Hej!
För en vecka sen var jag och min vän Sofia på akuten för att jag en längre tid haft ont varje dag i livmodertrakten. Jag hade vart på vårdcentralen och fått p-piller några veckor innan men det hade bara blivit värre och eftersom jag snart åker till Ghana och inte skulle hinna få en tid på gynmottagningen så gick vi dit förra fredagen för jag hade så ont och var så orolig.
Efter många timmar där fick jag träffa en läkare som gjorde ultraljud och såg att jag hade en väldigt stor cysta på vänster äggstock.
Han skulle fixa så jag skulle få en tid att operera bort den innan jag åkte. Så i tisdags ringde en sköterska från gynmottagningen och sa att dom hade en tid åt mig på torsdag, alltså igår.
Så igår gick jag dit på fastande mage halv åtta och fick en säng och ett rum. Jag blev undersökt av en läkare, satt på dropp och vid kvart i två sövdes jag ner och dom gjorde en titthålsoperation på mig för att ta bort cystan.
Kvart i fem vaknade jag på uppvaket och det enda jag kände klart var smärtan i magen. Låg och jämrade mig som en annan döende tills jag fått två doser morfin. Så länge jag låg helt stilla och inte rörde mig så mådde jag inte så illa och fick vid halv sju ringa min mamma som redan ringt min avdelning två gånger vid det laget. :P
När jag skulle lämnas över från uppvaket till avdelningen så hörde jag personalen prata om att jag fått en spiral insatt. Något som vi inte alls pratat om innan. Och även fast jag inte skulle få prata med läkaren förrän nästa dag, idag så visste jag vad det innebar. Jag har endometrios. Fan.
Enda sen jag började få ont så har jag misstänkt det. Jag har läst ganska mycket om det nu på senaste tiden nu när det uppmärksammats och känt igen så mycket.
Gick allra först till STI mottagningen för att utesluta könssjukdomar, även om jag redan var ganska säker, men det går snabbt och lätt att få tid där. Då sa jag till läkaren att jag trodde jag hade det och han skicka en remiss till min vårdcentral där jag två-tre veckor senare fick träffa en doktor som då undersökte mig lite, konstaterade att jag var ganska öm från naveln och ner och gav mig p-piller.
Tre veckor senare hade jag fått så pass ont att jag ringde tillbaka till vårdcentralen och fick en telefontid med min läkare som då skicka en remiss till gynmottagningen och också sa att jag skulle ringa dit själv dagen efter för att försöka hinna få en tid innan jag åker till Ghana.
Så nästa dag ringde jag men sköterskan kunde inte hitta en tid åt mig och sa att om jag var väldigt orolig så får jag söka in akut för att få någon att titta på mig innan jag åker.
Hade det inte varit för Sofia hade jag antagligen inte gått dit. För när jag började misstänka att det var endometrios så gav jag upp lite smått. Jag har läst ofantliga artiklar om kvinnor som inte blivit tagna seriöst med den sjukdomen. Jag har själv sett det på nära håll hos en av mina vänner som spenderat massa tid på akuten, jag har suttit med några gånger, och bara blivit hemskickad med piller och råden att inte stressa eller känna efter så mycket..
Jag själv har ju sökt hjälp massor av gånger hos läkare och barnmorskor från att jag var fjorton för den ohanterbara smärta jag genomlidit i början en-två dagar var knappt fjärde vecka till nu, tre-ibland fyra och en halv dag var knappt fjärde vecka.
Jag har räknat ut att jag spenderat över 500 dagar av mitt liv med att ha så förfärligt ont och vara trött och slö av smärtan och tabletterna. Och så magkatarren tabletterna ofta orsakat mig...
Men jag har bitit ihop, stått ut. För när mensen tar slut så tar också smärtan slut, tills den inte gjorde det längre här i slutet av november.
Så jag gick till akuten fick träffa en läkare som sa att jag hade en cysta som inte såg ut att vara av endometrios utan bara en vanlig vätskefylld. Men att det inte var konstigt att jag haft ont och att det var jättebra att jag kommit in.
Jag kände mig jättelättad, hade varit helt säker på att jag hade endometrios och fått skador av det. Misstänkte väl fortfarande att jag hade endometrios men just den här smärtan verkade ju inte bero på det.
När jag träffade läkaren som undersökte mig på gynavdelningen innan operationen så sa jag till henne att jag fått för mig att jag har endometrios och undra om hon skulle kunna se det när dom ändå var där och kolla.
Jo, det ser vi då sa hon och när hon sen undersökte mig med ultraljud så sa hon att min cysta nog skulle kunna vara en endometrioscysta ändå.
Så när jag vakna upp och hörde att dom satt in en spiral helt utan att vi pratat om det så förstod jag. Jag hade ju läst att det var ett av de bästa medlen för att lindra endometrios.
Jag frågade en sköterska lite senare på kvällen när jag var lite mer klar i skallen om jag hört rätt och hon såg i sina papper att ja, dom hade satt in en spiral.
När jag sedan fick träffa doktorn idag så berätta hon att operationen gått bra, dom hade fått bort hela cystan och att det varit en endometrioscysta som vuxit ihop med min vänstra äggledare. Min högra äggledare var fin men min vänstra är nu med största sannolikhet obrukbar. Förstörd.
Och även om en klarar sig alldeles utmärkt med bara en äggledare om jag vill ha barn i framtiden så kan jag inte låta bli att vara så jäkla bitter och ledsen för att en del av mig blivit förstörd för ingen inte en enda läkare brytt sig om eller haft kunskapen om att kolla upp om jag har endometrios och satt in förebyggande medel i god tid innan en del av mig blivit förstörd.
Innan jag spenderat över 500 dagar i olidlig smärta som gjort att jag fått ställa in, boka om, sjukskriva mig och känna mig trasig och dålig.
För att inte tala om dom här fyra månaderna av smärta jag haft nu. Eller den hemska smärta jag fick efter operationen eller smärtan jag har haft hela dagen, som jag har just nu för att dom varit tvungna att göra fyra hål i min mage för att ta bort en endometrioscysta på min nu trasiga äggledare. Eller panikångest attacken jag fick inatt när jag var superkissnödig men inte fick ut en enda droppe kiss.
Så många gånger jag känt som att jag går sönder inuti när jag haft mensvärk och så många gånger jag fått höra att det är normalt och ofarligt med mensvärk.
Jag har nu fått en hormonspiral insatt plus ett annat p-piller utskrivet, närmare bestämt ett mini p-piller som jag ska ta dubbel dos av för att förhoppningsvis helt sluta menstruera. För att minska risken för ytterligare skador.
Fatta om jag hade fått det här när jag var fjorton-femton. Vad många års lidande jag hade sluppit. I tolv-tretton år av mitt liv har jag levt med det här, med en inflammation i min kropp.
Jag borde sökt mer hjälp tidigare, men jag hade verkligen tappat förtroendet för sjukvården vad det gäller livmodersmärtor och jag är ingen fighter. Jag är inge bra på att ta strid. Så på ett sätt är det väl bra att jag fick en cysta ändå. För den syntes och den behövde tas bort. Annars hade jag nog inte fått hjälp så här snabbt.
Men ja, jag är bitter. Men jag fick det ju konfirmerat idag så jag borde väl ha rätt att vara bitter?!
Läkaren och framför allt en sköterska på gynavdelningen har varit jättebra. Är inte bittra på dom. Absolut inte! Utan på att en sjukdom som drabbar ca 10-15 % av kvinnor i fertil ålder är så okänd och tas så oseriöst.
Jag har mått så himla dåligt dom senaste veckorna av rädsla för att jag skulle ha det här och för att jag inte sett något slut. Smärtan bara fortsatte. Jag är ganska smärttålig men när jag inte såg något slut så blev jag väldigt nedslagen.
Det är så JÄKLA typiskt mig att få en sjukdom som inte går att bota, inte syns och som skadar men inte dödar (förutom i vissa enskilda fall). Det låter kanske sjukt men jag hade hellre haft något dödligt. För endera dör du eller så blir du frisk. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att leva med smärta, inte orka tillräckligt och inte kunna bidra. Och med mitt psykiska förflutna och allt jag varit med om där så har jag inte direkt särskilt mycket kämparglöd kvar i mig.
Men visst, blir det bättre nu och jag slipper mens och smärta så kan det väl vara okej. Kanske får min kropp chans att läka ut och kanske kommer jag få lite mera ork.
Men hormon är omiljövänligt och minipillerna innehåller laktos så jag får ju ångest för det. Vet inte om jag tycker min hälsa är värld andras lidande. Jaja, kan ju i alla fall be läkaren kolla om det finns några minipiller utan laktos som kan funka när jag ska på återbesök i maj.
Nu ska jag försöka att fokusera på ungarna i Ghana. Om en vecka är jag där. På onsdag åker jag. Ljuset i min tunnel.
