Må dåligt

Jag har inget emot att må dåligt. Faktiskt så skulle jag aldrig vilja ta bort dom känslorna ur min repertoar.
Men det är skillnad på att må dåligt och att må dåligt.

Så, vad är att må dåligt?
Jag tänker att det är dom känslor vi ser som negativa så som sorg, ilska, skam, skuld, rädsla mm. Ja, och så ångest som för mig i alla fall är en hård klump bestående av andra känslor som jag inte tydligt kan se eller känna. I alla fall generell ångest. Panikångest är en reaktion. En överreaktion på något som får kroppen att tro att den är i fara. Typ.
Men anyhow, så kan jag ofta tycka om att må dåligt. Det kan liksom samtidigt kännas skönt. Och att må dåligt för saker som orättvisor till exempel, vill jag göra. Jag vill bli ledsen om jag ser att en annan varelse lider. Jag vill bli arg för det också.
Jag tycker inte en ska vara så rädd för att må dåligt utan se det som extra färger i din värld. Men det måste vara balans såklart mellan dom "negativa" och dom "positiva" känslorna. Att bara må dåligt blir mödosamt.

Skillnaden mellan att må dåligt och att må dåligt för mig är när något eller någon får mig att börja misstro mig själv. När jag börjar vackla i vem jag är, mitt värde och min självkänsla. När jag känner att jag inte duger som jag är och börjar tvivla på andras kärlek till mig.
Då skadar känslorna mig. Då gör dom illa. Och det är aldrig bra och händer tyvärr alldeles för ofta för mig.
Men att må dåligt för någon jag älskar mår dåligt, det vill jag. Om min katt är sjuk så vill jag bli rädd och ledsen. Om någon gör mig medvetet illa vill jag bli både arg och ledsen. Om jag ser något sorgligt vill jag gråta. Om jag kollar på en skräckfilm VILL jag ju bli rädd. Om jag gör något dumt mot någon så vill jag känna skam. Allting i lagom dos såklart. För att jag blir arg och ledsen över orättvisor får mig ju att reagera. Öppna ögonen och hålla dom öppna. Och jag vill inte vara ett får! Jag vill förändra orättvisor som gör mig ledsen/arg/upprörd, inte mina känslor.
Självklart vill jag inte att hemskheter ska hända mig eller andra men när det gör det så vill jag reagera på det. Jag vill känna det.

Att ha en deppig dag ibland kan vara skönt. För när jag känner mig deprimerad bryr jag mig mindre och kan distansera mig från alla starka känslor och tankar. Att få vila då och då är skönt och säkert välbehövligt. Nu när jag varit väldigt deprimerad sen jag började med alla hormon så har jag faktiskt haft mindre ångest som annars är det jag får när jag mår dåligt. Men det får inte gå för långt! Inte mer än en dag emellanåt för annars sugs jag ner totalt.
Och att ha en dag då och då där jag har ångest kan jag också tycka om. Då har jag en anledning att bara ta hand om mig själv och ofta ofta leder ångest till kreativitet.

Dessutom är jag FULLT övertygad om att dom som kan känna den allra djupaste smärta också kan känna den allra djupaste glädje. För det kan jag. Det svåra är dock balansen och att inte låta något eller någon få mig att tvivla på mig själv. Gör det/den det så är det kanske bäst att gå därifrån.

Ensam men vägrar ändra mig

Jag känner mig så otroligt ensam. Inte för att jag inte har någon att vara med utan ensam med att vara jag. 

Det finns säkert fler som mig men 99% är inte det. Ofta kan jag känna som att jag inte hör hemma i den här världen, med det här människosläktet eller det här samhället. 

Jag är känslig. Jag är högkänslig, men det är 15-20% av befolkningen också, det är inte bara det. 

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad det är som gör att jag känner mig ensam utan att låta alldeles totalt uppblåst.

Men en kan väl säga att jag känner mig ensam med att se saker, saker jag inte alltid sett men när jag har upptäckt dom så kan jag aldrig sluta se dom. 

Jag känner mig ensam i att inte kunna skjuta saker under mattan, på gott och på ont.

Jag känner mig ensam med att känna så starkt och så djupt för andra varelser. Jag känner mig ensam i att vara öppen och medveten om saker som bara rinner av andra. Litet som stort.

Jag vill inte känna mindre. Jag vill att andra ska känna mer.

Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill att andra ska bry sig mer.

Jag vill inte älska mindre. Jag vill att andra ska älska mer.

Jag känner det som att jag inte är gjord för att vara här. Som att jag är en annan art. Jag tycker inte att jag är bättre än andra, på många många sätt är jag inte det, men jag vill inte vara på något annat sätt och att leva här skadar mig. 

Skuldinlägg

Nej!
Nu lär jag ta mig i kragen och skriva ett blogginlägg!

Så, vad har jag gjort sen sist..
Inte jättemycket. Är väl nästan två månader sen jag skrev ett redigt inlägg.
Jag har frusit och bannat vädret tills för en dryg vecka sen då det äntligen blev lite sol och värme.
Jag har varit två veckor i Öja med alla katter. Det var mys! Tog många promenader i skog och by och umgicks med familj.
Var förra helgen i Stockholm och hälsade på Erik och sen åkte jag hem till min lillebror Jonatan och hans tjej och hälsa på innan jag åkte hem.
Var förresten till min pappa på hans 65års kalas. Alla småsyskonen var där så det var otroligt trevligt.
Jag har läst en massa, är inne på min sjunde bok nu.
Jag har myst och pysslat med alla kisseungarna som blivit så stora nu. Polly flyttade för en och en halv vecka sen men dom andra och deras mamma är fortfarande kvar.
Jag har firat jul med Sanna här hemma hos mig. Innan dess var jag och hälsade på henne i hennes lägenhet i Valbo för sista gången. Hon har nu flyttat.
Och så har jag ju pluggat på. Skicka in en uppgift igår som gett mig magont hela veckan.

Så där. En uppdatering. Nu, MASSA kisseungar! :D

Och sist, en sliten jag