Jag vet hur det är att förlora hela sin värld. Att förlora allt som känns meningsfullt och som förankrar dig till livet.
Jag vet hur det är att förlora allt det du värdesatt hos dig själv och inte orka och klara av att göra det som får dig att må bra med dig själv.
Jag vet också hur det sen känns när du bara har relationer till andra varelser kvar som håller dig på plats. Som får dig att orka vakna på morgnarna.
Och hur det sedan känns när du tvingas iväg från dem och helt plötsligt förlorar allt som har någon betydelse. När du för så länge sedan tappat dig själv och sedan tappar dem du älskar så finns det inte mycket annat. Kvar är då bara en kall, mörk spiral av ångest och olycka.
Jag vet hur det är att känna hur du förändras och skadas i den allra djupaste del av dig. Att veta att du aldrig kommer bli densamme igen.
Jag vet hur det är att inte kunna fly undan det utan vara tvingad kvar och helt tappa greppet om alla de delar som slitits ur dig. Ur din person.
Jag kunde inte fly då och jag kan aldrig fly när rädslan kommer tillbaka. När ångesten över att kanske förlora allt igen kommer och tränger sig in.
När jag är trött (som jag alltid mer eller mindre är) så blir det svårt för mig att vara just mig och klara av allt det som ger mig mening. Och när jag inte klarar det så tappar jag all min mening och hela jag lever då för andra. Så är det för det mesta mer eller mindre faktiskt. Men när det är mer så finns jag bara för min kärlek till dem. Och känner jag då att jag kanske kommer tappa någon av dem får jag lätt panik och allt det jag var med om när jag förlorade allt förut kommer tillbaka och tar över mig.
Min största rädsla är att vara där igen.
