Hes i år igen

Jag är heeees! Jag vet inte varför men har väl varit lite lite förkyld och nu har jag fått någon form av inflammation i luftvägarna och är as-hes. Hes var jag också för precis ett år sen. Då var jag i Ghana och låg inlagd på ett sjukhus i Accra och fick konstant dropp på grund av all vätska jag förlorat. Var så extremt uttorkad så därför vart jag hes. I år är jag verkligen inte uttorkad i alla fall. Dricker så mycket hela tiden för att slemmet i min hals ska bli lite mindre tjockt. Måste sitta upp och sova för att kunna andas typ. :P Jag önska faktiskt lite att jag var tillbaka till för ett år sen. Jag må ha varit fysiskt sjukare än jag någonsin varit i mitt liv men jag var på bättringsvägen och jag var i Ghana och skulle snart få träffa mina fina ungar igen.

 

Bright

Godmorgon!

Jag kan inte sova. Var så sjukt trött i går förmiddags så jag sov väl lite mycket då kanske och då kan det ibland bli svårt att somna på kvällen sen. Framförallt om du har en tid på morgonen du ska passa!
Jaja.

Jag tänkte skriva om Bright. Eller till Bright, vad jag skulle vilja säga till honom. Jag har dagar jag tänker lite extra mycket på en viss unge och idag eller ja, tekniskt sett igår, tänkte jag på Bright.
Har väl en tanke om att jag ska skriva till varje unge här. Kanske ska jag kunna visa och översätta det för dom en dag.

Till Bright
Enda sedan du gav mig det handvikta kuvertet med ett brev och ett armband i så har jag haft armbandet på mig. Armbandet du själv gjort och gav bort till mig. Det var så fint. Jag blev så glad! Jag tänker ha det på mig tills tråden går sönder och till och med då tänker jag spara pärlorna och ta med det nästa gång jag kommer till Mum's care så du får laga det åt mig.
Att ha den på min högra handled gör att du är en jag påminns om lite extra. Så jag tänker ofta på dig och på brevet du gav mig. Jag tänker på vad du skrev om dina föräldrar. Vad dom heter, vilken deras favoritmat är och på slutet skrev du att du älskar din pappa. Senare berättade du att du saknade dom. Såklart!
Det gör mig ledsen att ni inte kan vara tillsammans och jag hoppas innerligt att du och dina syskon ska kunna återförenas med dom en dag.

Jag tänker på hur glad du blev att jag gav dig ett brev i ett egenvikt kuvert som svar. För det var bara du som fick ett brev och det gjorde dig nog lite extra glad. Men det var du som började och tog det initiativet att skriva ett brev och det gör mig varm i hjärtat. Jag önska vi skulle kunna brevväxla med varandra. Du i Ghana och jag i Sverige. Vore inte det kul?
Vi gjorde inte så mycket annat speciellt tillsammans du och jag. Visst pratade vi ibland men du är en av dom stora självständiga killarna och hänger inte efter lika mycket som dom mindre barnen. Men det känns ändå som jag fått lära känna dig ganska bra och det är jag glad för. Och jag längtar tills jag får träffa dig igen!

Mina ledsna ungar

Efter en vecka eller två hemma från Ghana slogs jag av något som känts väldigt jobbigt sen dess.

På barnhemmet finns det fyra ganska små barn. Fyra stycken små barn med stora närhetsbehov. Behov som inte uppfylldes, som jag ensam inte kunde uppfylla.
Allt dom ville i princip var att bli burna, att få vara klamra sig fast i din famn. Det spelar ingen roll om dom känner dig eller inte dom vill vara i din famn. Så länge dom fick vara i famnen var dom nöjda.
 Men med bara en famn, fyra små som inte vill samsas om dig, ytterligare 34 ungar som också vill vara nära plus min egen ork så kunde jag inte på långa vägar ge dom vad dom behövde. Varje dag var jag tvungen att säga nej, gå ifrån och ignorera en liten unge som låg på marken och grät hysteriskt.
För att orka där och då så vart jag tvungen att skärma av. Det har jag varit varje gång jag varit i Ghana. Både för barnen och för djuren. Här hemma i Sverige skulle jag aldrig kunna lämna ett barn på det viset. Och nu mår jag så himla dåligt för att jag var tvungen att göra det i sex veckor där.
Det är inte som att det inte var jobbigt där och då också, det var det och jag tror jag har nämnt det här på bloggen bland annat, men sen jag kom hem har det verkligen värkt i mig.
Jag vet ju förstås att lite är bättre än inget men det krossar mitt hjärta att jag inte kunde ge dom det dom så tydligt behövde.
Och jag önskar så innerligt att dom skulle ha en trygg vuxen som alltid fanns där och gav dom det.
Även många av dom mellanstora barnen ville ha och behöver mycket mera närhet och tröst. Ja, dom stora med faktiskt även om dom inte vill sitta i knät direkt.

Och nu då? Är det några volontärer där nu? Jag vet faktiskt inte. Vem håller i dom nu?
Personalen bär dom nästan aldrig. Dom små kan få stå och hålla om ett ben och bli klappad på ryggen när dom är ledsna.
Husmödrarna är snälla mot barnen men inte alltid så mjuka och varma med dom.
Men det är inte konstigt.. 38 barn, dom jobbar där 24/7 och kommer själva från en kultur och situation där det inte lönar sig att vara en mjuk och öm person. Du måste vara stark och hård för att klara dig.
Men jag önska så att mina ungar ska slippa behöva vara så starka jämt. Behöva lära sig att ingen vuxen kommer och klara sig själva.  Jag vill att dom ska få ha någon som skyddar och tröstar precis jämt!

Eva med tre av dom minsta. Aba, Luke och John.

Så jävla starka

Pratade i telefon med en vän i Ghana idag.

Träffade henne nu sist när jag var där. Hon är bara två år äldre än mig och har en son på två år.
Innan hon blev gravid hade hon ett bra jobb, en pojkvän och hennes familj skulle betala så hon skulle få utbilda sig på universitet.
När det kom fram att hon var gravid ville hennes pojkvän inte ha något med det att göra och tyckte hon skulle göra abort, något som hon varken ville eller kunde då hon redan var alldeles för långt gången.
Hennes familj tog avstånd från henne och ville inte längre hjälpa henne. Dom flesta vill än idag inte ha något med henne att göra för hon gjort dom så besvikna. Hon förlorade också så småningom sitt jobb.
Så enda sedan hon fick reda på att hon var gravid så har hon varit alldeles ensam. Men när jag träffade henne var hon inte bitter eller nedslagen som jag definitivt hade varit i hennes situation. Hon arbetade så otroligt hårt och bra och var en sån himla fin, tålmodig och trygg mamma åt hennes lilla son John.
Men hon arbetade åt en arbetsgivare som behandla henne extremt dåligt.
Hon jobbade som en slags hushållerska och hennes dagar var så otroligt långa. Från fyra på morgonen till tio på kvällen var det inte ovanligt att hon var tvungen att arbeta för att hinna med allt.
Arbetsgivaren hade lovat henne en viss summa i månaden men hon fick en betydligt lägre summa när det var dags för lön.
Jag fick själv se hur arbetsgivaren talade nedlåtande och skällde på henne medan hen själv mest satt i en soffa och skrek ut order som snabbt måste följas.

Det här är inte unikt. Det finns inget pålitligt system som skyddar arbetarna i landet utan överklassen och arbetsgivarna kan behandla människor i utsatta och desperata positioner hur dom vill i princip.

När jag pratade med henne idag hade hon precis fått sparken och inte ens fått all lön som arbetsgivaren var skyldig henne. Hon stod nu med sin lilla tvååring utan någonstans att ta vägen, utan jobb och bostad och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till nu.

Och här sitter jag i Sverige utan möjlighet att hjälpa. Jag kan inte bara föra över pengar till henne då hon inte ens har ett konto. Och det skulle ändå ta några dagar.
Men hon sa åt mig att inte oroa mig. Att det nog skulle lösa sig. Och jag hoppas verkligen det!
Världen är så jävla orättvis! Framförallt mot kvinnor.
Hon blev utstött för att hon vart gravid och hela ansvaret las på henne. Och hur hårt och duktigt hon än arbetar så blir hon ändå lurad och överkörd och kommer antagligen aldrig kunna ta sig ur fattigdomen.
Hennes största önskan är att hon bara ska kunna tjäna tillräckligt med pengar så hennes son ska kunna gå i skolan och skaffa sig en utbildning.

Ghananska kvinnor håller upp hela landet men får ingen vedergällning för det. Dom tar hand om barn, hushåll OCH jobbar minst lika mycket som männen.
Ofta kan jag tycka att kvinnorna är hårda och inte särskilt milda och rara.
Men dom är så grymt starka och dom måste vara hårda för livet är så förbannat jävla hårt mot dom! Det är dom som håller ihop och tar ansvar för familjerna medans männen allt för ofta inte gör särskilt mycket alls.

Mina egna problem känns så väldigt fåniga just nu.

Deppbubbla

Hej!

Länge sen.
Har kämpat med sjukdomar och depression framkallat av hormonen sen jag kom hem från Ghana. Var ju sjuk en del och mådde dåligt av hormonen i Ghana också men här hemma kan det kännas extra tungt och meningslöst.
Saknar ungarna nått så otroligt! All glädje och energi som dom ger ifrån sig. Det om något hjälpte att spräcka hål på deppbubblan jag hamnar i ibland. Nu är det lite svårare.
Eftersom jag normalt är en panik och ångest människa och inte depressiv så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera eller förhålla mig till mig själv när det blir så.
Längtar bara tills min läkartid i juni så jag får diskutera medicinerna och allt med min läkare äntligen. Har inte haft chans att träffa eller prata med någon sen dagen efter operationen och då fick jag väldigt bristfällig information.
Just nu är inte mycket roligt och jag sitter hel dagarna och väntar på att dagen ska gå.

Den ångesten

Godmorgon

Dom har ju en hund här som är inlåst hela dagarna. Jag har lyckats övertalat hon som äger barnhemmet och hunden att flytta den från den lilla buren till ett av rummen där dom hade hönorna förut när dom hade sånt. Så nu har han i alla fall lite större plats.
Men igår natt hörde jag hunden gnälla och förstod att ingen släppt ut honom på kvällen. Jag tänkte då att jag skulle göra det på kvällen innan jag la mig. Men jag glömde. Och så vaknade jag för någon timma sen och kom på det och fick sån ångest att jag var tvungen att gå upp och kolla. Och nog fan var han inlåst. Själv. Utan mat eller vatten.
Så jag släppte ut han såklart och gav honom vatten. När jag kom in vaknade precis Gloria upp och då frågade jag henne om hon matat hunden eftersom det är hon som lagar maten. Det hade hon glömt sa hon. Egentligen brukar det vara en annan kvinna som matar hunden men hon är inte här just nu.
Så dom har alltså glömt hunden i iallafall två dagar. Han har varit helt ensam inlåst.
Det gör så himla ont i mig.
Enda sen jag var liten har jag haft en återkommande dröm då och då att jag har ett djur eller flera, oftast häst eller kanin, som jag glömt av och som är i dåligt skick när jag kommer på det. Det är en mardröm och jag är alltid lättad när jag vaknar upp.
Här är det så på riktigt.
Jag förstår inte ens varför dom ska ha en hund?!
Ingen verkar ju vara intresserad av honom eller bry sig om honom.

Har sån ångest. Hur kunde jag glömma honom igår kväll?!

Jag är så frustrerad. När jag äntligen har lyckats få dom att ta hand om getterna och kunna slappna av någorlunda för dom iallafall så kommer jag på hunden. Vad är det för fel på människor?!

Fick igår också veta att en nioåring tjej (som har flyttat härifrån nu) blivit våldtagen av en lärare som jobbade här förut medan hennes fyraåriga lillasyster såg på. Läraren blev bara avskedad för dom våga inte anmäla ifall barnhemmet skulle bli tvunget att stänga ner. Flickan är en flicka jag känt i tre och ett halvt år. En tjej jag älskar och saknar nu när hon flyttat. Jag ska förhoppningsvis kunna få åka och hälsa på henne och hennes idag eller på torsdag. Blev lovad det när jag kom hit och på fredag åker jag hem så nu hoppas jag verkligen att jag får träffa dom!!!
Men den ångesten. Den smärtan att veta att någon gjort henne illa så. Här. Där hon bodde och skulle få känna sig trygg.

Igår har jag bara varit så matt. Tror det till stor del var för vad jag fått veta. Jag känner mig så maktlös. Jag vill kunna vara här och skydda och ta hand om barnen och djuren jämt. Jag litar inte på att dom tas om hand om annars.

Den ångesten.

Fast egentligen så tycker jag barnen är mycket bättre omhändertagna nu än vad dom tidigare gånger varit.
En typ socionom jobbar och bor här nu och hon känns väldigt bra och hon verkar hålla koll på ungarna. Våldtäkten skedde innan hon började arbeta här för några månader sen.
Barnskötaren som tar hand om småbarnen är också väldigt duktig. Ibland undrar jag hur hon orkar. Det är inte perfekt och personalen är definitivt inte perfekta men med tanke på att dom i princip bor här 24/7 så tycker jag dom gör ett bra jobb. Jag kan ju såklart tycka att dom är för hårda och önska att dom vore mer kärleksfulla mot barnen men det hör liksom till deras kultur.
Det är ett hårt liv här så det är kanske inte så konstigt att en blir hård för att orka och då är kanske inte djuren något en kan känna särskilt starkt för och lätt glömmer bort.
Men det gör det inte mindre plågsamt för djuren och kan dom inte ta hand om dom ordentligt så ska dom fan inte ha några djur!! Dom har ju inget behov av det ens.

I am unclean, I am darkness, I am a walking demon

Intolerans är bland det värsta jag vet.
Hängde med till kyrkan idag vilket jag bittert ångrade när jag var där. Tre och en halv timma höll det på och det första som hände var att prästen började predika om hur viktigt det var att ta Jesus och gud till sitt hjärta och hur människor som bara tror på vetenskap typ forskare, läkare mm hade orena själar och ja till och med var mörkret och gående demoner. Han gick så långt att han sa att dom som hade Jesus i sina hjärtan var bättre än dom icke troende.
Jag är agnostiker, jag erkänner att jag inte vet, jag lever efter mottot att det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet. Men jag skulle aldrig kunna tro som dom flesta Ghananer tror. Jag skulle aldrig kunna älska en gud som lägger mer vikt på vad folk tror på än om dom är goda människor.
Jag hoppas verkligen inte ungarna tar tills sig den mentaliteten. Att är du inte som jag, tror du inte som jag så är du mindre värld och kommer bli straffad.
Folk får tro på vad dom vill och jag är säker på att många finner mycket styrka av att tro på gud. Men att använda sig av skrämseltekniker för att människor inte ska våga ifrågasätta tycker jag är väldigt fel!
Så satt och var grinig större delen av tiden men det var tur jag var omringad av gulliga ungar. Annars hade jag inte orkat sitta där så länge.
Och lyckan när en sen fick gå hem, ojojoj! Nä, inge mer kyrka för mig! Är väldigt trött på dom flesta Ghananers tro som dom gärna vill pracka på en och som gör mig bara ännu mer anti.

Puss på er!

Ghana update

Hej hopp!

I dag är det två veckor sen mitt senaste inlägg.
Jag har gjort ganska mycket, bland annat hälsat på det ekologiska- och fairtradecertifierade kakaokooperativet ABOCFA i Aponoapono lite utanför Suhum. Var ju där i juni med två klasskompisar för att göra våra fältstudier. Det var kul att träffa alla igen och se att det går bra för dom.
Jag har också varit med två ungar till West hill mall i Accra. Jag, Akotey och Debbie såg nya Askungen filmen på bio och sen åt vi lunch på restaurang.
Sen, mindre roligt var att dom det köptes in ytterligare två getter som sedan slaktades. Jag råkade vara där när dom slaktade första och hans döende bräkande är ett ljud jag aldrig kommer glömma. Jag fick panik, vart skitarg (hade sagt att jag inte kunde vara i närheten när det gjordes för det skulle jag inte klara av) och kände för första gången på riktigt att jag inte klarar av att vara här och att jag bara ville åka hem.
Felicia (som jag bor hos och som äger barnhemmet) bad om ursäkt och sa att hon inte visste att getterna skulle slaktas den dagen och att hon förstod att jag mådde dåligt av det. Så känns lite bättre nu även om det såklart inte gör det bättre för dom slaktade getterna...
Jaja, sen är det alltid jobbigt att dom inte tar hand om dom getterna barnhemmet har och jag är där och håller koll och matar hela tiden.
Sen fick jag reda på för snart en vecka sen att Felicia tydligen har en hund. En ung kille som sitter inlåst i en liten bur hela dagarna och bara släpps ut om kvällarna.
Hur dom sköter djuren här är alltså det absolut jobbigaste. Annars har jag det så bra jag kan med tanke på sjukdomar och hormon som gärna ställer till besvär var och varannan dag.

Igår var jag och hälsade på min vän Abeiku som en månad tidigare fått sitt första barn. Så jag var hemma hos honom och hans fru och myste med deras dotter. Så himla fin!
Han visade mig också framstegen som gjorts på skola för dom fattiga barnen. Han är verkligen en eldsjäl och stora delar av hans lärarlön går till den skolan och dess elever.
Han håller också på att skriva en bok om "child trafficing" något som tyvärr är vanligt i väst Afrika och Ghana.
Jag fick också träffa Grace som min mamma sponsrar så hon ska ha råd att slippa jobba och kunna gå i skolan.

Här regnar det. Har regnat till och från sen igår eftermiddag. Hade tänkt gå till stranden idag men får göra det i veckan istället när barnen är i skolan. :)

Har kommit fyra nya volontärer också! Dom kommer från Skellefteå och ska göra en film om barnhemmet. Känns himla bra att det är lite fler folk här nu så barnen får mer uppmärksamhet och närhet. :D

Ha det bra tills nästa gång!

Gröna ögon = not nice!

Jag vet inte varför, jag har ju ändå varit här tre gånger förut utan att få några kommentarer om mina ögon, men nu sen jag kom hit har flera av ungarna kommenterat att jag har gröna ögon. Eller gula enligt vissa. Kattögon säger dom. Och när jag fråga några om det är bra att ha det så sa Amos, "it's not nice“ och rynka på näsan och ja, hela ansiktet. Haha!
Tror någon upptäckte att jag hade gröna ögon sen har dom pratat om det och på så vis har flera av dom kollat noga och kommenterat mina ögon.
Bruna, eller svarta ögon som dom säger, är det "normala" och obroni's alltså vi vita har ofta blå. Men gröna ögon tycker dom är konstigt. Haha. Ja, vi är ju bara 1-2% av världens befolkning. ;-)

Imorse klockan nio följde jag med nitton av de äldsta barnen plus personal och fyra av deras barn till kyrkan. Med bara tak och bara en liten mur till väggar så var det svalt med svalkande vindar. Vi fick sitta på sköna plaststolar så det bådade gott. Men ack så fel jag hade. För gudstjänsten höll på i över FYRA förbannade timmar. Var rejält hungrig, kissnödig och uttråkad efter redan två timmar.
Och sista timmen hade jag ont i rumpan av sittandet. Det blir ju inte bättre av att jag inte tror på gud och redan sett allt dansande och sjungande förut. Det är liksom inte så speciellt längre. Det enda intressanta och roliga var när mina ungar sjöng i kör som dom tränat inför. Ja och när pastorn helade folk som skrek hysteriskt, föll ihop och låg och skaka på golvet. XD
Annars fattar jag ju inte vad dom säger och dom skräniga högtalarna och det alldeles för höga ljudet gjorde det inte direkt mysigt som jag annars i Sverige kan tycka att det är i kyrkan.

Annars måste jag säga att läget aldrig känts så stabilt och bra här på barnhemmet som nu.
Det jobbigaste är väl att dom inte tar hand om getterna. Bara fyra kvar nu som mest är instängda i en liten typ lada och är så tydligt misskötta. Två är alldeles för magra och en har fått på tok för långa klövar av att inte kunna röra sig och slita ner dom som dom ska. Sen att getter är intelligenta djur som behöver mer stimulans och större utrymme att röra sig på gör ju bara min ångest värre. Fatta att bara vara instängd i ett rum hela dagarna och inte ha något mjukt att ligga på, färskt vatten, tillräckligt med mat eller få känna solen och gräset.
Har i alla fall börjat från igår att mata dom och ge dom färskt vatten varje dag. Går och plockar stora grästovor och ger dom tillsammans med alltid några ungar. Idag matade vi dom två gånger.
Sen har alla katter dött förutom några förvildade småsaker som bor i bushen. Dom är kanske fyra månader gamla och kommer fram på kvällarna. Så jag har i över en veckas tid drygat ut deras mat med kattmat jag köpt i Accra. Deras mamma dog nämligen ganska våldsamt och mystiskt när jag var på sjukhuset. Hon låg och vred sig på marken och skrek men ingen kunde se att hon var skadad. Jag misstänker ombytt eller skorpion sting. Hon hette Joy och var en av kattungarna som var här för ett och ett halvt år sen när jag var här i tre månader.

Faktiskt så är dags för att lägga ut lite kattmat och sen säga godnatt till ungarna.

Puss och kram folket.

I spoke to soon

Hej!

Det jag skrev i mitt förra inlägg kom och bet mig i arslet.
För en vecka sen idag började jag få diarré, känna mig otroligt trött och få feber. Höll på att svimma framför alla ungar och var tvungen att ligga på golvet en lång stund för att sedan med hjälp släpa mig tillbaka till mitt rum och säng. Jag förlorade mer vätska än vad jag stoppade i mig under hela dagen.

Tänkte först jag skulle vänta tills nästa dag med att åka till kliniken. Det var dumt. För på natten fick jag 39.8c feber och hade så ont i varenda cell i min kropp att jag inte stod ut mer. Staplade mig ur mitt rum och väckte halva huset och blev sen körd till kliniken.

Kände mig bättre snabbt efter att jag börjat få dropp men var fortfarande väldigt svag och förlorade fortfarande vatten.
Fick vara kvar där ungefär tolv timmar innan jag inte orkade vara kvar där längre och åkte hem. Kliniken är inte direkt fräsch, bekväm eller ett bra ställe att vila på.
Men mådde fortfarande inte bättre så dagen därpå, onsdag, åkte jag till ett sjukhus i Accra som mitt försäkringsbolag tyckte jag skulle åka till. Blev inlagd och fock spendera över två frustrerande dygn där tillsammans med en minst lika frustrerad Australienska som jag fick dela rum med.
Vår frustration kom från att även på ett av deras bästa sjukhus så görs allting väldigt ineffektivt och långsamt. En får tjata och tjata och bråka för att få saker gjorda.
Jag har blivit stucken i varenda duglig ven i mina armveck och på mina händer för dropp och dom lyckades väldigt dåligt med att få det bra.
Blev stucken iallafall 17 gånger. 14 i händerna, som är helt täckta i blåmärken nu, och 3 gånger i armvecken.
I början var det svårt för att jag var så uttorkad att mina vener "kollapsat" enligt läkaren men sen var vet jag inte varför dom hade så svårt. Jag är normalt lätt att sticka och tycker heller inte att det gör särskilt ont. Men det där var så sjukt smärtsamt.
Jaja, kom hem i fredags och har typ inte orkat nått sen dess.
Blev dessutom förkyld på sjukhuset (jävla air-condition) så har dragits med hosta. Fast det verkar bättre idag.
Har ALDRIG varit så sjuk i hela mitt liv. Allt på grund av någon jäkla bakterie som jag inte har någon aning om hur jag fått i mig! Har seriöst inte hunnit vara oförsiktig än..
Är otroligt rädd att bli sjuk igen!

Det blir bättre

Jag pratade med min mamma idag över Skype i Kasoa och sen när jag kom hem skrev jag förra blogginlägget. Och efter det så har jag mått bättre. Knappt haft nå ont och har bara tagit en halv stark tablett på hela dagen (än) och bara två 1g paracetamol. Jag har haft kul, varit glad och pigg. Ungarna har varit nöjda och jag har kunnat umgås lite med alla. Jag har hjälpt till att bära vatten, tittat på film med dom, gått en vända med några, myst med dom tre minsta mm.
Helt plötsligt kändes allt så lätt och bra igen. Som det brukar kännas för mig här.
Att ventilera, till mamma och på bloggen gjorde nog mycket. Att försöka låtsas som att allt är bra gör det bara värre men när jag erkänner det, låter det få ta plats och ger det förståelse så brukar det ofta kännas lättare.
Vågar inte ropa hej än. Imorgon är en ny dag. Men jag är tacksam för just nu. Och ska försöka att vara ärlig till mig själv och andra och acceptera att det är som det är. Det måste få ta den plats det behöver.
Nu ska jag gå och ge 38 ungar deras godnatt kramar och lite kickel.

Puss

Inte så lycklig i Ghana

Hej ni!

Jag är nu tillbaka i Ghana, i Senya Beraku, på Mum's Care Children's Home. Kom hit tidigt i torsdagsmorse efter att ha sovit några få timmar i Accra.

Nu är jag här och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är tungt. Jag är deprimerad och så väldigt trött. Varför? Antagligen för alla hormon jag stoppar i min kropp, för att jag fortfarande kan ha väldigt ont och för värktabletterna jag tvingas knapra. Jag hatar piller! Jag hatar hur jag alltid blir så trött och matt av alla sorters piller typ. Som att jag inte är trött nog liksom. Och så deprimerad på det. Känner mig så likgiltigt till och från och jag får panik över att jag känner så här. Över att jag inte känner lyckan lika starkt och mycket som jag alltid annars har gjort här. Jag får dåligt samvete och känner nästan en press att vara lyckligare.
Men!
Och det här är ett viktigt men. Även om framtiden känns mörk och jag här och nu har svårt att känna lycka och glädje så skulle jag verkligen inte vilja vara någon annan stans! 
En jobbig sak här är att jag nu är ensam volontär. En turkisk tjej åkte hem idag och hon spenderade nästa hela sina två veckor själv tills jag kom. Förut har vi alltid minst varit tre för det mesta fyra-fem volontärer här. Och med nu nästan fyrtio ungar så räcker en inte till. Det är så otroligt frustrerande när dom gråter och allt du vill är att plocka upp dom och trösta men du har inte tillräckligt många armar. Chansen att bara få sätta sig och leka eller prata med bara en eller två är nästan omöjlig och det är därför svårare att njuta när du nästan sliter dig själv i stycken för att räcka till. Alla vill vara nära och alla behöver få vara nära. Extra frustrerande är det med dom fem minsta som du verkligen bara vill ha i famnen tills dom tröttnar. Men det gör dom aldrig. Dom är så utsvultna på närhet just nu.

Men rätt som det är så har jag inte så ont och alla barnen i närheten verkar relativt nöjda och då plötsligt så kan jag bli full lycka för en stund och skoja och busa med dom.
Jag försöker i alla fall ta så lite starka smärtstillande som möjligt och jag och barnen har pratat om att jag varit sjuk och opererats och dom lite äldre verkar förstå. Jag är så rädd att dom ska tycka jag är dum och tråkig. Jag gör mitt bästa för att inte visa att jag har ont eller inte mår så bra och helt ärligt så tror jag faktiskt inte dom märker så mycket. Och det känns skönt. Jag vill ju vara så bra för dom som möjligt.

Flygbiljetter, bio och mosig i huvudet

Igår bokade jag biljett till Ghana. 11 april ska jag åka tillbaka till Ghana och träffa finaste ungarna igen.
Kommer vara där lite drygt tre veckor och kommer hem till Sverige den 25é mars. Är så sjukt glad! Ni anar inte.

Fick besök av min bonuslillasyster Hilda idag. Vi fika och prata och sen gick vi på bio och såg filmen The Imitation Game. Väldigt bra film!

Igår var jag på fest hos Mia och sen när jag kom hem låg jag och chatta med en kille fram till sex så idag har jag varit lite mosig i huvudet. :P

En kort uppdatering. Ha det bra!

Min hjärna får inte längre vara boss!

God kväll folket!

Sen jag kom hem från Ghana i slutet av Juni så har jag mått bättre och bättre. Våren var ett helvete men när jag kom till Ghana ändrades det och efter fem veckor där så hade jag en härlig sommar här hemma. Jag vilade och läkte som aldrig förr. Jag såg så tydligt och klart hur viktigt det är att jag tillåter mig att vila. Det är det enda sättet jag kan hålla bra balans på.
Sen när hösten kom och det blev mycket med skola och måsten så blev det lite tufft igen men jag jobbade stenhårt på vilan och balansen och klarade mig rätt bra.
Hade nyligen en vecka då det blev lite mycket. Jag tog mig an lite för mycket, stressade upp mig för mycket och jag började sova sämre och kände mig matt, överväldigad och blev aningens handlingsförlamad.
Men jag höll stenhårt på att försöka tillåta mig själv att vila, må dåligt och framför allt vara snäll mot mig själv.
När jag panikar upp mig för saker känner jag mig som världens uslaste och värdelösaste och även om jag inte kunde ta bort dem känslorna så gjorde jag mitt bästa för att inte tänka som jag kände.
Alltså, inte tänka att jag var dålig och usel.

Alla inlägg är bättre med bilder,
så här är en bild på mig och Svampen.

Jag försökte istället vara snäll och tänka på att det inte är konstigt att jag har det tufft efter allt jag varit med om. Hur långt jag har kommit och att det är okej att vara svag och må dåligt. Det måste få utrymme annars kvävs jag.
Jag vet inte hur mycket det hjälpte, men jag tog mig igenom det och nu känner jag mig piggare, gladare och mer balanserad igen. :)
Det ringde en läkare från psykiatrin i fredags och undrade hur jag hade det.
Jag har inte haft någon kontakt med någon där sen första Juli men hon ville höra hur det gick och undrade om jag behövde nya recept på sömnmedicinen Circadin som jag fått. Det borde ju vara slut. Men faktiskt så har jag sovit så bra senaste tiden att jag inte tagit det alls förutom några få enstaka gånger när jag egentligen ska ta det varje kväll.
Sen avslutade hon med att säga att hon läst mina journaler och är imponerad på vilken resa jag gjort.
Det är något jag ofta får höra, att jag gjort en stor resa, kommit långt och att det är beundransvärt att jag klarat mig så bra som jag ändå gjort trots allt jag varit med om.
Det är något jag försöker påminna mig om när jag inte orkar eller klarar lika mycket som de flesta andra... Att de flesta andra har inte varit med om det jag har och för någon som har det så har jag ändå klarat mig bra. Tro't eller ej! ;)
Så att lyssna på min kropp och själ är något som jag ÄNTLIGEN verkligen har satt mig in i att göra. Mitt huvud får inte styra för då kör jag slut på all min psykiska energi på fem minuter. :P
Att försöka ignorera och köra på ändå för att hålla andras tempo slutar aldrig väl.

På tal om tempo så ska jag på lördag åka till Stockholm för på söndag morgon ska jag åka till Gotland för på måndag ska jag hålla två föredrag på Gotlands folkhögskola i Hemse om Fairtrade, resan och kursen. På tisdag åker jag tillbaka till Stockholm och på onsdag kommer jag hem. :) Men det blir kul! Är dock liiiiite nervös eftersom jag ska åka och föreläsa helt själv.

Igår jobbade jag på Kupan och sen var jag på Fairtrade Falun möte. Sen idag var jag på personalmöte på Kupan och efter det har jag lagat mat, diskat, skickat viktiga mail och sms och bokat av dom från en lista jag vart tvungen att göra för det blev så mycket.Sen var jag upp till min granne Julia och blev bjuden på mat.
Och nu! Nu ska jag läsa sen soooooooova.
Fast först! Något som jag brukar klamra mig fast vid när det känns för tungt är Ghana. Min finaste Ghana vän Malin ska snart åka till Ghana, Senya Beraku och våra fina ungar. Jag önska SÅ att jag hade kunnat följa med. Jag hade lite planer på att kunna åka kanske tre veckor i höst men det blev för stressigt. Men som det ser ut nu så ska jag nog kunna åka i början av Mars och kanske kunna stanna i kanske åtta till tolv veckor. Det vore helt jävla underart! Om jag läser på distans kan jag väl lika gärna sitta där och läsa? Funkar det så ska jag lätt göra det!
Och då får jag ju mina pengar ändå så då är det mest bara flygbiljetten jag måste spara ihop till för att leva där är ju billigare än att leva här. :)
Hoppas hoppas.
Nä, nu godnatt!
Puss och kram allihopa!

Saknad och fina jobbiga känslor

Jag inser att mina senaste inlägg har varit rätt bittra och aningen mörka. Det kanske verkar som att jag har det jättetufft och mår dåligt. Men faktiskt så mår jag ovanligt bra och livet är inte så vansinnigt tufft just precis nu. :)
Jag tänker och bearbetar och det är nått så otroligt skönt. Jag är okej med att må dåligt ibland. Jag skulle inte vilja leva ett liv utan tuffa känslor. Jag vill ha allt! Och får jag bara vila och må bra tillräckligt så är det riktigt skönt att vara arg, ledsen och bitter ibland.
Det liksom rensar.
Fast mest bra vill jag ju må såklart! ;)

Idag saknade jag Samuel så otroligt mycket. Blev plötslig ledsen och kände en enorm längtan efter honom.
Börjar känna det nu också när jag skriver.
Jag har inte berättat om Samuel här.
Samuel är en vacker man jag träffade ett kort tag och som jag blev riktigt kär i. Och han var kär i mig.
För första gången i mitt liv så fick jag vara med någon jag kände så starkt för. Jag blir inte så ofta kär och blir jag det så går det oftast över när jag kommer personen nära.
Det gjorde det inte med Samuel.
Däremot började det dö när vi separerades och inte sågs. Distansen var för stor och jag försökte verkligen hålla kvar dom varma, kära känslorna men det försvann.
Jag är glad och tacksam att jag ändå fick chansen att se att jag kan känna så. Att jag inte blir äcklad och vill fly när jag "fått" dom. Att jag kan känna mig trygg och bekväm med en man.
Av flera orsaker skulle det ändå inte kunna fungera i längden, det är jag ganska säker på.
Vi är för olika och lever på alldeles för olika vis. Men än finns det värme kvar och tryggheten jag kände när jag var med honom är det jag saknar allra mest.
Det kanske aldrig skulle kunna funka men jag vill verkligen träffa honom igen. Efter att jag tog död på det redan döende så har vi inte hörts något mer. Men jag hoppas som sagt vi ska kunna ses om en inte allt för snar framtid. :)

Annars så har min nya dator kommit idag. Den är så sexig! Lysande röda tangenter och en massa snygga detaljer. Ja, och bra är den också!
Det är min allraste bästaste Baron som kollat upp den åt mig.

Och! Sist men inte minst! För tre år sen idag var jag i Ghana och fick träffa några av dom finaste ungarna i hela vida världen för första gången! Några jag träffade då är inte kvar och många har kommit till men alla dessa ungar och landet Ghana är verkligen något som förändrade mitt liv till det bättre. Så mycket kärlek som jag fått av dom! Så mycket kärlek jag har fått ge.
Jag LÄNGTAR tills jag får träffa dom igen.

Puss och kram!

Ghana bilder

Hej!

Har varit hemma nu i en och en halv vecka och mest träffat vänner och hängt i Öja och solat och badat.
Har också paranoiat men nu har jag lugnat ner mig. ;)
Jag hade lite problem med att ladda upp bilder när jag var i Ghana här på bloggen så jag slänger upp ett gäng på ungarna nu för att kompensera.

Ha det så bra!