tisdag 21 april 2015

Den ångesten

Godmorgon
Dom har ju en hund här som är inlåst hela dagarna. Jag har lyckats övertalat hon som äger barnhemmet och hunden att flytta den från den lilla buren till ett av rummen där dom hade hönorna förut när dom hade sånt. Så nu har han i alla fall lite större plats.
Men igår natt hörde jag hunden gnälla och förstod att ingen släppt ut honom på kvällen. Jag tänkte då att jag skulle göra det på kvällen innan jag la mig. Men jag glömde. Och så vaknade jag för någon timma sen och kom på det och fick sån ångest att jag var tvungen att gå upp och kolla. Och nog fan var han inlåst. Själv. Utan mat eller vatten.
Så jag släppte ut han såklart och gav honom vatten. När jag kom in vaknade precis Gloria upp och då frågade jag henne om hon matat hunden eftersom det är hon som lagar maten. Det hade hon glömt sa hon. Egentligen brukar det vara en annan kvinna som matar hunden men hon är inte här just nu.
Så dom har alltså glömt hunden i iallafall två dagar. Han har varit helt ensam inlåst.
Det gör så himla ont i mig.
Enda sen jag var liten har jag haft en återkommande dröm då och då att jag har ett djur eller flera, oftast häst eller kanin, som jag glömt av och som är i dåligt skick när jag kommer på det. Det är en mardröm och jag är alltid lättad när jag vaknar upp.
Här är det så på riktigt.
Jag förstår inte ens varför dom ska ha en hund?!
Ingen verkar ju vara intresserad av honom eller bry sig om honom.
Har sån ångest. Hur kunde jag glömma honom igår kväll?!
Jag är så frustrerad. När jag äntligen har lyckats få dom att ta hand om getterna och kunna slappna av någorlunda för dom iallafall så kommer jag på hunden. Vad är det för fel på människor?!

Fick igår också veta att en nioåring tjej (som har flyttat härifrån nu) blivit våldtagen av en lärare som jobbade här förut medan hennes fyraåriga lillasyster såg på. Läraren blev bara avskedad för dom våga inte anmäla ifall barnhemmet skulle bli tvunget att stänga ner. Flickan är en flicka jag känt i tre och ett halvt år. En tjej jag älskar och saknar nu när hon flyttat. Jag ska förhoppningsvis kunna få åka och hälsa på henne och hennes idag eller på torsdag. Blev lovad det när jag kom hit och på fredag åker jag hem så nu hoppas jag verkligen att jag får träffa dom!!!
Men den ångesten. Den smärtan att veta att någon gjort henne illa så. Här. Där hon bodde och skulle få känna sig trygg.
Igår har jag bara varit så matt. Tror det till stor del var för vad jag fått veta. Jag känner mig så maktlös. Jag vill kunna vara här och skydda och ta hand om barnen och djuren jämt. Jag litar inte på att dom tas om hand om annars.
Den ångesten.
Fast egentligen så tycker jag barnen är mycket bättre omhändertagna nu än vad dom tidigare gånger varit.
En typ socionom jobbar och bor här nu och hon känns väldigt bra och hon verkar hålla koll på ungarna. Våldtäkten skedde innan hon började arbeta här för några månader sen.
Barnskötaren som tar hand om småbarnen är också väldigt duktig. Ibland undrar jag hur hon orkar. Det är inte perfekt och personalen är definitivt inte perfekta men med tanke på att dom i princip bor här 24/7 så tycker jag dom gör ett bra jobb. Jag kan ju såklart tycka att dom är för hårda och önska att dom vore mer kärleksfulla mot barnen men det hör liksom till deras kultur.
Det är ett hårt liv här så det är kanske inte så konstigt att en blir hård för att orka och då är kanske inte djuren något en kan känna särskilt starkt för och lätt glömmer bort.
Men det gör det inte mindre plågsamt för djuren och kan dom inte ta hand om dom ordentligt så ska dom fan inte ha några djur!! Dom har ju inget behov av det ens.