Spökbil?

Go' kväll!

Jag är i Öja hos min mamma som är bortrest. Ska se efter katterna.
Men jag måste ju se efter mina katter också så jag får åka fram och tillbaka.
Jag tog en buss kvart i tio ikväll till Rättvik där mamma parkerat sin bil åt mig. Det är svinkallt och jag får skrapa rutorna. När jag precis kommit ut ur Rättvik börjar bilen tappa fart, skitkonstigt! Jag växlar ner till fyran men bilen fortsätter att tappa fart. Sen börjar det lysa lampor på instrumentbrädan varav en lyser rött STOP!. Jag blev ju något nervös kan jag ju bara tala om och gör mig beredd att stanna bilen. Växlar ner ytterligare för att förhoppningsvis kunna ta mig till att passande ställe i alla fall, men då helt plötsligt slutar lamporna lysa och bilen funkar som vanligt igen förutom att den liksom småhackar lite när jag gasar på i uppförsbackar precis som den hade gjort innan lamporna men dom börjar inte lysa igen och jag klarar mig fram till huset där jag möts av två hungriga katter som vill in och en handikappad katt som vill ut.
Ja, och en tuffs framför ytterdörren som ser ut att tillhöra en ekorre-svans. :/ Jäkla Sally! Sally hade också en fästing jag tog bort. NU liksom! Katterna har haft så himla mycket fästingar i år att jag inte längre bryr mig om att hämta fästingtången utan har lärt mig att ta ut dom med naglarna.

Jag hoppas bilen ska funka imorgon så jag tar mig hem igen! Dels måste jag mata och se efter min katter men jag ska också fota ett bröllop och det vill en ju inte vara sen till. Hehehe :S
Och halv fyra imorgon kommer Sanna på besök. :D

Imorgon kväll ska mammas kusin se efter katterna sen åker jag och Sanna till dom på söndag förmiddag och sen kommer mamma hem på kvällen.

Idag har jag börjat dagen med att skypa med Malin som är i Australien en timma och sen har jag diskat (hade värsta diskberget!), städat och tvättat i tvättstugan innan jag hoppade på bussen till Rättvik.

Nu ska jag väl strax sova. Jag har två spinnande katter hos mig i soffan.
Ha det bra!

Fly tta

Ofta ofta ofta vill jag bara flytta. Helst till ett annat land men i alla fall långt härifrån.
Det är så himla mycket här som triggar min PTSD och jag vet inte hur jag ska bli av med det.
Jag orkar inte. Jag är å trött.

Röda Korset, Folkuniveritetet, Fairtrade, Katthemmet och katter

Hallå hallå.

I helgen var jag på Arlanda för en utbildning med Röda Korset för häktesbesök.
Det var så himla givande och intressant och jag sög i mig ALLT! Var också så väldigt upplyftande att få träffa engagerade människor, som gör något, bryr sig.
Igår var jag på Folkuniversitetet och fixade med 500 goodiebags som ska delas ut på torsdag då det är den Fairtrades fika dag. Så kvart i sex på morgonen ska jag och några till stå på stationen och dela ut dom till tågresenärer. Sen ska vi stå på Hemköp och dela ut fika och förhoppningsvis informera lite.
Idag har jag ett läkarbesök och sedan katthemspass på kvällen.

Men jag är så trött. En stor del av mig vill bara ligga hemma och sova hela dagarna. Tack gode gud för katterna. Att jag har dom som får mig att känna någon glädje i alla fall och en hel massa kärlek och ömhet. Att ta hand om dom är det viktigaste och det hjälper mig orka vakna och gå upp. Till och med MammaKatt som jag inte ens får röra fyller mig med en så intensiv ömhet.
Jag tror verkligen det är viktigt att ha något som är större än en själv, att älska och engagera sig i. Utan det är det lätt att bli alldeles för egocentrerad när en mår dåligt och då liksom gå vilse i sig själv. Ätas upp av sitt inre.
Nä, utan katter och allt det andra jag engagerar mig i så skulle jag ha lagt mig ner för länge sen. Det hade varit så lätt. Jag hade också varit en sämre människa.
För hur dåligt jag än mår och usel jag känner mig så vet jag ändå att jag är en god människa. Jag är snäll, medveten, empatisk och engagerad i annat än mig själv. Det känns skönt att åtminstone ha det och att även om jag ofta inte kan fungera för min egen skull så är jag ännu inte så trasig att jag inte kan fungera för andra.

Offer och utrymme

Jag offrades. Många gånger för/till min syster. Hon ville absolut dra ner mig i sitt mörker. Jag trodde hon hatade mig men har i efterhand förstått att hon tycker mycket om mig. Men ändå ville hon skada mig. Göra mig som henne. Straffa mig för vad jag var, för vad hon inte var. Ingen stoppade henne. Jag offrades. Så jag drogs ner men det blev på många sätt mer förödande för mig där än för henne för hon har alltid haft sin ilska, något som gör att ingen trampar på henne i första taget. Få vågar säga emot henne och ingen verkar kunna ändra hennes bild av vad som är rätt och vad som är fel.
Jag hade aldrig det.Jag trodde dom alldeles för lätt när dom sa att det var mig det var fel på.

När jag bodde på behandlingshem så fick jag aldrig någon riktig behandling. De var så besatta av att ändra mitt beteende så jag skulle fungera som folk att de oftast jobbade emot mig. På Närsjö blev det tillslut bättre för jag hade bra kontaktpersoner så jag tillsist fick lite utrymme och vila. Då kom jag att fungera bättre på köpet. Det kom av sig själv. Så har det alltid varit med mig. Jag har aldrig kunnat tvinga mig själv till förändring och när jag försöker blir det bara värre för mitt självhat växer.
Det måste komma inifrån genom tid, bearbetning, lugn och förståelse. Och det stöd utifrån som jag kan behöva. Men inget av det kommer lätt eller naturligt vare sig för samhället eller mig.

Den offrade

Om jag inte överlever det här så ska ni veta att vill ni ha min förlåtelse så förlåter jag allt. Inte för att det spelar någon roll då längre kanske...
Överlever jag så förlåter jag INGET!
Eller jo då. Men det är svårt att förlåta saker när du lever med konsekvenserna varje dag. När du aldrig kommer ifrån det.

Jaja. Jag har en ny soffa. Den är röd-orange och går att bädda ut så det blir en 130 säng. Så här tänker jag ligga hela dagarna och tycka synd om mig själv och vara bitter på samhället och människorna.

Jag behöver människor som är mer som mig. Jag behöver verkligen människor men de måste vara så grymt empatiska. De måste vara inkännande, känsliga för andras behov och medvetna. Närvarande. Som ser problemen och inte skjuter undan eller blundar för dem.
För jag kan inte det. Allt är så påtagligt och det blir så väldigt ensamt när alla andra skyndar på i sina liv med skyddslapparna på, fullt upptagna med sig själva.
Jag är inte så. Jag kan inte vara så.  Jag passar inte in i den här världen men det måste väl finnas fler som inte gör det?
Jag behöver människor som prioriterar andra människor och relationerna till dem.
För det är verkligen så ensamt när du är den enda som ser och den enda som anpassar sig efter det.

Jag känner mig som en ailien.
Vore det inte för katterna så skulle jag gå under bra mycket snabbare.

Jag kan inte se ett slut på det här lidandet. Jag kommer aldrig kunna vara vad som behövs och det vill jag inte heller vara faktiskt.
Det är som att jag ser fler färger än de flesta andra. Fler dimensioner. Jag tycker om det. Om jag bara kunde fungera någorlunda bara. Och inte var så ensam med det.

Men kanske spelar det ingen roll. Kanske är min själ redan alldeles för utnött av alla övergrepp och  all försummelse.
Min mamma sa här om dagen att hon nog hade offrat mig. Jag fick offras. Och sen har det bara upprepats gång på gång på gång. Det är som att jag blivit formad till att vara den som offras. Som offrar sig.
Är det min lott i livet att älska andra och se dem men aldrig bli sedd tillbaka?