2015

Sista inlägget för 2015 på årets sista dag.

Det här året har varit ett jävligt tufft år. Mycket sjukdomar, depression och ångest. Men också ett år av otroligt mycket engagemang och lärande.

Jag stod på skid-VM för Fairtrade och delade ut knappar, tatueringar och information.

Jag har i år fått diagnosen endometrios efter min livs första operation när jag skulle ta bort en cysta. Jag fick för det en spiral insatt och dubbla minipiller att ta varje dag.
Åtta dagar senare åkte jag till Ghana och vart efter fem dagar så väldigt sjuk att jag blev inlagd för andra gången inom två veckor på sjukhus.
Jag har aldrig tidigare varit inlagd på sjukhus för annat än för självförvållade anledningar och blev alltså två gånger inom två veckor.
Jag var i Ghana i sex veckor och dagen jag flög dit fick min kusin och hennes man sitt första barn och min vän Abeiku i Ghana och hans fru också sitt första barn.
Jag blev under tiden i Ghana deprimerad av alla hormoner och jag insåg att jag nog aldrig varit deprimerad tidigare. Det var ganska tufft eftersom jag samtidigt som jag var där pluggade och lämnade in uppgifter men tror nog att det hade varit ännu tuffare om jag varit hemma utan alla ungar som hjälpte mig ur deppbubblan för det mesta. :) 
Något jag är stolt över mig själv för i år är just min tid i Ghana. Över sex veckor alldeles efter min operation spenderade jag där med smärtor, med att bli sjukare jag någonsin varit, med att vara ensam volontär majoriteten av tiden med över 40 ungar, med misskötta getter och hund och med en depression. Ändå kände jag mig aldrig ensam. Ändå ville jag nästan aldrig hem. Ändå höll jag ihop och gjorde det mesta jag tänkt göra under tiden där. Och trots allt det kämpigt så var det samtidigt en av 2015 höjdpunkter.

När jag kom hem blev det ännu värre innan jag till sist fick träffa en läkare och få antidepressiva.
Simon flyttade hem till Sofia som flyttat till hus. 
Jag klippte håret kort.

Under sommaren tappade jag kontakten med dom flesta vänner men jag läste en massa böcker och tog hand om en kattmamma och fem små kattungar på jourhem från katthemmet, som gav mig så mycket värme och glädje. En unge fick bo kvar och kattmamman är också kvar än på jour än.
Jag åkte med mina äldsta småbröder till min pappa på hans 65årskalas. Jag hade inte varit där på över tre år och en av mina småbröder som var där hade jag inte träffat sen han var typ fem. Han är 18 år nu. Det var så himla kul för jag vart så glad och stolt över alla mina småsyskon so jag inte träffar så mycket, att dom är såna vettiga och bra personer!

Jag åkte på utbildning för Röda Korset för att bli häktesbesökare vilket jag nu i höst har börjat med.
Jag och Sofia körde till Stockholm fram och tillbaka för att se Of Monsters and Men på Mûnchenbryggeriet och dom var så himla bra!!!
Körde då för första gången bil centralt i Stockholm.
Körde också med släp för första gången då jag köpt ny soffa och skulle forsla den gamla soffan hem till mamma. Båda körningarna gick utan problem!
Jag har haft en Fairtrade inspirerad utställning på ungarna uppsatt på Folkuniversitetet.
Jag har fotat ett bröllop för första gången och jag är riktigt nöjd med bilderna.

Jag har lärt mig alla världens länder och läst på en massa om världens stora konflikter.
Jag har börjat hos en ny psykolog.

Grisen blev överkörd av tåget i slutet av oktober. :(

Fick öroninflammation för första gången nu i jul. Fattade det inte förrns jag vaknade och blödde ur örat, så nu går jag på antibiotika.

Vi hade en Afghansk familj med oss på jul från ett flyktingboende i Rättvik och det kan ha varit en av dom bästa jularna på länge!

Jag har i år läst 17 böcker i år. 
Skaffat mig fem nya tatueringa i två omgångar.

Jag har börjat spela tre nya datorspel (Don't Starve, Life is strange och Skyrim).

Jag har på grund av endometriosen fått äta värktabletter varje dag sen i juli (varannan innan efter operationen) och tar nu tio tabletter varje dag med dom antidepressiva, till skillnad från förra året då jag inte åt en enda tablett dagligen.

Jag har varit tröttare och frusnare än någonsin men alla prover vårdcentralen tog var bra.
Jag har sett över 75 filmer i år. Mest draman och många dokumentärer från världens alla hörn. Har över lag försökt att se fler filmer som inte bara är från USA.
Jag har dansat massor och försöker lära mig dansa magdans.

Den artist jag lyssnat allra mest på i år är Of Monsters and Men. Sen Sleeping at last, Mumford and Sons, Coldplay och Passenger.

Jag har lyssnat på 206 olika artister och 1130 olika låtar.
Jag har lyssnat på 23000 minuters musik i år.

Jag hoppas verkligen nästa år är mindre fyllt av smärta och att människor ska vara snälla, att jag ska orka mer och fortsätta med att lära mig och vara engagerad.

Låt oss skoja till det om kvinnomisshandel!

Jag är så jävla arg! Så förbannat arg.
Har kollat på serien Outlander på Viaplay och har tyckt den var riktigt bra. Vissa delar gjorde mig smått arg och frustrerad innan med men större delen tyckte jag om.
Tills avnsitt nio där "the dream guy", killen en trånat efter, som är seriens hjälte misshandlar och förnedrar (i form av smisk med ett bälte medan hon skriker och försöker komma undan) sin fru (huvudpersonen) samtidigt som käck, skotsk musik spelas som att det vore något lustigt. Och han ler under tiden som att det vore en rolig lek! :S
Efteråt skojas det om det som om att hennes rädsla, förnedring och smärta var något komiskt. Som att hon är löjlig.
Jag slutade kolla strax efter för att jag grät av upprördhet och ilska men jag läste på internet att hon förlåter honom och allt är bra sen.
FUCK Diana Gabaldon som skrivit böckerna serien är baserad på! I böckerna våldtar han henne också nästa dag men det vet jag inte om det är med i serien eftersom jag slutade kolla.
FUCK regissörer, producenter och skådespelare som varit med och förlöjligat en sådan allvarlig och hemsk sak som kvinnomisshandel som är ett enormt problem världen över.
Och FUCK Viaplay och kanalen Starz som väljer att visa det. Jag är helt paff!
JAG känner mig förnedrad av att ha sett det! Jag ville så gärna att hon skulle lyckas ta sig loss och fly bort från honom och aldrig se honom mer. Kanske till och med döda honom i självförsvar. Men nej, sen fortsätter "kärlekshistorien" som vanligt.

En är ju van vid sexism i nästan all media redan men jag var inte beredd på den här nivån.
Alltså jag är så äcklad och förfärad att människor faktiskt satte sig och tyckte att det vore en bra idé att spela in och visa upp på tv. Och att dom, om dom ABSOLUT måste ha med den scenen, inte tar det seriöst och visar den som den allvarliga och sjuka handling som det är.

Men jag tycker inte det borde varit med alls.
Och alla som hävdar att det hör till det historiska autentiska bilden av 1700-talet (där serien mestadels utspelar sig) kan ju bara gå och gräva ner sig. När kvinnor får ha hår under armar och på ben och har oplockade ögonbryn i serier och filmer där en varken kan eller skulle kunna sköta sånt så kan vi kanske tala om det är något vi behöver visa upp så mycket och visuellt på tv.

Jag är så grymt sur också för det är ju en spännande historia utöver förtryck, misshandel, förnedring och hat mot kvinnor.
Jag hade så gärna velat se klart serien, se vad som händer. Det känns så ofärdigt och för det hatar jag skaparna ännu mer! :(

På besök hos Sofia och Simon med Lindah

Dokumentärtips

Ikväll har jag kollat på två jättebra dokumentärer på Netflix. Jag ÄLSKAR Netflix. Har sett massa andra bra dokumentärer där också.
Men ikväll såg jag först filmen Virunga som handlar om bergsgorillor i nationalparken Virunga i Demokratiska Republiken Kongo. Eller ja, den handlar om människor som försöker skydda dom och parken samtidigt som den berör det jobbiga läget landet är i. Filmen är så väldigt gripande. Jag rekommenderar verkligen ALLA att se den. Jag har gråtit och fyllts av glädje och värme av den filmen. Och musiken är perfekt!

Den andra filmen jag såg hette Nanking och hadlade om den massaker och dom våldtäkter som skedde i Nanking, Kina 1937 utav Japanska soldater.
Också jättebra film. Och framförallt otroligt informativ då jag inte haft någon aning om vad som skedde mellan Japan och Kina strax innan andra världskriget. Helt sjukt. Så håller du inte koll på det så tycker jag absolut att att du ska se den filmen.

Annars var jag och tatuerade mig i förmiddags. Sammykatt i nacken och Supernatural "anti possession symbol" på axeln. :) Hade Jenna med mig som moraliskt stöd och innan var jag hem till henne och fick äntligen se hennes nya lägenhet och en fräsch Järnet trappuppgång (har ju renoverats, dom håller på med mitt gamla hus nu).

Har inte jättebra bilder på tatueringarna då det är krånglig vinklar och dåligt ljus.

Decemberliv

Och med december kom lite hopp och kraft tillbaka. December gör ofta bra för mig. Jag fylls av julkänslor och en längtan till julafton som ger mig något att se fram emot. Skönt! Önska bara att det ville komma snö såklart!

Igår kom Sanna hit och var kvar till idag. Hon skulle kommit förra veckan men fick magsjuka så hon kom den här veckan istället.
Vi har kollat på julskräckisar (inte så läskiga direkt) och Scream serien. Och så har vi pratat, fikat, ätit och promenerat tillsammans. Det var fint!

I måndags var Jenna och hennes pojkvän Marcus på besök och fika hos mig och katterna. Det var väldigt kul och några dagar senare såg jag att Jenna beskrivit mig på sin blogg. Jag skratta högt för mig själv!
Så här skrev hon; "Om jag snabbt ska sammanfatta Isabel så är hon: starkt stående i sina åsikter, väldigt empatisk och förstående, teaterapa med sinne för dramatik, rolig, högljudd, nyfiken, ärlig, lite udda i sitt sätt att te sig (kroppspråket är svårare att tolka hos henne, hon har väldigt få inövade rörelser vilket faktiskt inte är vanligt) och hon är nog lite som jag, säger saker lite så där blunt och sen stirrar på den hon sa det till och inväntar reaktionen.
När man är på det sättet kan man uppfattas som lite cray cray, och det är hon väl men hon är så där roligt tokig, inte sinnesrubbad. Haha!"

 Ganska klockrent. :P Fast lite sinnes rubbad är jag nog allt.

Just nu sitter jag och lyssnar på soundtracket till The Leftovers säsong ett som Max Richter gjort. Så jäkla fin och gripande musik.
Kollad nämligen tidigare idag klart på säsong två av The Leftovers. Så jäkla bra serie med ett himmelskt soundtrack. Mäktigt.
Jag längtar tills nästa säsong som tyvärr också är den sista.

Har inte så mycket mer att dela med mig av at the moment.

På återseende!

JULPYNT!

Sovrum

Sovrum

Sovrum

Vardagsrum

Vardagsrum

Vardagsrum

Vardagsrum

Kök

Hall

God Jul

Det är inte ens december och jag är typ klar med alla julklappar. :( Vad ska jag nu göra resten av tiden fram tills jul?! Har några små saker kvar att köpa men jag vet redan vad så det kommer gå snabbt.
Igår bakade jag och min mor lussebullar och idag har jag julpyntat det mesta av lägenheten.
Supermysigt! Men som sagt. Vad ska jag göra nu då?

De senaste tre söndagarna har jag varit på häktet som häktesbesökare för Röda Korset. Himla trevligt faktiskt. Men nästa söndag ska jag inte dit men sen igen om två veckor på Lucia.

Försöker ringa Sanna för att önska henne god jul (när det nu äntligen är första advent) men först svarar hon inte och nu är har det varit upptaget rätt länge. :/
Vad är det för sätt liksom?!
På tal om Sanna så pratade vi här om dagen om vilka länder vi skulle vara om vi var ett land. Sanna sa först att hon var Grekland - Fattig och överskattad men sedan ångrade hon sig och sa att hon var Nordkorea - Inget kommer in eller ut.
Jag sa att jag var Nauru som är det land som rankas som världens minst besökta land och dessutom är världens minst oberoende land. ;P
Jag har förresten lärt mig alla världens länder. Typ. Det är skillnad på land, stat och nation och olika länder har olika uppfattning om vilka länder som existerar så det är inte lätt att hålla koll på alla delar av länder som vill vara ett eget land. :P
Men ja, de flesta håller jag koll på. Det är vad jag har roat mig med senaste tiden.

Läste nyligen ut den fjortonde boken sen i juli. Fast de flesta böckerna läste jag i juli-augusti. Men jag håller i alla fall i läsandet och det känns bra. Annars brukar det gå i perioder och för det mesta läser jag knappt alls.

KORS I TAKET! Mitt i mitt skrivande ringde Sanna. Hon ringer nästan aldrig så det var stort. Vi pratade i över en timme och hon hade mycket klokt att säga! Det har hon alltid.
Mest snackade vi skit om män och parrelationer. Sen bestämde vi att hon ska komma hit på tisdag så vi kan se på skräckfilm och äta lussebullar. :D

Nu ska jag se på en Youtube-video och försöka varva ner så jag inte somnar allt för sent.


Puss på er!

Män vill inte ha intelligenta kvinnor

Jag läste här om dagen en artikel om att män ofta gillar tanken av att dejta en intelligent kvinna men i praktiken gör de inte det. Alltså, de vill gärna tro att de vill dejta intelligenta kvinnor men egentligen vill de inte det.

Big suprise! 

Det här är väl något som de flesta intelligenta kvinnor redan vet. Det märks. TYDLIGT!
Men nu finns det lite mer bevis och är inte bara en känsla.
Och även om en inte känt av det själv så är det nog inte särskilt förvånande.
Det har antagligen med deras känsliga manliga egon att göra. Män är så sköra. ;)
Men, det gäller självklart inte alla män! Det finns såklart undantag.Men generellt ni vet.

Bilder i brist på ord

I've got no friends :O

Snygg-Franz

Trött-Franz

Slö-Franz

Oanständig-Franz

Fota spegel

Ruffs tuffs

Mammakatt

blek

Jag vet hur det känns och jag kom väl aldrig riktigt därifrån

Jag vet hur det är att förlora hela sin värld. Att förlora allt som känns meningsfullt och som förankrar dig till livet.

Jag vet hur det är att förlora allt det du värdesatt hos dig själv och inte orka och klara av att göra det som får dig att må bra med dig själv.

Jag vet också hur det sen känns när du bara har relationer till andra varelser kvar som håller dig på plats. Som får dig att orka vakna på morgnarna.

Och hur det sedan känns när du tvingas iväg från dem och helt plötsligt förlorar allt som har någon betydelse. När du för så länge sedan tappat dig själv och sedan tappar dem du älskar så finns det inte mycket annat. Kvar är då bara en kall, mörk spiral av ångest och olycka.

Jag vet hur det är att känna hur du förändras och skadas i den allra djupaste del av dig. Att veta att du aldrig kommer bli densamme igen.

Jag vet hur det är att inte kunna fly undan det utan vara tvingad kvar och helt tappa greppet om alla de delar som slitits ur dig. Ur din person.

Jag kunde inte fly då och jag kan aldrig fly när rädslan kommer tillbaka. När ångesten över att kanske förlora allt igen kommer och tränger sig in.

När jag är trött (som jag alltid mer eller mindre är) så blir det svårt för mig att vara just mig och klara av allt det som ger mig mening. Och när jag inte klarar det så tappar jag all min mening och hela jag lever då för andra. Så är det för det mesta mer eller mindre faktiskt. Men när det är mer så finns jag bara för min kärlek till dem. Och känner jag då att jag kanske kommer tappa någon av dem får jag lätt panik och allt det jag var med om när jag förlorade allt förut kommer tillbaka och tar över mig.

Min största rädsla är att vara där igen.

Tom på ord

Jag är så trött och utmattad. Jag kan inte ens få fram något vettigt om min situation just nu.
Men Grisen är död. Han blev överkörd av tåget för två veckor sedan.
Franz ligger inlagd på Falu djursjukhus sen igår för han är sjuk och spyr. De vet inte vad det är som är fel med honom.
Jag har äntligen fått börja träffa en psykolog och jag har fått ytterligare en antidepresiv medicin.
Jag är så trött. Och kall. Fast ibland är jag varm. Men jag blir alltid kall igen.
Nu vill katterna ha mat.

Spökbil?

Go' kväll!

Jag är i Öja hos min mamma som är bortrest. Ska se efter katterna.
Men jag måste ju se efter mina katter också så jag får åka fram och tillbaka.
Jag tog en buss kvart i tio ikväll till Rättvik där mamma parkerat sin bil åt mig. Det är svinkallt och jag får skrapa rutorna. När jag precis kommit ut ur Rättvik börjar bilen tappa fart, skitkonstigt! Jag växlar ner till fyran men bilen fortsätter att tappa fart. Sen börjar det lysa lampor på instrumentbrädan varav en lyser rött STOP!. Jag blev ju något nervös kan jag ju bara tala om och gör mig beredd att stanna bilen. Växlar ner ytterligare för att förhoppningsvis kunna ta mig till att passande ställe i alla fall, men då helt plötsligt slutar lamporna lysa och bilen funkar som vanligt igen förutom att den liksom småhackar lite när jag gasar på i uppförsbackar precis som den hade gjort innan lamporna men dom börjar inte lysa igen och jag klarar mig fram till huset där jag möts av två hungriga katter som vill in och en handikappad katt som vill ut.
Ja, och en tuffs framför ytterdörren som ser ut att tillhöra en ekorre-svans. :/ Jäkla Sally! Sally hade också en fästing jag tog bort. NU liksom! Katterna har haft så himla mycket fästingar i år att jag inte längre bryr mig om att hämta fästingtången utan har lärt mig att ta ut dom med naglarna.

Jag hoppas bilen ska funka imorgon så jag tar mig hem igen! Dels måste jag mata och se efter min katter men jag ska också fota ett bröllop och det vill en ju inte vara sen till. Hehehe :S
Och halv fyra imorgon kommer Sanna på besök. :D

Imorgon kväll ska mammas kusin se efter katterna sen åker jag och Sanna till dom på söndag förmiddag och sen kommer mamma hem på kvällen.

Idag har jag börjat dagen med att skypa med Malin som är i Australien en timma och sen har jag diskat (hade värsta diskberget!), städat och tvättat i tvättstugan innan jag hoppade på bussen till Rättvik.

Nu ska jag väl strax sova. Jag har två spinnande katter hos mig i soffan.
Ha det bra!

Fly tta

Ofta ofta ofta vill jag bara flytta. Helst till ett annat land men i alla fall långt härifrån.
Det är så himla mycket här som triggar min PTSD och jag vet inte hur jag ska bli av med det.
Jag orkar inte. Jag är å trött.

Röda Korset, Folkuniveritetet, Fairtrade, Katthemmet och katter

Hallå hallå.

I helgen var jag på Arlanda för en utbildning med Röda Korset för häktesbesök.
Det var så himla givande och intressant och jag sög i mig ALLT! Var också så väldigt upplyftande att få träffa engagerade människor, som gör något, bryr sig.
Igår var jag på Folkuniversitetet och fixade med 500 goodiebags som ska delas ut på torsdag då det är den Fairtrades fika dag. Så kvart i sex på morgonen ska jag och några till stå på stationen och dela ut dom till tågresenärer. Sen ska vi stå på Hemköp och dela ut fika och förhoppningsvis informera lite.
Idag har jag ett läkarbesök och sedan katthemspass på kvällen.

Men jag är så trött. En stor del av mig vill bara ligga hemma och sova hela dagarna. Tack gode gud för katterna. Att jag har dom som får mig att känna någon glädje i alla fall och en hel massa kärlek och ömhet. Att ta hand om dom är det viktigaste och det hjälper mig orka vakna och gå upp. Till och med MammaKatt som jag inte ens får röra fyller mig med en så intensiv ömhet.
Jag tror verkligen det är viktigt att ha något som är större än en själv, att älska och engagera sig i. Utan det är det lätt att bli alldeles för egocentrerad när en mår dåligt och då liksom gå vilse i sig själv. Ätas upp av sitt inre.
Nä, utan katter och allt det andra jag engagerar mig i så skulle jag ha lagt mig ner för länge sen. Det hade varit så lätt. Jag hade också varit en sämre människa.
För hur dåligt jag än mår och usel jag känner mig så vet jag ändå att jag är en god människa. Jag är snäll, medveten, empatisk och engagerad i annat än mig själv. Det känns skönt att åtminstone ha det och att även om jag ofta inte kan fungera för min egen skull så är jag ännu inte så trasig att jag inte kan fungera för andra.

Offer och utrymme

Jag offrades. Många gånger för/till min syster. Hon ville absolut dra ner mig i sitt mörker. Jag trodde hon hatade mig men har i efterhand förstått att hon tycker mycket om mig. Men ändå ville hon skada mig. Göra mig som henne. Straffa mig för vad jag var, för vad hon inte var. Ingen stoppade henne. Jag offrades. Så jag drogs ner men det blev på många sätt mer förödande för mig där än för henne för hon har alltid haft sin ilska, något som gör att ingen trampar på henne i första taget. Få vågar säga emot henne och ingen verkar kunna ändra hennes bild av vad som är rätt och vad som är fel.
Jag hade aldrig det.Jag trodde dom alldeles för lätt när dom sa att det var mig det var fel på.

När jag bodde på behandlingshem så fick jag aldrig någon riktig behandling. De var så besatta av att ändra mitt beteende så jag skulle fungera som folk att de oftast jobbade emot mig. På Närsjö blev det tillslut bättre för jag hade bra kontaktpersoner så jag tillsist fick lite utrymme och vila. Då kom jag att fungera bättre på köpet. Det kom av sig själv. Så har det alltid varit med mig. Jag har aldrig kunnat tvinga mig själv till förändring och när jag försöker blir det bara värre för mitt självhat växer.
Det måste komma inifrån genom tid, bearbetning, lugn och förståelse. Och det stöd utifrån som jag kan behöva. Men inget av det kommer lätt eller naturligt vare sig för samhället eller mig.

Den offrade

Om jag inte överlever det här så ska ni veta att vill ni ha min förlåtelse så förlåter jag allt. Inte för att det spelar någon roll då längre kanske...
Överlever jag så förlåter jag INGET!
Eller jo då. Men det är svårt att förlåta saker när du lever med konsekvenserna varje dag. När du aldrig kommer ifrån det.

Jaja. Jag har en ny soffa. Den är röd-orange och går att bädda ut så det blir en 130 säng. Så här tänker jag ligga hela dagarna och tycka synd om mig själv och vara bitter på samhället och människorna.

Jag behöver människor som är mer som mig. Jag behöver verkligen människor men de måste vara så grymt empatiska. De måste vara inkännande, känsliga för andras behov och medvetna. Närvarande. Som ser problemen och inte skjuter undan eller blundar för dem.
För jag kan inte det. Allt är så påtagligt och det blir så väldigt ensamt när alla andra skyndar på i sina liv med skyddslapparna på, fullt upptagna med sig själva.
Jag är inte så. Jag kan inte vara så.  Jag passar inte in i den här världen men det måste väl finnas fler som inte gör det?
Jag behöver människor som prioriterar andra människor och relationerna till dem.
För det är verkligen så ensamt när du är den enda som ser och den enda som anpassar sig efter det.

Jag känner mig som en ailien.
Vore det inte för katterna så skulle jag gå under bra mycket snabbare.

Jag kan inte se ett slut på det här lidandet. Jag kommer aldrig kunna vara vad som behövs och det vill jag inte heller vara faktiskt.
Det är som att jag ser fler färger än de flesta andra. Fler dimensioner. Jag tycker om det. Om jag bara kunde fungera någorlunda bara. Och inte var så ensam med det.

Men kanske spelar det ingen roll. Kanske är min själ redan alldeles för utnött av alla övergrepp och  all försummelse.
Min mamma sa här om dagen att hon nog hade offrat mig. Jag fick offras. Och sen har det bara upprepats gång på gång på gång. Det är som att jag blivit formad till att vara den som offras. Som offrar sig.
Är det min lott i livet att älska andra och se dem men aldrig bli sedd tillbaka?

Kan någon snälla svara mig detta?

Kan någon snälla svara mig detta?

Hur kommer det sig att de flesta tycker det är okej att döda miljontals djur, som inte vill annat än att leva, för våran smakupplevelses skull så länge de haft ett “bra” liv, det spelar ingen roll hur unga de är. Men vi människor ska leva till varje pris. Djur kan vi avliva/slakta/döda för att de har brutit benet, för att vi anser att de lider för mycket, för att vi tycker vi har rätt att äta dem, för att vi tycker de är för många eller för att det helt enkelt inte passar oss. Men en människa i stort lidande ska leva vare sig hen vill eller inte. Inte ens om du är döende får du slippa lidandet i Sverige. Hur går det ihop?

Hur kommer det sig att samhället är anpassat efter en viss sorts människor och utesluter andra? Om jag inte kan anpassa mig efter samhället och samhället inte kan anpassa sig till mig, varför ska jag då var tvingad att leva i det? Jag kommer ändå bara vara en belastning och lida. Varför skulle jag då vara självisk om jag tog slut på eländet? Varför har jag en skyldighet att leva till varje pris?

Alla är som besatta av att du ska leva men ingen vill/kan riktigt hjälpa dig att göra det. Det finns inte tid, kostar för mycket eller är helt enkelt för besvärligt. Men fan, du ska ändå leva till varje pris!

Det finns undantag, självklart, men de är alldeles för få för att göra någon större skillnad och såvida inte just du har turen att träffa på en.

Om du är en som mig som inte får hjälp, som inte får förståelse, som få visar hänsyn till, som nästan alltid måste vara den som anpassar sig, hur kan det då krävas att jag ska stå ut och ständigt fortsätta. När jag inte kan vara något annat än jag, hur mycket jag än försöker (och tro mig, jag har försökt!). När större delen av samhället är uppbyggt på ett sätt som går emot min natur och rent ut av skadar mig och när till och med människor som får betalt för att hjälpa inte riktigt gör det, i alla fall inte mer än halvhjärtat, har jag fortfarande en skyldighet att finnas? För vem i så fall? Och varför?

Maktlös

Igår flyttade Speedo och Zigge. Dom två sista. Och jag har en sån jävla ångest som jag inte kan komma över. Inte för att jag saknar dom (vilket jag såklart gör) och inte för Speedo som numer heter Sune och har flyttat till en jag känner.
Utan för Zigge, för att jag inte litar på dom som köpte honom men blev smått tvingad.
Dom hörde av sig till mig första gången i måndags och sen såldes han utan min vetskap samma dag trots att jag uttryckt min oro om dom och sen ville dom samma dag komma och hämta honom. Jag skrev till både dom och till katthemmet att jag skulle vilja att dom kommer på besök en gång till först (regeln brukar ju vara tre besök innan köp). Jag ville tala med dom om det som bekymrade mig för att vara säker på att Zigge skulle få det så bra som möjligt.
Men nej, dom ville inte komma på fler besök och sen tänkte dom inte ens komma och hämta katten utan det gjorde en från katthemmet igår kväll. Bara att dom inte kunde tänka sig att besöka en gång till gjorde att dom kändes extra oseriösa men att dom inte ens kunde komma och hämta katten så jag skulle få möjlighet att prata med dom. Och att katthemmet gick med på det?!
Paret är inga onda människor men ett djur är ingen rättighet och klarar en inte av att ta hand om dom när dom behöver det som mest utan väljer den "enkla" utvägen så ska en inte ha djur. Deras liv betyder mer!
Men ja, spela ingen roll vad jag sa, Zigge flyttade ändå och jag är jätterädd att något ska hända honom så han inte får en chans.

Jag har verkligen försökt vara okej med det men misstron och ångesten kommer tillbaka hela tiden. Känns nästan som att jag vill sluta vara på katthemmet. Jag känner det inte som att katternas bästa kommer först längre.

Och jag tycker inte att dom på katthemmet är dumma eller inte bryr sig om katter, verkligen inte! Det känns bara som att det fokuseras på fel saker ibland och framförallt nu.
Hade jag fått bestämma så skulle jag ALDRIG sålt Zigge till dom utan att dom visa sig seriösa och kom på dom tre besök som är bestämt och verkligen intygade att dom skulle ta sitt ansvar för Zigge.

Ja, så är ligger jag vaken med ångest mitt i natten och tänker på allt jag borde ha sagt och borde ha gjort för Zigges skull. Inte mycket jag kan göra nu förutom att försöka prata med dom som köpt honom men känns som att dom inte vill ha med mig att göra och nog bara skulle bli irriterade utan att ta något till sig. Men kanske värt ett försök? Det är så jäkla känsligt bara.

Att kunna andas eller inte kunna andas

Jag vet inte om jag håller på att drunkna eller om jag lär mig att andas under vattnet.
Only time will tell. Och mig kvittar det.

Å ena sidan å andra sidan

Alltså mitt liv just nu...

Och ena sidan är det en otroligt jobbig period med depression varvat med tårar och ångest. Jag har drömt så mycket mardrömmar bland annat om katterna och att dom skadas och till och med att jag skadar dom. Så sjukt obehagligt.
Så mycket tankar och känslor som kommer upp och jag känner mig så himla ensam och övergiven mest hela tiden.
Jag har på senaste tiden tappat lusten till mat och gott men mår asdåligt om jag inte äter regelbundet så måste vara noga med det. Fast laga mat är nog det jobbigaste som finns!
Jag är frustrerad på röran och all jäkla kattlåderensning jag måste göra hela tiden och dammsuga måste jag göra varannan dag för katterna skräpar ner så mycket.
På tisdag flyttar dock Speedo så då är det en mindre i alla fall. Fast mest kommer jag sakna honom. Katterna har verkligen varit min räddning.
Jag måste ta värktabletter varje dag för annars känner jag direkt av det. Och ibland hjälper inte ens dom så jag måste ligga i sängen med värmekudde och koncentrera mig på att slappna av och andas. Blir alldeles snurrig.
Pluggandet går trögt och utan min mamma som hjälper till att pusha på mig skulle det aldrig gå.

Men å andra sidan så lär jag mig så otroligt mycket just nu. Min hjärna bara suger åt sig information och jag tycker om det!
Jag har haft ro till att ha läst väldigt mycket sen i Juli och det känns så väldigt skönt och roligt.
Jag har kunnat skriva på "boken" mer än vanligt och mår alltid bättre när jag kan det.
Jag har tänkt och kommit på mycket insikter om mig själv och det runt mig och nog kommit fram till en hel del.
Jag dansar magdans och annat om kvällarna och fylls av energi och någon början till harmoni för en stund då och då.

Så även om jag skulle säga att det här är en period när jag mår mycket sämre än vanligt så kan vissa delar ändå ta för sig och utvecklas.
Inte vet jag om det kommer hjälpa, om något kan hjälpa men vissa delar av mig verkar ändå komma framåt. Allt är så himla skumt just nu.

Avslutar med att dela en bild på min nya fina bikiniöverdel om kom på posten i fredags. Bara jag får lite färg så kommer den nog smälta in fint. :)

Kissebilder

Zigge

Zigge

Mammakatt Missan

Mammakatt

Speedo som flyttar på tisdag

Lilla stora klumpSammy

Diabilder

Jag har fått i uppdrag av min mamma att scanna in alla hennes diabilder. Eller ja, så många jag orkar. Till att börja med bilderna från när hon och min far red igenom USA 1981.
Inte det roligaste jobbet, men jag får betalt för det. :)
Och så är det ganska kul att se bilderna.

Mina föräldrar

Dilemma

Jag kanske inte är den bästa på att säga till när någon gör något som gör mig ledsen/upprörd/irriterad. Jag sväljer ganska mycket.
Men det är ändå inte som att dom inte vet. Eller borde veta.
För jag tjatar ganska mycket om vad som är känsligt för mig, vad jag mår dåligt av.
Jag berättar för alla mina nära om mina problem och mina svagheter.
Och det gör jag till stor del just för att dom ska veta och förhoppningsvis vara lite försiktig med mig på dom områdena. För att dom ska tänka på det.

Anledningen till att jag oftast inte kan berätta direkt när någon gör något som som får mig att må dåligt är för att jag har så många dåliga erfarenheter av det för dom allra flesta människor kan inte ta det utan att själva bli sura och irriterade på mig.
Det verkar som att dom flesta känner sig attackerade när jag säger att något beteende är dåligt för mig, så dom går till försvar och då får jag känna mig som världens känsligaste och jobbigaste. Och det har jag känt nog av!
Om jag då ska säga något på ett absolut icke-skuldbeläggande sätt, som jag oftast gör, så kan jag inte göra det utan att förminska min rätt till att känna det jag känner och min rätt till att människor faktiskt tar hänsyn till det som är känsligt för mig.
Och även fast jag förklarar och berättar, om och om igen, så är det ändå nästan alltid som att det rinner av personen till nästa gång.

Jag ger människor alla chanser i världen att lära känna mig. Om du är intresserad så är jag en öppen bok!
Men ändå verkar dom inte vilja ta den kunskap dom får och använda den i praktiken.
Jag är SÅ trött på att alltid vara den som förstår och anpassar mig efter andras känsligheter och behov och förminska mina egna. Att låta andra förminska dom.
Allt jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt som jag ger folk.
Jag är fan tydlig!

Jag kanske inte kan ge direkt respons direkt när det händer för att jag oftast blir så paff, fryser och per automatik tar på mig ansvaret för allt och alla. Det tar ett tag för mig att riktigt smälta och reagera. Att tänka att det där var ju inte riktigt okej för mig.
Sen känner jag en sådan rädsla för att bli behandlad som att jag vore för känslig och inte har rätt till det jag känner.
Men jag berättar alltid. Om och om igen.
Det gäller bara att människor blir lite mer medvetna om vad dom gör. Att dom tänker efter.
Men dom flesta funkar inte så utan kör bara på som dom alltid gjort.

Därför vill jag ofta ofta ge upp.
Jag kan inte förändra andra och jag kan heller inte sluta vara jag.
Jag har försökt förändra mig själv och anpassa mig i hela mitt liv och det har bara fått mig att må sämre.

Kanske vore det bästa att jag distanserade mig från människor.
För kommer jag nära så kommer jag bry mig och då kommer jag bli sårad när dom inte gör det lika mycket tillbaka.
Fast jag vill inte vara sån. Jag mår inte heller bra av att hålla människor på avstånd. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte vågar annat.

Gömd under en sten

Jag har stängt av min mobil.
Gjorde det igår för jag kände att jag inte riktigt kunde hantera världen och bara ville gömma mig under en sten. Så då stängde jag av mobilen. Close enough.
Vet inte hur länge jag kommer ha den avstängd, kanske bara dagen ut eller för alltid. :P
Men är det något så kan ni skriva till mig på Facebook. Kollar där då och då.

Ha det bra!

"It's a huge difference between what we work for and what we live for"

Alltid mindre värd

När jag var liten hade vi ett sorts kastsystem i vår familj där jag hade det lägsta kastet.
Jag var den alla kunde ta ut sina frustrationer på och ställde ändå alltid upp med ovillkorlig kärlek och intresse.

Mina syskon fick ha varsin egen katt, jag fick ingen.
Mina syskon fick en varsin kanin, men när jag blev äldre och ville ha en så fick jag ingen för att dom hade tappat intresset för sina kaniner.
Både jag och min storasyster red, men hon var den enda som hade egen häst. Ja och mamma förstås.
Jag fick det absolut sämsta sovrummet i det nybyggda huset, sämre än tillochmed mammas.
Jag hade alltid mindre rätt till allt och allt jag fick (för jag fick senare katt, häst, kanin och ett bättre sovrum) fick jag verkligen kämpa för. Så mycket tårar och ångest låg bakom och en ständig känsla av att jag egentligen inte förtjänade det. Att jag var bortskämd och jobbig.
Min storebror fick en nya katter när först en och sedan en till av hans katter blev överkörda.
När min katt som jag fått kämpa mig till genom att övertala mormor att få ha katten hos henne och sedan efter ett år äntligen fick ta hem min katt, sedan blev överkörd av tåget något år senare fick jag ingen ny katt. Utan jag var tvungen att gå samma väg som sist och ha katten hos min mormor som var den enda som tyckte jag förtjänade en katt.
Men ingen tyckte jag förtjänade att bli skyddad från min storasysters trakasserier. Det är sånt en lillasyster bara ska ta. Det hör till. Det är normalt.
Jag fick alltid känna att jag var bortskämd, bråkig, jobbig och känslig när jag protesterade mot dom uppenbara orättvisorna. Eller uppenbara för mig, resten av min familj var experter på att sopa under mattan och inte se allt det som var jobbigt. Inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag fick alltid skämmas för att jag sög på tummen och ville ha närhet. Jag fick alltid känna att jag var dum när jag bara var yngre.
Jag fick alltid jaga, vänta och ständigt vara tillgänglig för att få vara med min familj som för det allra mesta inte ville vara med mig. Till och med min storasysters uppmärksamhet och närhet ville jag ha fast än jag var livrädd för henne och hon över hälften av tiden var elak och tryckte ner mig.

Jag visste ändå att min mamma tyckte om och och älskade mig, men kände aldrig att hon gjorde det lika mycket som hon tyckte om och älskade mina syskon. Och jag hade lägst status och lägst värde i familjen.

Och även om det sällan är så längre efter år och år av att försöka få min mamma att möta och se mig, så har ändå dom känslorna följt mig.

Att alla du ser upp till, älskar och vill ha är såna du alltid måste jaga och anpassa dig efter gör något med dig. Om det alltid är på deras villkor hur ska du då nu kunna sätta egna tydliga villkor?

Ingen i min familj eller släkt intresserade sig för mig. Dom tyckte om mig, men dom intresserade sig inte för mig eller mina intressen.
Så väldigt mycket av det jag intresserat/intresseras av är vad andra intesserats av. För jag var intresserade av dom och eftersom dom hade högre status än mig så blev deras intressen sånt som jag ansåg hade hög status.

Det finns egentligen bara några få saker jag vet kommer från mig själv. Som är jag.

1, Djuren. Även om min storasyster också var intresserad av djur så har jag alltid brytt mig mera om djur.
Enda sen jag var lite har jag älskat ALLA djur. Jag har aldrig varit rädd för t ex insekter och har heller aldrig medvetet skadat några.

2, Barn. Det är något som ingen annan i min familj varit lika intresserad av eller tyckt om som jag. Jag har alltid älskat barn sen jag själv var ett litet barn.

3, Rättvisa. Min mamma har väl i sin ungdom varit en som brytt och engagerat sig en del så jag kan nog ha ärvt det. Och båda mina föräldrar har starka vänstra värderingar så jag har nog fått med mig en bra människosyn från början men jag är ensam om min veganism och min empati som sträcker sig runt alla världens djur och människor. Och att jag ser empati som en egenskap med hög status har jag inte fått från någon annan än mig själv.

Ibland blir dom här tankarna och insikterna så tunga. Framförallt för att jag känner mig ensam med dom.
Behövde bara skriva av mig lite om en av alla de saker som poppar upp i mig ibland. Mycket är än så obearbetat och mycket förstår jag inte ens ännu.

Må dåligt

Jag har inget emot att må dåligt. Faktiskt så skulle jag aldrig vilja ta bort dom känslorna ur min repertoar.
Men det är skillnad på att må dåligt och att må dåligt.

Så, vad är att må dåligt?
Jag tänker att det är dom känslor vi ser som negativa så som sorg, ilska, skam, skuld, rädsla mm. Ja, och så ångest som för mig i alla fall är en hård klump bestående av andra känslor som jag inte tydligt kan se eller känna. I alla fall generell ångest. Panikångest är en reaktion. En överreaktion på något som får kroppen att tro att den är i fara. Typ.
Men anyhow, så kan jag ofta tycka om att må dåligt. Det kan liksom samtidigt kännas skönt. Och att må dåligt för saker som orättvisor till exempel, vill jag göra. Jag vill bli ledsen om jag ser att en annan varelse lider. Jag vill bli arg för det också.
Jag tycker inte en ska vara så rädd för att må dåligt utan se det som extra färger i din värld. Men det måste vara balans såklart mellan dom "negativa" och dom "positiva" känslorna. Att bara må dåligt blir mödosamt.

Skillnaden mellan att må dåligt och att må dåligt för mig är när något eller någon får mig att börja misstro mig själv. När jag börjar vackla i vem jag är, mitt värde och min självkänsla. När jag känner att jag inte duger som jag är och börjar tvivla på andras kärlek till mig.
Då skadar känslorna mig. Då gör dom illa. Och det är aldrig bra och händer tyvärr alldeles för ofta för mig.
Men att må dåligt för någon jag älskar mår dåligt, det vill jag. Om min katt är sjuk så vill jag bli rädd och ledsen. Om någon gör mig medvetet illa vill jag bli både arg och ledsen. Om jag ser något sorgligt vill jag gråta. Om jag kollar på en skräckfilm VILL jag ju bli rädd. Om jag gör något dumt mot någon så vill jag känna skam. Allting i lagom dos såklart. För att jag blir arg och ledsen över orättvisor får mig ju att reagera. Öppna ögonen och hålla dom öppna. Och jag vill inte vara ett får! Jag vill förändra orättvisor som gör mig ledsen/arg/upprörd, inte mina känslor.
Självklart vill jag inte att hemskheter ska hända mig eller andra men när det gör det så vill jag reagera på det. Jag vill känna det.

Att ha en deppig dag ibland kan vara skönt. För när jag känner mig deprimerad bryr jag mig mindre och kan distansera mig från alla starka känslor och tankar. Att få vila då och då är skönt och säkert välbehövligt. Nu när jag varit väldigt deprimerad sen jag började med alla hormon så har jag faktiskt haft mindre ångest som annars är det jag får när jag mår dåligt. Men det får inte gå för långt! Inte mer än en dag emellanåt för annars sugs jag ner totalt.
Och att ha en dag då och då där jag har ångest kan jag också tycka om. Då har jag en anledning att bara ta hand om mig själv och ofta ofta leder ångest till kreativitet.

Dessutom är jag FULLT övertygad om att dom som kan känna den allra djupaste smärta också kan känna den allra djupaste glädje. För det kan jag. Det svåra är dock balansen och att inte låta något eller någon få mig att tvivla på mig själv. Gör det/den det så är det kanske bäst att gå därifrån.

Ensam men vägrar ändra mig

Jag känner mig så otroligt ensam. Inte för att jag inte har någon att vara med utan ensam med att vara jag. 

Det finns säkert fler som mig men 99% är inte det. Ofta kan jag känna som att jag inte hör hemma i den här världen, med det här människosläktet eller det här samhället. 

Jag är känslig. Jag är högkänslig, men det är 15-20% av befolkningen också, det är inte bara det. 

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad det är som gör att jag känner mig ensam utan att låta alldeles totalt uppblåst.

Men en kan väl säga att jag känner mig ensam med att se saker, saker jag inte alltid sett men när jag har upptäckt dom så kan jag aldrig sluta se dom. 

Jag känner mig ensam i att inte kunna skjuta saker under mattan, på gott och på ont.

Jag känner mig ensam med att känna så starkt och så djupt för andra varelser. Jag känner mig ensam i att vara öppen och medveten om saker som bara rinner av andra. Litet som stort.

Jag vill inte känna mindre. Jag vill att andra ska känna mer.

Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill att andra ska bry sig mer.

Jag vill inte älska mindre. Jag vill att andra ska älska mer.

Jag känner det som att jag inte är gjord för att vara här. Som att jag är en annan art. Jag tycker inte att jag är bättre än andra, på många många sätt är jag inte det, men jag vill inte vara på något annat sätt och att leva här skadar mig.