ibland. :O
  Använder mest diskhanddukarna till att torka händerna någon gång om dagen så dom byts kanske varannan vecka. Annars diskar jag det mesta i diskmaskinen och använder ganska lite veganskt och miljömärkt diskmedel.
  
• Dator och telefon
  Gör väldigt sällan rent som faktiskt. :P Mobilen som är vattentät blir rätt ofta blöt eftersom jag använder den när jag ligger i badet och då torkar jag ofta av den våta skärmen med en handduk men det är inte medvetet. Torkar mest bara av dom när skärmen är smutsig så det stör. Datorns tangenter mm dammar jag av ibland men väldigt sällan använder jag något som tar bort all jäkla skit. :P
  
• Personlig hygienBadar nästan varje dag under dom nio kalla månaderna men det beror ju på att jag fryser och det är SÅ skönt. På sommaren kan jag gå uppåt fem dagar utan att bada eller duscha utan problem. Tvättar håret lite mindre än en gång i veckan året om. Blöter håret ytterligare ca två gånger i veckan.
  Jag använder inte så mycket duschmedel eller tvål när jag badar eller duschar utan ofta har jag bara i en skvätt badolja/badsalt/badskum. Kan ibland använda en tvättlapp med lite tvål och skrubba ansikte, händer och underarmarna när jag ligger i badet. Fötterna gör jag alltid rent med händerna när jag ligger i badet men använder inget extra tvål till dom.
  Jag använder inte alltid deo men jag är inte heller jättesvettig eftersom jag mest fryser hela tiden. :P
  Tvättar händerna när jag varit på toaletten, har gjort rent kattsandslådorna eller bara typ rört dom med händerna, har varit ute och ska äta mm. Tvättar olika noga beroende på hur äcklig jag känner mig.
  Underkläder byter jag varje dag, om jag har underkläder varje dag vill säga. Är jag bara hemma så sätter jag oftast inte på trosor om jag inte får besök och klär på mig "normala" kläder. BHar tvättar jag inte ofta men jag använder dom heller inte varje dag. Men börjar dom lukta svett så åker dom direkt i tvättkorgen.
  Kan ha samma myskläder fem dygn i sträck och vanliga kläder ännu längre (eftersom dom har jag bara på mig några timmar per dag) fast träffar jag samma människor flera dagar i rad så har jag olika som jag varierar med av någon anledning. :P
   
•  ÖvrigtHar nyligen börjat jobba extra på förskola igen och där tvättar jag händerna oftare och noggrannare. Är också noggrannare med avtorkning osv och använder gärna handsprit. Samma när katthemmet var i gång och jag var där regelbundet. Både på förskola och katthemmet så känner jag mig alltid lite "smutsig" när jag kommer hem och behöver byta kläder och bada/duscha. Framförallt katthemmet så klart där det kan finnas virus och bakterier som jag kan smitta mina katter med. Men också när jag varit i Ghana med barnen så kändes det viktigt att tvätta sig själv noga innan jag bytte om till sovkläder och la mig. Också pga all jäkla sand och svett. :P
  Men jag har nästan alltid handsprit med mig men hemma använder jag det sällan. I Ghana använde jag det innan varje måltid vilket jag tror är klokt. Borde nog varit ännu försiktigare och inte äta mat köpt längs gatan osv men ibland oroar jag mig inte så mycket och andra gånger kan jag vara jätte noga. Mycket är nog bara vanor och psykiska idéer. :P
  Tvättar ansiktet varje morgon för övrigt! Är ju kvalsterallergiker och kan få rätt kladdiga och svullna ögon på morgonen och då är det skönt att tvätta bort det med tvål och vatten. Har senaste veckorna ofta använt en tvättlapp för att slippa blöta ner hela mig när jag gör det.
  Jag tvättar sällan mina kläder i högre grad än 30 och det är bara sängkläder jag tvättar i 60 grader på grund av kvalsterna. Jag använder inte sköljmedel så ofta längre. Jag torkar inte golven särskilt ofta om inte jag spillt något eller en katt spytt och använder bara Grumme såpa eller en annan vegansk och miljövänlig allrengöring som jag beställt.

Slutsats: Jag är nog ganska ofräsch. Tycker inte om och störs mycket av kladd, röra eller skräpiga golv och är oftast noga med sånt. Men bakterier i sängen bryr jag mig inte så mycket om. Eller smutsigt hår. Tycker faktiskt att lite småfett hår är det allra mysigaste på framförallt andras. :P
Pussar mina katter på nosen och ibland till och med munnen men kan typ känna mig assmutsig om jag tagit i någon köttbit (på typ dagis) eller fått mjölk på mig (också dagis) och måste tvätta händerna jättenoga.
Jag kan torka snor på min tröjärm (slänger den dock i tvätten efter användning) men klarar inte av tandkrämsfläckar på kranen i badrummet.
Jag är hos min mamma i Öja just nu och jag har fått säga till om flera saker som jag bara inte klara av för det var smutsigt. Här känner jag mig som värsta superrenliga personen men ofta inte annars. Tror det säger mer om min mamma faktiskt. ;)

Jag mår så bra av mitt bo

Jag älskar verkligen mitt hem. Jag älskar min lägenhet, min uteplats och läget. Jag kan inte komma på något annat ställe i Falun där jag hellre skulle vilja bo. Men framförallt älskar jag min inredning. Mina saker. Jag vill inte vara en materialistisk person men jag älskar verkligen mina prylar. Jag älskar min soffa, min säng, mina speglar, bord, hyllor, stolar, gardiner, tavlor, blommor, krukor, byrå, kista, lakan, överkast och allt krimskrams som finns i mitt hem som är jag. För alla mina saker är liksom jag. Jag tycker om att omge mig av saker och prylar som, i alla fall för mig, uttrycker vem jag är. Till viss del. Jag har bott själv i nära tio år u och har under dessa år samlat på mig saker som jag tycker om. Jag har köpt, ärvt, fått och hittat grejer som passar mig, endera för att dom är praktiska för mina behov och/eller för att dom estetiskt faller mig i smaken. Och jag är kanske lite konstig, men när jag har fint hemma så kan jag gå runt i mitt hem och må så bra. Rent av känna lycka över hur mycket jag trivs i huset och runt mina prylar. Jag älskar också min dator, tv, mobil, tvättmaskin och diskmaskin för hur mycket nöje dom ger mig och hur praktiska dom är för mig.
Men när jag för två år sen fick en ryggsäck med min dator (och allt innehåll som jag inte hade sparat), kläder och smycken stulen så blev jag inte så förkrossad som jag innan skulle ha trott. Visst var det hemskt tråkigt, och krångligt med byte av en massa lösenord, polisanmälan och försäkringsfix, men jag mådde inte särskilt dåligt utav det så det plus det enkla liv jag levt när jag varit i Ghana utan problem, får mig att tro att jag inte är så hemskt beroende av prylar ändå. Men jag tycker om mina saker. Jag är sentimental och det mesta är utvalt med omsorg och reflekterar mig (framförallt speglarna, hehe).
Jag tror dessutom att jag efter att blivit tvingad att lämna mitt hem och ofrivilligt runtflyttad på olika boenden så har det blivit extra viktigt för mig att ha en trygg plats som är min. Som är fylld med mina saker och där jag kan gömma mig undan världen vid behov. :P Jag mår alltid dåligt när jag flyttar och mitt hem packas ihop och innan jag fått allt uppackat och på plats i det nya hemmet. I need my safe space.
Men ja, jag älskar mitt hem och mina saker, jag går ofta runt och känner mig glad över dom. :P

Annars är jag väl som gott som frisk nu men natten till söndag och natten till igår sov jag sammanlagt sex timmar så igår var jag så sjukt trött. Tog sömntablett igår kväll så inatt har jag i alla fall fått sovit nästan åtta timmar. Vet inte varför jag aldrig kunde somna, speciellt i söndags då jag redan var så trött och hade haft en lång och bra dag i Rättvik med Hilda på Rättviks marknad och hemma hos mamma i Öja. Skitkonstigt att jag inte kunde sova sen.. Jaja, inatt sov jag så nu känner jag mig nästan normal.
Ikväll ska jag på civilförsvarskursen och imorgon åker jag till Stockholm för på torsdag är det Passenger konserten. Sen kommer jag hem på lördag eftermiddag och på söndag har jag häktesbesök.

Det var allt, simma lugnt gott folk!

Så himla trött och sliten igår

Lite tankar jag skrev ner för några dagar sen..

Jag vet inte riktigt varför det här är något som jag börjat tänka på och skriva just nu men likväl så började jag tänka på det och behövde sätta det i ord.

Jag har faktiskt varit duktig nästan jämt. Det kanske inte har märkts, men det har jag.
Jag har i princip i hela mitt liv försökt vara duktig och bra. Jag har inte mått dåligt för att jag tagit dåliga beslut. Jag har inte ens när jag mått dåligt tagit särskilt många dåliga beslut.
Jag har inte gått in i destruktiva kärleksrelationer fast jag inte önskat annat än att någon verkligen ska älska mig.
Jag har inte använt droger eller alkohol för att slippa känna eller för att glömma fast jag inte velat annat än att slippa känna och få glömma.
Inte heller har jag använt sex som ett sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet fast jag är en väldigt sexuell person och verkligen behövt bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag har inte struntat i räkningar, har inte dragit på mig några skulder eller varit skyldig folk pengar fast jag i hela mitt vuxna levt på en ansträngd ekonomi.

Jag har väldigt väldigt sällan ljugit och jag har aldrig sårat någon annan för att jag varit taskig eller självisk. Vet inte ens om jag någonsin sårat någon trots att jag själv blivit sårad av nästan alla jag någonsin älskat (djur och barn exkluderade såklart :P).

Jag har gjort så gott jag kunnat för att vara en snäll och god person. Jag mår inte dåligt på grund av mig själv. Faktiskt så tycker jag jävligt bra om mig själv egentligen. Säkert bättre än vad dom flesta tycker om sig själva.

För jag vet hur jag har kämpat. Jag vet att jag inte gjort något fel. Faktiskt så är det inte mycket jag hade kunnat göra annorlunda.

Men, en del av mig kan hata mig själv för att jag inte passar in. För att jag inte är som alla andra.

Jag vet ju att det inte är mitt fel men när det blir fel gång på gång för att andra människor “vet” vad som är bäst eller för att det du behöver för att må bra inte passar in med hur samhället ser ut så är det lätt att hata sig själv.
Fast egentligen gör jag inte det. Jag hatat samhället som inte har plats för alla.

Jag är trött på att rannsaka mig själv och ständigt leta efter vad mer jag kan göra för att fungera bättre, för när jag inte hittar mer som jag faktiskt kan förändra så fastnar jag lätt på allt jag borde göra och där blir det aldrig bra.

Jag har nästan aldrig mått dåligt för att jag har valt en dålig väg. Jag har mått dåligt för att människor har gjort mig illa och det är något jag försökt bearbeta och arbeta med i tjugo år. Jag har inte kunnat gjort mer. Jag har tagit till mig vartenda råd och kritik och all hjälp som erbjudits. Skulle jag gjort någonting annorlunda så är det i så fall att tvivlat mindre på mig själv, att lägga mindre skuld på mig själv och framförallt lyssnat mindre på andras idéer.

Fast jag vet inte om jag hade kunnat det och jag tänker inte klandra mig själv något mer för det jag inte kan.

Mitt femhundrade inlägg och vegan-Isabel

Har inte skrivit här på en månad, men nu är det dags att skriva mitt femhundrade inlägg!
Tänkte skriva min "så-blev-jag-vegan" historia. :)

Ganska tidigt i mitt liv började jag se köttätande som något dåligt och att inte äta kött som det bättre alternativet även om jag inte känslomässigt kopplade ihop kött med djuren jag älskade. För jag har alltid älskat djur och har nog aldrig klarat av att döda ens spindlar eller andra småkryp. Jag kunde gråta när lejonet tog antilopen i naturprogrammen och jag kände stor empati för djuren runt mig.
Mitt första försök till vegetarian var nog när jag var runt tio år gammal. Men det höll nog inte så länge för jag var så liten, tog bara bort köttet, hade inget stöd från omgivningen (men inte heller så mycket motstånd) och hade inte riktigt gjort den där känslomässiga kopplingen ännu.

Men sen när jag var runt 13 år blev jag vegetarian och har inte ätit kött sen dess. Då började jag koppla köttet till en död kropp, ett lik och började tycka det var förfärligt äckligt och hemskt att levande varelser skulle dö för min mats skull.
Sen var jag vegetarian i många år och blev väl mer avancerad i det med tiden då jag slutade äta kaviar, ost med löpe och gelatin.
Jag visste ju att det fanns veganer men reflekterade aldrig över varför dom inte åt något från djur då jag själv trodde att inget djur for illa av att jag åt ägg och mjölk mm.

Sen för en fyra-fem år sen så fick jag reda på hur hälften av alla kycklingar som kläcks dödas för att dom är tuppar och efter det så började jag dra ner på att äta ägg. Sen lärde jag mig om mjölkindustrin, mer om äggindustrin, ullindustrin mm.
Det var aldrig någon kraftig reaktion från min sida. Utan det sjönk in, sakta men det sjönk in och jag började äta mindre och mindre djurprodukter.
Min tanke var inte att bli vegan, även om jag såg veganism som det "rätta", utan mer att jag i så stor utsträckning som möjligt skulle äta veganskt. All mat jag lagade själv var vegansk men tänkte ändå att jag kunde äta lite djurprodukter när jag åt ute om det inte fanns något veganskt alternativ och när jag vart bjuden på mat av folk.
Men det kändes aldrig riktigt okej och med tiden så lärde jag mig att det inte var så svårt eller krångligt att vara vegan så då blev jag det.
Vet inget exakt datum när jag blev strikt vegan eller började kalla mig för vegan men det var för lite drygt två år sen.
Kan nu inte tänka mig något annat.
Jag tog en massa prover i höstas och alla såg fina ut. Har heller aldrig under mina nästan 15 år som vegetarian haft brist på något och då är jag ändå inte någon som tänker på särskilt mycket på vad jag äter. Så för mig var det inte svårt. Att bli vegan handlade mest bara om att få upp ögonen för orättvisorna, låta det sjunka in samtidigt som jag ställde om mig.

Sådär. Där var min "så-blev-jag-vegan" historia. :)

Den sjuka kroppsångesten som läggs på oss

Något som jag typ inte tål är ytlighet. Jag vill typ spy på jakten efter kroppslig perfektion.
DET ÄR SÅ TRÅKIGT! Men också skadligt. Allt snack om vikt, bantning, träning, vad du ska göra och inte göra för att undvika rynkor, hårborttagning, alla oändliga skönhetsprodukter och hetsen att se bra ut. Fuck that!
Jag vill inte höra om det, jag vill inte läsa om det och jag vill inte se det!

För även om jag känner mig relativt förskonad från den hetsen för att vara kvinna i jämförelse med dom flesta andra så vet jag att det påverkar  otroligt mycket. Det leder till kroppshat hos så många, framförallt kvinnor. Och även jag påverkas negativt även om jag aldrig lagt särskilt mycket vikt på sånt.
Men jag påverkas framförallt i vad som är okej att visa offentligt och inte. Typ hängiga bröst, hår på kroppen mm
Och så tycker jag att det är så sjukt tråkigt.

Jag kan inte låta bli att tycka lite mindre om människor som hetsar över sitt utseende (något jag skäms lite över) även fast jag vet att det ju inte är deras fel. Utan deras hets kommer från alla andras hets. Från tv, tidningar, reklambilder, föräldrar, syskon, kompisar och folk vi inte ens känner.
Det är inte deras, vårt fel, att vi påverkats av dessa vidriga patriarkala krav som ställs på kvinnor att se ut på ett visst sätt.
Och visst, om någon pratar med mig och anförtror mig om sina känslor över sin vikt eller utseende så tycker jag inte mindre om dom för det. Framförallt inte om dom ser att det är ett problem och inte något dom borde lägga energi på.
Men när det ska läggas upp bilder på Instagram och Facebook där folk kommenterar sina egna kroppar och deras önskan att förändra något, när det skrivs inlägg i bloggar om det och annat sånt där offentligt så stör jag mig jättemycket.
För att inte tala om folk som lägger upp före och efter bilder eller bilder på när dom är på gymmet.
Nej, du är inte duktig för att du går på gymmet! Endera gör du det för att tycker det är roligt och det är en hobby du har eller för att du tycker det är skönt, och då är du inte duktigare för att du går dit än vad jag är när jag spelar datorspel eller tar varma bad.
Eller så går du dit för att du vill förändra något med din kropp för att du, som alla andra, påverkats av rådande skönhetsnormer. Och eftersom det här påverkar alla mer eller mindre så kanske det är något vi inte ska lägga ut så offentligt i andra sammanhang än att påpeka hur sjukt det är.
För hur ska vi någonsin kunna bryta denna skadliga norm om vi inte slutar trigga varandra?!
Kan inte nästa generation få vara förskonade från våran kroppsångest så det slipper bli även deras?

Jag började det här inlägget i förrgår redan efter att dessa osmickrande men roliga bilder på mig tagits. Jag hade inte tvättat håret på över en vecka, är inte rakad någonstans (inte för att det syns men vill bara påpeka det :P), har mina mormorstrosor (som jag faktiskt har fått av min mormor!) ut och in, med gråa, slitna sportsockor och bara låter allt vara där det är i princip. :P
Men i alla fall så såg jag idag att Lady Dahmer (som jag fullkomligt älskar) och Kitty (som jag också tycker mycket om) båda faktiskt skrivit om bantningshetsen, igår kväll och idag, och att göra det offentligt. Så därför tog jag nu mig i kragen och skrev klart mitt inlägg.
Jag ska bli modigare och våga gå mer mot normerna. För jag kan bli så sjukt irriterad på mig själv när jag kommer på hur kontrollerad jag faktiskt är med vad som får visas och inte.
Kanske räcker det inte bara att ignorera utan kanske behövs det att fler människor visar fler sidor.

Elvanse, ADD och gelatin

Jag har börjat med amfetamin...
Eller ja, lisdexamfetamin. Centralt verkande sympatomimetika ni vet. ADHD och ADD medicin alltså.
Tog första tabletten av Elvanse (som medicinen heter) idag. Provade för några veckor sen medicinen Concerta fem - sex veckor men fick så mycket biverkningar av den så jag kunde inte fortsätta. Och inge piggare vart jag. För det är det som är meningen. Att jag ska bli piggare.
Jag har ju tidigare utretts grundligt utan att fått någon diagnos på ADD (som är misstanken nu) men eftersom jag är så trött och har vissa delar som stämmer in väldigt bra i ADD (samtidigt som många klassiska symtom inte gör det) så har jag fått prova sådan medicin för att se om det skulle kunna få mig att orka mer.
Av Concertan märkte jag i princip ingenting för biverkningarna tog liksom över allt. Förstod inte heller exakt hur mycket jag påverkades av medicinen förrän jag slutat och biverkningarna släppte.
Men nu har jag alltså börjat med Elvanse istället. Båda är centralstimulantia men Elvanses verksamma ämne är alltså lisdexamfetamin medans Concertas är metylfenidat. Så dom fungerar lite annorlunda så därför hoppas jag nu på mindre biverkningar (helst inga alls faktiskt) och mycket mer effekt. Vill ha en normal människas energi och ork tack! :D

Var lite osäker på att prova en ny medicin när det gick så dåligt med den förra men samtidigt vill jag verkligen testa allt som erbjuds för att förhoppningsvis fungera bättre och om inte annat kunna säga att jag provat allt.

Det som känns jobbigast dock med Elvanse är att det är gelatinkapslar. :/ Ni som inte är veganer eller ens vegetarianer kanske inte kan förstå att det är en stor grej, men det är det.
Jag har tidigare totalvägrat gelatinkapslar för att det känns så fel och faktiskt äckligt att ta dom. Alltså även fast jag har haft jättehemska endokramper och dom vanliga värktabletterna inte har hjälp så har jag inte tagit dom starkare tabletter jag fått utskrivet som det visade sig vara gelentin i (trots att jag redan i tidigare samtal med den läkaren pratat om att jag inte kan äta nått med gelentin i). Kanske korkat och dumt när jag ändå hade hämtat ut dom men hur ont jag än haft så har det hittills inte känts värt det.
 Men med Elvanse så finns inga andra alternativ. Det finns inget annat märke och ingen annan form än kapslar.
Concerta är också kapslar fast dom är gelatinfria och jag fick förresten ändå ett annat billigare märke som bestod av tabletter.
Men Elvanse har alltså gelatin i sina kapslar vilket gör mig sjukt frustrerad. Varför ha det? Det går ju uppenbarligen utan.. Och det är ju inte bara vegetarianer och veganer som inte vill ha gelatin, praktiserande muslimer och judar vill oftast helst inte heller ha det då gelatin för det allra mesta kommer från gris.
Dom flesta som inte äter gelatin brukar dock tycka det är okej när det handlar om mediciner som det inte finns några alternativ till.
Men jag skulle skulle ändå inte kunna svälja kapseln.
Som tur är så är det okej att öppna kapseln och hälla innehållet i ett glas med typ vatten eller juice så det är vad jag har gjort.
Det tar mig ändå lite emot att köpa och stödja något som har döda djur i sin produkt. Men men. Nu gör jag så här och hoppas att det i framtiden ska komma bättre alternativ.

Din väns vän är inte din mysvän

Att dejta en vän vet nog alla kan vara rätt dumt.
Du kan ha tur och det kommer funka asbra mellan er, men dom flesta förhållanden håller inte (om ni ens kommer så långt) och då är risken stor att ni sumpat den vänskapen och därför bör dejtande av vänner tänkas över ordentligt innan!
Men om du väljer att dejta en av dina vänner så är ändå du med och gör ett val.
Du får bestämma om du tycker att det är värt risken eller inte eftersom det är ni som riskerar.

Om du däremot börjar dejta en nära väns vän så drar du inte bara in dig själv och kärleksobjektet i riskerna utan också eran gemensamma vän. Framförallt om du och den du vill dejta själva inte är nära vänner. Det är då du måste lägga till ytterligare en person. Är jag beredd att eventuellt skada relationen med min vän och/eller dennes relation till sin andra vän, den jag vill inleda något med?

För sanningen är ju den att de flesta kärleksrelationer inte håller. Och även om det gör det så förändrar det och ofta till det sämre.

För säg att ni blir tillsammans.
Att en nära vän går in i en relation är jättekul! Men också inte, för helt plötsligt kommer den vännen ha mycket mindre tid att umgås och du som vän kommer sjunka i prioriteringslistan. Vilket är normalt och såklart okej så länge det inte går överstyr.
Men tänk dig att två av dina nära vänner blir tillsammans. Då försvinner dom båda in i kärleksbubblan samtidigt. Kul för dom, tomt för dig.
Men okej, det kan en väl stå ut med. Och det är ju som värst i början och brukar lugna ner sig senare.
Men om ni alla fortsätter att vara vänner och umgås så kommer du alltid vara "the odd man out". Tredje hjulet och så vidare. I alla fall om du är singel eller har en partner som inte gärna hänger med i det gänget.
Men visst. Du är glad att dom har varandra. Deras lycka är viktigast. Visst?
Lite jobbigare är det då att ni inte längre kommer kunna prata om allt lika lätt längre.

För när en umgås mycket med folk så kommer en bli irriterad och grinig på varandra ibland. Och då brukar dom flesta ha behov av att ventilera.
Bästa är ju förstås om en kan göra det till personen det gäller fast risken är ju då stor att det blir dålig stämning, personen känner sig attackerad och grejen blir mycket större än den egentligen behövt vara. Då är det ju skönt att en har sina vänner att kunna ventilera lite till.
Men nu kanske din bästa vän som du är frustrerad på, är tillsammans med din andra bästa vän och då är det oftast inte så passande att ventilera till denne andre.
Och om dom var och en kommer till dig med sina kärleksbekymmer så hamnar du i en inte allt för trevlig sits där emellan där du har svårt att vara neutral, du är ju ändå bara människa, men absolut inte får välja sida. Du får inte heller svika någons förtroende samtidigt som det är din skyldighet att inte hålla på något som den andre borde veta. Åh, dessa bedömningar.

Men värst av allt är ändå om dom helt slutar prata och anförtro sig till dig med sina relationsproblem. Då förlorar du en stor del av dom. Och det är faktiskt riktigt sorgligt.
Men visst, lever dom lyckliga i alla sina dagar så är det ju klart värt det.
Om dom inte gör det däremot så kommer du definitivt hamna emellan och det är inte helt osannolikt att åtminstone en av dom kommer att ha blivit sårad och då kan det vara svårt att behålla neutralitet om det är någon du älskar mycket.
Och ex har en tendens att vilja undvika varandra så du kan ju bara glömma att båda dina nära vänner ska komma på din födelsedagsfest till exempel.

Och är du en sådan som inte har jättemånga vänner utan några få djupare, som är väldigt viktiga för dig så kanske det inte känns som en så kul idé att två av dom ska börja dejta.
Det är såklart inte upp till dig men en kan ju bara hoppas att dom inser riskerna och är dom riktigt schyssta så kommer dom höra med dig först om du tycker det känns okej.
För det är sällan folk faller helt sonika platt för varandra. Oftast är det ett intresse som växer sig starkare med tiden.
Och då kan en ju tycka att är det inte mer än så så kanske det inte är värt det?! Om dom nu inte plötsligt fallit huvudstupa och blivit blixtförälskade. Men hur ofta händer det liksom?!För det finns tusentals andra en kan dejta, massor av dejtingappar en kan testa OCH oavsett vad romantiska komedier försöker tuta i oss så är det faktiskt inte meningen med livet att para ihop sig med någon. Det är inte din enda chans till lycka och det finns inte bara en som är den "rätte" som du desperat måste hitta. Trust me!

Nej, jag personligen prioriterar mina vänner och mig själv framför kärleksrelationer och framförallt en "fling". Jag skulle aldrig välja ett ligg, en fling, ett ragg och så vidare, framför en vän.
Alla är inte som jag, det vet jag. Många ser inga problem och tycker att en bör ta varje chans till att hitta kärlek.
Det tycker inte jag. Inte sådan kärlek.
För kärlek är på så många fler ställen än hos en partner, även om det inte har samma höga status i samhället idag, och jag har allt för många dåliga erfarenheter av vänner som på olika nivåer "hållit på" med varandra där det nästan alltid går ut över mig och min relation med en av dom. INTE VÄRT DET EN ENDASTE GÅNG SÄGER JAG BARA! Och det tror jag med största säkerhet att det inte varit för dom heller i slutändan.

Den absolut jobbigaste aspekten för mig har varit att mina vänner, som jag skulle göra nästan vad som helst för, helt bortsett från hur det kan tänkas påverka mig och bara sett till sina egna behov av bekräftelse, tillfällig som långvarig, vilket det oftast handlar om när två vänner börjar “hålla på”.
Och kanske är jag självisk som inte unnar mina vänner att vara med vem dom vill. Fast nej, för om det gör det svårare för oss att ha en nära relation så tycker jag inte det. För vänner håller i regel längre och jag är en vän som har mycket att ge och gärna gör det.

Och det är förresten asjobbigt när du VET till 90% att dom aldrig skulle funka med varandra eftersom du känner dom och deras historia så väl men du får inte säga något för du vill ju inte vara den som sumpar den lilla chans dom har eller riskera att dina vänner blir sura på dig - för vad fan vet du egentligen?!

Så ja, nej!
Hur viktig är din relation med din vän och hur viktigt är det för dig att dejta din väns vän?
Det är något jag hoppas att alla som hamnar i den situationen tänker på. För människor är komplicerade och lättsårade och det är ett minfält som kanske inte är värt att gå ut på.

Det är mitt resonemang. Alla håller inte med. Vissa är nog mer för fri kärlek och så.
Och det är jag också, i praktiken. Problemet är bara att jag vet hur ofria dom flesta ändå är.

Jag har kunnat legat med nära vänner utan att det blivit nå konstigheter från min sida i alla fall. Och det har funkat okej. Men då har JAG haft någorlunda kontroll eftersom jag har valt och övervägt utefter våra förutsättningar.
Jag är faktiskt ganska bra på det.
Men när jag inte har någon kontroll och jag vet att dom flesta inte är som jag så får jag en lite mindre öppen syn på att två av mina nära vänner skulle bli involverade.

Och det absolut värsta du kan göra är att gå bakom ryggen på din vän.
PRATA! Var öppen och ärlig från allra första början.

Respektera alltid dina näras känslor! Du behöver inte hålla med eller göra som dom vill men ge dom en chans att säga sitt och ta ett beslut om det här är en karuseller dom vill åka med på eller ej.

Röda Korset, Folkuniveritetet, Fairtrade, Katthemmet och katter

Hallå hallå.

I helgen var jag på Arlanda för en utbildning med Röda Korset för häktesbesök.
Det var så himla givande och intressant och jag sög i mig ALLT! Var också så väldigt upplyftande att få träffa engagerade människor, som gör något, bryr sig.
Igår var jag på Folkuniversitetet och fixade med 500 goodiebags som ska delas ut på torsdag då det är den Fairtrades fika dag. Så kvart i sex på morgonen ska jag och några till stå på stationen och dela ut dom till tågresenärer. Sen ska vi stå på Hemköp och dela ut fika och förhoppningsvis informera lite.
Idag har jag ett läkarbesök och sedan katthemspass på kvällen.

Men jag är så trött. En stor del av mig vill bara ligga hemma och sova hela dagarna. Tack gode gud för katterna. Att jag har dom som får mig att känna någon glädje i alla fall och en hel massa kärlek och ömhet. Att ta hand om dom är det viktigaste och det hjälper mig orka vakna och gå upp. Till och med MammaKatt som jag inte ens får röra fyller mig med en så intensiv ömhet.
Jag tror verkligen det är viktigt att ha något som är större än en själv, att älska och engagera sig i. Utan det är det lätt att bli alldeles för egocentrerad när en mår dåligt och då liksom gå vilse i sig själv. Ätas upp av sitt inre.
Nä, utan katter och allt det andra jag engagerar mig i så skulle jag ha lagt mig ner för länge sen. Det hade varit så lätt. Jag hade också varit en sämre människa.
För hur dåligt jag än mår och usel jag känner mig så vet jag ändå att jag är en god människa. Jag är snäll, medveten, empatisk och engagerad i annat än mig själv. Det känns skönt att åtminstone ha det och att även om jag ofta inte kan fungera för min egen skull så är jag ännu inte så trasig att jag inte kan fungera för andra.

Den offrade

Om jag inte överlever det här så ska ni veta att vill ni ha min förlåtelse så förlåter jag allt. Inte för att det spelar någon roll då längre kanske...
Överlever jag så förlåter jag INGET!
Eller jo då. Men det är svårt att förlåta saker när du lever med konsekvenserna varje dag. När du aldrig kommer ifrån det.

Jaja. Jag har en ny soffa. Den är röd-orange och går att bädda ut så det blir en 130 säng. Så här tänker jag ligga hela dagarna och tycka synd om mig själv och vara bitter på samhället och människorna.

Jag behöver människor som är mer som mig. Jag behöver verkligen människor men de måste vara så grymt empatiska. De måste vara inkännande, känsliga för andras behov och medvetna. Närvarande. Som ser problemen och inte skjuter undan eller blundar för dem.
För jag kan inte det. Allt är så påtagligt och det blir så väldigt ensamt när alla andra skyndar på i sina liv med skyddslapparna på, fullt upptagna med sig själva.
Jag är inte så. Jag kan inte vara så.  Jag passar inte in i den här världen men det måste väl finnas fler som inte gör det?
Jag behöver människor som prioriterar andra människor och relationerna till dem.
För det är verkligen så ensamt när du är den enda som ser och den enda som anpassar sig efter det.

Jag känner mig som en ailien.
Vore det inte för katterna så skulle jag gå under bra mycket snabbare.

Jag kan inte se ett slut på det här lidandet. Jag kommer aldrig kunna vara vad som behövs och det vill jag inte heller vara faktiskt.
Det är som att jag ser fler färger än de flesta andra. Fler dimensioner. Jag tycker om det. Om jag bara kunde fungera någorlunda bara. Och inte var så ensam med det.

Men kanske spelar det ingen roll. Kanske är min själ redan alldeles för utnött av alla övergrepp och  all försummelse.
Min mamma sa här om dagen att hon nog hade offrat mig. Jag fick offras. Och sen har det bara upprepats gång på gång på gång. Det är som att jag blivit formad till att vara den som offras. Som offrar sig.
Är det min lott i livet att älska andra och se dem men aldrig bli sedd tillbaka?

Att kunna andas eller inte kunna andas

Jag vet inte om jag håller på att drunkna eller om jag lär mig att andas under vattnet.
Only time will tell. Och mig kvittar det.

Å ena sidan å andra sidan

Alltså mitt liv just nu...

Och ena sidan är det en otroligt jobbig period med depression varvat med tårar och ångest. Jag har drömt så mycket mardrömmar bland annat om katterna och att dom skadas och till och med att jag skadar dom. Så sjukt obehagligt.
Så mycket tankar och känslor som kommer upp och jag känner mig så himla ensam och övergiven mest hela tiden.
Jag har på senaste tiden tappat lusten till mat och gott men mår asdåligt om jag inte äter regelbundet så måste vara noga med det. Fast laga mat är nog det jobbigaste som finns!
Jag är frustrerad på röran och all jäkla kattlåderensning jag måste göra hela tiden och dammsuga måste jag göra varannan dag för katterna skräpar ner så mycket.
På tisdag flyttar dock Speedo så då är det en mindre i alla fall. Fast mest kommer jag sakna honom. Katterna har verkligen varit min räddning.
Jag måste ta värktabletter varje dag för annars känner jag direkt av det. Och ibland hjälper inte ens dom så jag måste ligga i sängen med värmekudde och koncentrera mig på att slappna av och andas. Blir alldeles snurrig.
Pluggandet går trögt och utan min mamma som hjälper till att pusha på mig skulle det aldrig gå.

Men å andra sidan så lär jag mig så otroligt mycket just nu. Min hjärna bara suger åt sig information och jag tycker om det!
Jag har haft ro till att ha läst väldigt mycket sen i Juli och det känns så väldigt skönt och roligt.
Jag har kunnat skriva på "boken" mer än vanligt och mår alltid bättre när jag kan det.
Jag har tänkt och kommit på mycket insikter om mig själv och det runt mig och nog kommit fram till en hel del.
Jag dansar magdans och annat om kvällarna och fylls av energi och någon början till harmoni för en stund då och då.

Så även om jag skulle säga att det här är en period när jag mår mycket sämre än vanligt så kan vissa delar ändå ta för sig och utvecklas.
Inte vet jag om det kommer hjälpa, om något kan hjälpa men vissa delar av mig verkar ändå komma framåt. Allt är så himla skumt just nu.

Avslutar med att dela en bild på min nya fina bikiniöverdel om kom på posten i fredags. Bara jag får lite färg så kommer den nog smälta in fint. :)

Dilemma

Jag kanske inte är den bästa på att säga till när någon gör något som gör mig ledsen/upprörd/irriterad. Jag sväljer ganska mycket.
Men det är ändå inte som att dom inte vet. Eller borde veta.
För jag tjatar ganska mycket om vad som är känsligt för mig, vad jag mår dåligt av.
Jag berättar för alla mina nära om mina problem och mina svagheter.
Och det gör jag till stor del just för att dom ska veta och förhoppningsvis vara lite försiktig med mig på dom områdena. För att dom ska tänka på det.

Anledningen till att jag oftast inte kan berätta direkt när någon gör något som som får mig att må dåligt är för att jag har så många dåliga erfarenheter av det för dom allra flesta människor kan inte ta det utan att själva bli sura och irriterade på mig.
Det verkar som att dom flesta känner sig attackerade när jag säger att något beteende är dåligt för mig, så dom går till försvar och då får jag känna mig som världens känsligaste och jobbigaste. Och det har jag känt nog av!
Om jag då ska säga något på ett absolut icke-skuldbeläggande sätt, som jag oftast gör, så kan jag inte göra det utan att förminska min rätt till att känna det jag känner och min rätt till att människor faktiskt tar hänsyn till det som är känsligt för mig.
Och även fast jag förklarar och berättar, om och om igen, så är det ändå nästan alltid som att det rinner av personen till nästa gång.

Jag ger människor alla chanser i världen att lära känna mig. Om du är intresserad så är jag en öppen bok!
Men ändå verkar dom inte vilja ta den kunskap dom får och använda den i praktiken.
Jag är SÅ trött på att alltid vara den som förstår och anpassar mig efter andras känsligheter och behov och förminska mina egna. Att låta andra förminska dom.
Allt jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt som jag ger folk.
Jag är fan tydlig!

Jag kanske inte kan ge direkt respons direkt när det händer för att jag oftast blir så paff, fryser och per automatik tar på mig ansvaret för allt och alla. Det tar ett tag för mig att riktigt smälta och reagera. Att tänka att det där var ju inte riktigt okej för mig.
Sen känner jag en sådan rädsla för att bli behandlad som att jag vore för känslig och inte har rätt till det jag känner.
Men jag berättar alltid. Om och om igen.
Det gäller bara att människor blir lite mer medvetna om vad dom gör. Att dom tänker efter.
Men dom flesta funkar inte så utan kör bara på som dom alltid gjort.

Därför vill jag ofta ofta ge upp.
Jag kan inte förändra andra och jag kan heller inte sluta vara jag.
Jag har försökt förändra mig själv och anpassa mig i hela mitt liv och det har bara fått mig att må sämre.

Kanske vore det bästa att jag distanserade mig från människor.
För kommer jag nära så kommer jag bry mig och då kommer jag bli sårad när dom inte gör det lika mycket tillbaka.
Fast jag vill inte vara sån. Jag mår inte heller bra av att hålla människor på avstånd. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte vågar annat.

Alltid mindre värd

När jag var liten hade vi ett sorts kastsystem i vår familj där jag hade det lägsta kastet.
Jag var den alla kunde ta ut sina frustrationer på och ställde ändå alltid upp med ovillkorlig kärlek och intresse.

Mina syskon fick ha varsin egen katt, jag fick ingen.
Mina syskon fick en varsin kanin, men när jag blev äldre och ville ha en så fick jag ingen för att dom hade tappat intresset för sina kaniner.
Både jag och min storasyster red, men hon var den enda som hade egen häst. Ja och mamma förstås.
Jag fick det absolut sämsta sovrummet i det nybyggda huset, sämre än tillochmed mammas.
Jag hade alltid mindre rätt till allt och allt jag fick (för jag fick senare katt, häst, kanin och ett bättre sovrum) fick jag verkligen kämpa för. Så mycket tårar och ångest låg bakom och en ständig känsla av att jag egentligen inte förtjänade det. Att jag var bortskämd och jobbig.
Min storebror fick en nya katter när först en och sedan en till av hans katter blev överkörda.
När min katt som jag fått kämpa mig till genom att övertala mormor att få ha katten hos henne och sedan efter ett år äntligen fick ta hem min katt, sedan blev överkörd av tåget något år senare fick jag ingen ny katt. Utan jag var tvungen att gå samma väg som sist och ha katten hos min mormor som var den enda som tyckte jag förtjänade en katt.
Men ingen tyckte jag förtjänade att bli skyddad från min storasysters trakasserier. Det är sånt en lillasyster bara ska ta. Det hör till. Det är normalt.
Jag fick alltid känna att jag var bortskämd, bråkig, jobbig och känslig när jag protesterade mot dom uppenbara orättvisorna. Eller uppenbara för mig, resten av min familj var experter på att sopa under mattan och inte se allt det som var jobbigt. Inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag fick alltid skämmas för att jag sög på tummen och ville ha närhet. Jag fick alltid känna att jag var dum när jag bara var yngre.
Jag fick alltid jaga, vänta och ständigt vara tillgänglig för att få vara med min familj som för det allra mesta inte ville vara med mig. Till och med min storasysters uppmärksamhet och närhet ville jag ha fast än jag var livrädd för henne och hon över hälften av tiden var elak och tryckte ner mig.

Jag visste ändå att min mamma tyckte om och och älskade mig, men kände aldrig att hon gjorde det lika mycket som hon tyckte om och älskade mina syskon. Och jag hade lägst status och lägst värde i familjen.

Och även om det sällan är så längre efter år och år av att försöka få min mamma att möta och se mig, så har ändå dom känslorna följt mig.

Att alla du ser upp till, älskar och vill ha är såna du alltid måste jaga och anpassa dig efter gör något med dig. Om det alltid är på deras villkor hur ska du då nu kunna sätta egna tydliga villkor?

Ingen i min familj eller släkt intresserade sig för mig. Dom tyckte om mig, men dom intresserade sig inte för mig eller mina intressen.
Så väldigt mycket av det jag intresserat/intresseras av är vad andra intesserats av. För jag var intresserade av dom och eftersom dom hade högre status än mig så blev deras intressen sånt som jag ansåg hade hög status.

Det finns egentligen bara några få saker jag vet kommer från mig själv. Som är jag.

1, Djuren. Även om min storasyster också var intresserad av djur så har jag alltid brytt mig mera om djur.
Enda sen jag var lite har jag älskat ALLA djur. Jag har aldrig varit rädd för t ex insekter och har heller aldrig medvetet skadat några.

2, Barn. Det är något som ingen annan i min familj varit lika intresserad av eller tyckt om som jag. Jag har alltid älskat barn sen jag själv var ett litet barn.

3, Rättvisa. Min mamma har väl i sin ungdom varit en som brytt och engagerat sig en del så jag kan nog ha ärvt det. Och båda mina föräldrar har starka vänstra värderingar så jag har nog fått med mig en bra människosyn från början men jag är ensam om min veganism och min empati som sträcker sig runt alla världens djur och människor. Och att jag ser empati som en egenskap med hög status har jag inte fått från någon annan än mig själv.

Ibland blir dom här tankarna och insikterna så tunga. Framförallt för att jag känner mig ensam med dom.
Behövde bara skriva av mig lite om en av alla de saker som poppar upp i mig ibland. Mycket är än så obearbetat och mycket förstår jag inte ens ännu.

Må dåligt

Jag har inget emot att må dåligt. Faktiskt så skulle jag aldrig vilja ta bort dom känslorna ur min repertoar.
Men det är skillnad på att må dåligt och att må dåligt.

Så, vad är att må dåligt?
Jag tänker att det är dom känslor vi ser som negativa så som sorg, ilska, skam, skuld, rädsla mm. Ja, och så ångest som för mig i alla fall är en hård klump bestående av andra känslor som jag inte tydligt kan se eller känna. I alla fall generell ångest. Panikångest är en reaktion. En överreaktion på något som får kroppen att tro att den är i fara. Typ.
Men anyhow, så kan jag ofta tycka om att må dåligt. Det kan liksom samtidigt kännas skönt. Och att må dåligt för saker som orättvisor till exempel, vill jag göra. Jag vill bli ledsen om jag ser att en annan varelse lider. Jag vill bli arg för det också.
Jag tycker inte en ska vara så rädd för att må dåligt utan se det som extra färger i din värld. Men det måste vara balans såklart mellan dom "negativa" och dom "positiva" känslorna. Att bara må dåligt blir mödosamt.

Skillnaden mellan att må dåligt och att må dåligt för mig är när något eller någon får mig att börja misstro mig själv. När jag börjar vackla i vem jag är, mitt värde och min självkänsla. När jag känner att jag inte duger som jag är och börjar tvivla på andras kärlek till mig.
Då skadar känslorna mig. Då gör dom illa. Och det är aldrig bra och händer tyvärr alldeles för ofta för mig.
Men att må dåligt för någon jag älskar mår dåligt, det vill jag. Om min katt är sjuk så vill jag bli rädd och ledsen. Om någon gör mig medvetet illa vill jag bli både arg och ledsen. Om jag ser något sorgligt vill jag gråta. Om jag kollar på en skräckfilm VILL jag ju bli rädd. Om jag gör något dumt mot någon så vill jag känna skam. Allting i lagom dos såklart. För att jag blir arg och ledsen över orättvisor får mig ju att reagera. Öppna ögonen och hålla dom öppna. Och jag vill inte vara ett får! Jag vill förändra orättvisor som gör mig ledsen/arg/upprörd, inte mina känslor.
Självklart vill jag inte att hemskheter ska hända mig eller andra men när det gör det så vill jag reagera på det. Jag vill känna det.

Att ha en deppig dag ibland kan vara skönt. För när jag känner mig deprimerad bryr jag mig mindre och kan distansera mig från alla starka känslor och tankar. Att få vila då och då är skönt och säkert välbehövligt. Nu när jag varit väldigt deprimerad sen jag började med alla hormon så har jag faktiskt haft mindre ångest som annars är det jag får när jag mår dåligt. Men det får inte gå för långt! Inte mer än en dag emellanåt för annars sugs jag ner totalt.
Och att ha en dag då och då där jag har ångest kan jag också tycka om. Då har jag en anledning att bara ta hand om mig själv och ofta ofta leder ångest till kreativitet.

Dessutom är jag FULLT övertygad om att dom som kan känna den allra djupaste smärta också kan känna den allra djupaste glädje. För det kan jag. Det svåra är dock balansen och att inte låta något eller någon få mig att tvivla på mig själv. Gör det/den det så är det kanske bäst att gå därifrån.

Ensam men vägrar ändra mig

Jag känner mig så otroligt ensam. Inte för att jag inte har någon att vara med utan ensam med att vara jag. 

Det finns säkert fler som mig men 99% är inte det. Ofta kan jag känna som att jag inte hör hemma i den här världen, med det här människosläktet eller det här samhället. 

Jag är känslig. Jag är högkänslig, men det är 15-20% av befolkningen också, det är inte bara det. 

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad det är som gör att jag känner mig ensam utan att låta alldeles totalt uppblåst.

Men en kan väl säga att jag känner mig ensam med att se saker, saker jag inte alltid sett men när jag har upptäckt dom så kan jag aldrig sluta se dom. 

Jag känner mig ensam i att inte kunna skjuta saker under mattan, på gott och på ont.

Jag känner mig ensam med att känna så starkt och så djupt för andra varelser. Jag känner mig ensam i att vara öppen och medveten om saker som bara rinner av andra. Litet som stort.

Jag vill inte känna mindre. Jag vill att andra ska känna mer.

Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill att andra ska bry sig mer.

Jag vill inte älska mindre. Jag vill att andra ska älska mer.

Jag känner det som att jag inte är gjord för att vara här. Som att jag är en annan art. Jag tycker inte att jag är bättre än andra, på många många sätt är jag inte det, men jag vill inte vara på något annat sätt och att leva här skadar mig. 

Återkommande drömmar

Jag har två återkommande drömmar i mitt liv. Eller teman, för drömmarna är aldrig desamma.

Den ena handlar om min gamla häst Crackson som jag kände mig pressad att sälja fast jag inte alls vill det egentligen och som några månader senare dog. Jag har ganska mycket ångest för det och att jag sålde honom är en av de ganska få sakerna i mitt liv jag ångrar. Det är nog kanske till och med det jag ångrar allra mest.
Jag drömmer att jag återförenas med honom på olika sätt. Hittar tillbaka till honom eller så. Drömmarna är ofta ganska trevliga men kan leda till ångest när jag sen vaknar.

Den andra drömmen eller temat som återkommer handlar om min storasyster och är nästan alltid en mardröm. Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar men när jag gör det så handlar det 90% av gångerna om henne och ofta även vår mor i samband.
Ofta känner jag mig pressad och illa behandlad i drömmarna och känner stor frustration och panik.
Drömde en sån dröm inatt. Absolut inte någon av de värre men började tänka på hur intressant det är att jag efter alla dessa år fortfarande drömmer ungefär samma. Nog är det en hel del ouppklarade saker där. Och de kommer antagligen aldrig bli uppklarade heller.
Sen så drömde jag om Crackson för bara nån dag sen också. Båda återkommande inom bara nån dag.

Ja, det var väl allt. Hej svejs!

Malin

I tisdags bad Malin mig att jag skulle beskriva henne. Så det det tänkte jag nu göra här. Detta är alltså min bild av Malin, hur jag ser henne och inget faktum.

Jag lärde känna Malin förra hösten när jag var i Ghana. Hon var också där sin andra gång och fick flytta in i samma rum som mig och Jasmine (som jag vid det laget hade blivit rätt trött på).
Det går inte att tycka illa om Malin. När hon först kom med sin sprudlande energi likt en en gullig valp så slogs jag mest av hennes glädje och positiva enkelhet. Jag tyckte om henne men trodde dock inte att vi skulle ha så mycket gemensamt. Hon verkade så väldigt okomplicerad och nöjd. Jag märkte snabbt att hon var en sån person som älskar att möta andra människor och prata med dem. Hon tar emot dem och nya erfarenheter med öppna armar. Några egenskaper som jag ofta önska att jag hade men som jag blir alldeles för trött för att orka med. Hon är så genuint intresserad av andra människor. Jag är nog betydligt mer dömande och misstrogen mot andra människor och världen i stort jämfört med Malin, något som stärks på extra mycket när jag är med kavata Malin. ;P
Men jag var glad att Malin kom. Främst för att jag fick lite avlastning med Jasmine och de första kanske två dagarna lät jag dem prata och lära känna varandra och njöt av att få lite lugn och ro.

När jag sedan ändå började prata med Malin lite mera på ett djupare plan så upptäckte jag att vi faktiskt har massor gemensamt och att hon är en sån person som jag vill ha i min närhet.
Fyra fina och intensiva veckor delade vi tillsammans i Ghana. Hon blev min absoluta favorit och det blev otroligt tomt efter att hon åkte hem.

Över ett år senare så har vi sett till att setts minst fem gånger här i Stockholm när jag varit nere samt en gång som hon kom till mig i Falun och hälsade på. Vi har också haft telefon, sms och sociala medier-kontakt.

Jag tycker nu att jag känner henne ganska så bra.

Det första en märker är ju som sagt den sprudlande positiva energin och hennes glädje inför nya människor och upplevelser. En kanske tror att hon inte är så mycket djupare än så, det trodde jag, men det stämmer inte. För det mest fantastiska med Malin gömmer sig under ytan. Malin tar in upplevelser på ett djupare plan än de flesta andra.  Det är tydligt för mig att Malin är en sökare. Och det är en av de saker jag tycker bäst om. Hon försöker hitta sig själv och mening. Hon känner djupt och stark och är duktig på att uttrycka det.
Hon är inte en sådan som tragglar på i samma gamla hjulspår med skyddslappar på, utan hon stannar upp, ser sig om och ifrågasätter sig själv och världen runt omkring henne. Under ytan är hon inte alltid glad och positiv utan kan nog känna sig ganska trött och vilsen. Hon kan vara osäker på sig själv och sliter hårt för att känna att hon duger. Malin har ofta många bollar i luften och det blir nog lätt lite för mycket. Jag tror hon skulle må bra av att vara lite mera närvarande här och nu. Hon kan vara lite virrig, splittrad och oorganiserad i sin känsla av otillräcklighet.

Hon har ändå självdistans och tar inte sig själv på för stort allvar. Hon är empatisk och otroligt anpassningsbar men ändå ingen som låter sig köras över. Hon har integritet och självrespekt. Och hon kan bli både jäkligt irriterad och ilsk. Men som tur är så bits hon inte så hårt.

Ibland kan jag tycka att hon med sina arrangerade bilder och käcka fasad blir lite smörig och lite för “gulligull”. Jag kan tycka att hon skulle släppa lite på det där klämmiga yttre och låta hennes lite trasiga och mörka men så otroligt vackra och intressanta delar komma fram lite mer.

Fast kanske har det mer med mina issues att göra och att jag, som kan relatera till så mycket med Malin bara har lite svårt att relatera till just de sidorna som för mig skulle kännas falska. Kanske för att jag aldrig klarade av att vara sådär enkel och glad så tänker jag mig att det ska vara lika utmattande för Malin som det är för mig. Hur som, så är Malin ett utmärkt exempel på hur fel en kan ha i första intryck!
Mitt första intryck av Jasmine var ju att vi hade enormt mycket gemensamt och skulle komma utmärkt överens. ;)

Ja, det här är min beskrivning av Malin, en av mina favorit personer.. Denna vackra kvinna som jag önska bodde närmare mig. För det är få personer som jag orkar med längre stunder och hon är en av dem. Jag skulle kunna skriva så mycket mer och det här är absolut inte allt jag ser.

Jag önskar att Malin såg hur fantastisk hon är och vacker både inombords och utombords. Jag önskar att hon kunde tillåta sig själv att ta det lugnt och andas lite mer. Och framförallt att hon fick det fysiska egna utrymmet att andas. Jag önskar att den där osäkra lilla flickan i Malin skulle känna att hon är precis nog och tillräckligt. Hon behöver inte vara mer.

Vi var för övrigt på Passenger ikväll och det var helt jäkla fantastiskt. Ska skriva mer om det en annan gång.

Malin och jag på Passenger ikväll

Puss på er!