Jag vet inte riktigt varför det här är något som jag börjat tänka på och skriva just nu men likväl så började jag tänka på det och behövde sätta det i ord.
Jag har faktiskt varit duktig nästan jämt. Det kanske inte har märkts, men det har jag.
Jag har i princip i hela mitt liv försökt vara duktig och bra. Jag har inte mått dåligt för att jag tagit dåliga beslut. Jag har inte ens när jag mått dåligt tagit särskilt många dåliga beslut.
Jag har inte gått in i destruktiva kärleksrelationer fast jag inte önskat annat än att någon verkligen ska älska mig.
Jag har inte använt droger eller alkohol för att slippa känna eller för att glömma fast jag inte velat annat än att slippa känna och få glömma.
Inte heller har jag använt sex som ett sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet fast jag är en väldigt sexuell person och verkligen behövt bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag har i princip i hela mitt liv försökt vara duktig och bra. Jag har inte mått dåligt för att jag tagit dåliga beslut. Jag har inte ens när jag mått dåligt tagit särskilt många dåliga beslut.
Jag har inte gått in i destruktiva kärleksrelationer fast jag inte önskat annat än att någon verkligen ska älska mig.
Jag har inte använt droger eller alkohol för att slippa känna eller för att glömma fast jag inte velat annat än att slippa känna och få glömma.
Inte heller har jag använt sex som ett sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet fast jag är en väldigt sexuell person och verkligen behövt bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag har inte struntat i räkningar, har inte dragit på mig några skulder eller varit skyldig folk pengar fast jag i hela mitt vuxna levt på en ansträngd ekonomi.
Jag har väldigt väldigt sällan ljugit och jag har aldrig sårat någon annan för att jag varit taskig eller självisk. Vet inte ens om jag någonsin sårat någon trots att jag själv blivit sårad av nästan alla jag någonsin älskat (djur och barn exkluderade såklart :P).
Jag har gjort så gott jag kunnat för att vara en snäll och god person. Jag mår inte dåligt på grund av mig själv. Faktiskt så tycker jag jävligt bra om mig själv egentligen. Säkert bättre än vad dom flesta tycker om sig själva.
För jag vet hur jag har kämpat. Jag vet att jag inte gjort något fel. Faktiskt så är det inte mycket jag hade kunnat göra annorlunda.
Men, en del av mig kan hata mig själv för att jag inte passar in. För att jag inte är som alla andra.
Jag vet ju att det inte är mitt fel men när det blir fel gång på gång för att andra människor “vet” vad som är bäst eller för att det du behöver för att må bra inte passar in med hur samhället ser ut så är det lätt att hata sig själv.
Fast egentligen gör jag inte det. Jag hatat samhället som inte har plats för alla.
Fast egentligen gör jag inte det. Jag hatat samhället som inte har plats för alla.
Jag är trött på att rannsaka mig själv och ständigt leta efter vad mer jag kan göra för att fungera bättre, för när jag inte hittar mer som jag faktiskt kan förändra så fastnar jag lätt på allt jag borde göra och där blir det aldrig bra.
Jag har nästan aldrig mått dåligt för att jag har valt en dålig väg. Jag har mått dåligt för att människor har gjort mig illa och det är något jag försökt bearbeta och arbeta med i tjugo år. Jag har inte kunnat gjort mer. Jag har tagit till mig vartenda råd och kritik och all hjälp som erbjudits. Skulle jag gjort någonting annorlunda så är det i så fall att tvivlat mindre på mig själv, att lägga mindre skuld på mig själv och framförallt lyssnat mindre på andras idéer.
Fast jag vet inte om jag hade kunnat det och jag tänker inte klandra mig själv något mer för det jag inte kan.
