Ibland känner man sig bara så otillräcklig.
Jag borde vara starkare, bättre och skydda dom mer.
Igår blev det bara så fel. Jag handlade fel. En pojke gjorde nått hemskt och jag borde ha skyddat honom.
Men jag var så ledsen. Så förvirrad, rädd och frustrerad. Så då for han illa och det känns som om det var mitt fel. Jag borde ha skyddat honom. Istället känns det som om jag serverade honom på ett fat.
Jag var ju ensam volontär här igår för dom andra var på stranden.
Joe Joe skadade en get med typ ett järnrör. Det är inte första gången heller.
Geten kunde inte stödja sig på sitt ena framben och låg och såg så rädd ut när några av grabbarna kom och berätta och visa.
Jag hade varit så nära. Bara 30 meter därifrån när han gjorde det.
Sen stod han bara där. En bit bort helt stilla och jag rusa fram till han och grabba tag i honom och fråga varför i hela världen han gjort så. Han var helt tom. Sa inget, gick inte att få kontakt med.
Jag blev så himla ledsen. Jag vart så ledsen och jag sa det till honom och jag kunde se hur rädd han va. Han visste vad som vänta.
Men varför gjorde han det?! Varför gör han om det hela tiden?
Han visar ofta lite "psykopat tendenser".
Får man säga så?!
Jag älskar ungen, han är otroligt smart och rolig men han är också så väldigt kall. Och det skrämmer mig.
Maevis ropade på honom uppe från barnhemmet och jag tog hans arm och gick upp med honom till henne.
Någon av grabbarna hade berättat.
Hon tittade på mig med medlidande, sa något, tog tag i Joe Joe och drog med honom ner till getterna. Jag följde tätt efter.
Grabbarna visade geten som mest låg omkring och haltade när den sprang och berättade för henne på deras språk.
Sen berätta dom för mig om tidigare gånger han skadat getterna.
Medan jag titta på geten och prata med dom så gick Maevis iväg med Joe Joe. Jag såg det. Jag visste vad hon skulle göra och jag såg henne till och med slå honom med handflatan i bakhuvudet lite lätt innan dom försvann ut ur gethuset.
Men jag stanna kvar och lyssna i kanske två-tre minuter innan jag kom på att jag måste se vad som händer.
Varför gick jag inte efter när jag visste vad som väntade honom?!
Dom kommer slå barnen oavsett om jag vill det eller inte och det kändes som att om jag inte kan skydda dom från att bli slagna för småsaker så borde jag väl inte heller skydda dom från såhär allvarliga saker...
Vi är ju inte alltid där. Vi kan inte skydda alla ungar hela tiden.
Jag ville han skulle förstå hur allvarligt det var. Även fast jag vet att det inte löser något. Att dom vuxna tar ut sin ilska på barnen som tar ut sin ilska på varandra eller djuren. Det blir bara värre.
När jag kom upp till barnhemmet hörde jag mycket gråt och skrik.
I matrummet stod fem tjejer på knä på rad och gned sina handflator och grät.
Belinda hade straffat dom för att dom tagit något från hennes bord. Hon sa dom var tjuvar.
Hon hade alltså slagit dom med en pinne i händerna.
Jag fråga hur länge dom måste stå sådär och hon sa fem minuter.
Så jag stod där bredvid dom i några minuter tills Belinda sa att dom fick gå.
Då gick jag och leta rätt på Joe Joe som stod helt paralyserad på baksidan och grät tyst och stilla.
Jag satte mig bredvid honom och försökte prata med honom.
Då såg jag att han var röd och svullen och till och med blödde lite lite i nacken.
När jag la min hand på hans lilla lilla rygg så kände jag svullnaderna från piskrappen.
