Hej du ångest och otillräcklighet

Idag är en sån där dag då jag bara känner mig trött, stressad, matt, överväldigad, ensam, oviktig och så otroligt svag.
Jag vet ju att det jag behöver i det här läget är att vila vila vila. Göra så lite stressiga pressiga saker som möjligt och vara så snäll mot mig själv som jag bara kan.
Tyvärr känner jag mig ju såhär för att listan över måsten och borden är för lång och jag för att jag haft för mycket. Jag kan inte bara strunta i allt. Eller något. För skulle jag göra det så krävs kontakt och ansträngning som känns i princip lika jobbigt som att faktiskt göra det. Så därför sitter jag här nu på en buss påväg hem och grinar. Saker som normalt känns okej gör inte det nu och hela världen känns mörk, kall och hård.
Jag önskar desperat att jag kunde stanna tiden så jag kunde vila och göra måsten efter måsten i lugn och ro.

Men ikväll tänker jag inte göra några måsten! Ikväll tänker jag bara ta ett bad eller en dusch, kolla på serier, pussa på katter och spela Minecraft. Och så får jag hoppas jag känner mig mindre matt imorgon.

Systrar, familjer och medelålders män i stora bilar

Godmorgon!

Jag vet inte riktigt vad jag gör vaken nu. Inte behöver jag vara vaken just nu i alla fall!

I torsdags kom min trettonåriga lillasyster Michelle hit till mig. Vår far, hennes mamma och vår bror, följde med och körde hit henne.
Sen var Michelle och jag på katthemmet på fredagen och hjälpte till. Det var skoj! Har inte varit där dagtid och jobbat sen runt jul och nyår så det var väldigt kul! Och uppskattat av föreståndaren. Michelle trivdes bra hon med, hon borde vara expert på att klippa klor nu.
I lördags var vi på bio och såg "Pojken med guldbyxorna". Den var bra faktiskt.

Sen i går kom hela familjen och hämtade hem henne efter att vi ätit på Tsatsiki och gått på stan allihopa.
Det var länge sen jag träffat Michelle och resten av den familjen.
Två och ett halvt år lite drygt.
Men jag och Michelle har haft en del kontakt via Facebook, Instagram och Snapchat.
Tacka gudarna för sociala medier! :)
Det var också himla skoj att träffa Raey Wen (lillebror) som jag inte haft särskilt mycket kontakt med tyvärr.

Dom allra flesta vet nog att jag har ett ganska komplicerat förhållande till min far (minst sagt) och att inte ha haft kontakt med honom denna tid har faktiskt varit skönt.
Men det har gått bra och det var helt klart värt det för att få ha min lilla lillasyster hos mig i tre dagar. Vi har spelat massa datorspel och myst. Hoppas verkligen hon kommer snart igen!

Igår fyllde också mina halvbröder Jonatan och Emanuels lillasyster Hilda år. Hon fyllde femton så jag åkte dit med lite hemmagjord veganhallonglass och umgicks med henne och den familjen. Träffade min lillebror Emanuel då också.
När jag var liten var jag otroligt mycket hos den familjen. Och Hilda och jag har nu kommit fram till att vi är bonussystrar. För att säga att hon är mina halvbröders halvsyster låter krångligt och hon har alltid varit mer än så för mig.
Dessa krångliga moderna familjer! ;)
Det var i alla fall en bra dag igår med massa familj.

Ja just ja! Jag hamnade i typ "bråk" med en bilist på vägen till Hilda.
Jag körde bil dit och fick en bil efter mig som körde så sjukt nära bakom. Jag trampade försiktigt på bromsen så mina bromslysen skulle tändas så han skulle förstå att han skulle hålla avstånd. Men det gjorde han inte...
Jag vågade då inte köra så himla snabbt, dels för att jag var tvungen att hålla avstånd till bilen framför mig men framför allt för att om jag skulle vara tvungen att tvärbromsa skulle han med sin stora bil mosa mig med min lilla.
Så jag körde runt 50 km/h i genomsnitt där det är 60 km/h och bilisten bakom mig kom närmre och närmre och blinka surt med hellyset för att han tyckte jag körde för sakta. Jag vart som ni förstår ganska irriterad och frustrerad, för det var ju inte mycket jag kunde göra för att få honom att sluta köra så sjukt obehagligt nära. Så när jag svängde av och han gasade som en galning och körde förbi så pekade jag " fuck you" till honom. XD
Tror ni inte galningen reagerar med att göra en (olaglig) sväng in efter mig och fortsätta köra efter sjukt nära.
Så jag körde in på Willys parkering, parkerade och han stannade mitt i vägen bakom mig och ut kliver en medelålders man, och jag frågar "vad håller du på med?!". Det första han säger är "ville du nått?!"
"Du körde på tok för nära! Jag har en jätteliten bil, om jag skulle varit tvungen att tvärbromsa så skulle du mosa mig!" säger jag.
"Du körde 30 på en 60 sträcka!"
"Nej, 50 körde jag"
"Nej 30" hävdar han.
"I min bil stod det i alla fall 50, och jag vågade inte köra nå snabbare för du låg så sjukt nära, du skulle ha mosat mig!"
Typ sådär lät det och sen hoppar han in i sin bil och säger att jag ska köra som folk. Var av jag säger "håll avstånd" och så kör han iväg och jag kör vidare hem till Hilda och dom.
Jag undrar om den där mannen är medveten om att det är olagligt att ligga sådär nära och att han kunde fått böter.
Och även om jag faktiskt inte körde så lågt som 30 (fast jag önskar nu att jag hade gjord det) så spelar det ingen roll, för det FÅR jag. Det där var ingen motorväg så därför får jag köra precis så långsamt som jag vill i princip!
Jag ångrar lite grann att jag inte skrev upp eller tog kort på registreringsskylten bara för att göra honom lite nervös.
Men jisses vilken knäpp snubbe! En tänker ju att han måste haft JÄVLIGT bråttom om han måste ligga så väldigt nära den korta stunden, men tid att köra efter mig för att säga att jag ska köra som folk, det hade hade han..

Idag har jag ett kvällspass på katthemmet på schemat och lite telefonsamtal och fix som jag verkligen borde ta tag i.
Men först ska jag försöka få liiite mera sömn tror jag.

Ha det bra folket!

HSP-Högkänsligt sammanträffande..

Hej hopp igen!

I morse la två olika personer ut länkar till två olika artiklar om HSP.
Jag såg och läste båda artiklarna inom kanske en halvtimma.
HSP betyder Higly Sensitive Person eller Högkänslig på svenska.

"HSP är varken ett sjukdomstillstånd eller ett syndrom. Det är snarare ett personlighetsdrag. Men att hela tiden ta in många intryck och bearbeta dem kan ta mycket energi.
Därför kan du som högkänslig lätt känna dig överstimulerad och få lust att dra dig tillbaka."

"Att vara HSP, highly sensitive person eller högkänslig person, innebär till exempel att du lätt kan känna av andra människors känslor, blir extra starkt berörd av musik eller har svårt för stökiga miljöer och höga ljud. Du tar in fler intryck och bearbetar dem djupare."

"Högkänsliga har inget skyddande filter. Allt de upplever går rakt in"

"En högkänslig person har ett djup och en närvaro som andra kan sakna. Hon kan njuta till fullo av ensamhet, men kan även vara social. Studier visar att drygt en tredjedel av de högkänsliga är utåtriktade, men upplever kallprat som frustrerande. En HSP-person får ofta god kontakt med andra, men orkar inte umgås lika länge som andra."

"Dessutom gör högkänsligheten nytta om du har att göra med andra människor. Du har en god intuition och känsla för den andres behov."

"HSP-personer känner ofta oro och har en tendens att tänka för mycket. Det tar på krafterna att ha sinnena vidöppna hela tiden och alltid analysera allt."

Jag läste någon artikel om det för ganska länge sen på engelska tror jag. Jag tror också min terapeut och jag pratade om det någon gång när jag gick hos henne.
Jag känner igen mig i det mesta av det som skrivs om HSP och mycket av det är sånt som står i mina utredningar och som vi pratat om i en herrans massa år inom psykiatrin gällande mig.
Men det är alltid lika häftigt att läsa om sånt som passar in så bra.

Det är roligt det där med kallprat! För det är något som jag ofta klagar på och som jag ibland blivit sur på min stackars mamma för. :P Kallprat gör mig minst sagt frustrerad, framförallt när det är med mina nära.
20% av befolkningen ska tydligen vara HSP.

Jag brukar ofta säga att jag inte har något filter. Att allt går rakt in. Jag har också ofta fått höra att jag har bra känsla för andras behov.
Erik har sagt mer än en gång att jag är väldigt närvarande, något som jag själv inte tänkt på fören han sa det första gången. Däremot vet jag att jag är väldigt medveten om saker. Jag går inte lika mycket på automatik som andra människor. Jag har svårt att stänga av, skärma av och ignorera saker. På gott och ont!
När jag mådde som dåligast var jag extremt ljudkänslig och det var en stor anledning till att jag fick panik av dammsugare. Nu för tiden klarar jag dock ljud ganska bra. Men är jag stressad eller måste konsentrera mig behöver jag det tyst.
Jag har ju nu på senaste tiden upptäckt hur bra jag mår av att vara själv och därför valt att vara själv mycket mer. Jag älskar människor och jag har ett stort behov av djupa kontakter och att få uttrycka, ventilera och formulera allt det som snurrar i mitt huvud. Endera med andra människor eller genom att skriva, ibland här på bloggen.
Tröttheten är mitt stora problem. Kanske är en anledning att jag överstimulerats för mycket. Jag behöver mycket mer vilotid än dom flesta andra.

Men! Ännu ett sammanträffande?
Att två olika artiklar skrivna med över två års mellanrum läggs upp på Facebook nästan samtidigt av två personer helt oberoende av varandra....
Det är nästan så en kan bli religiös! ;)

Artiklarna:
http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/
http://www.expressen.se/halsoliv/ar-du-en-highly-sensitive-person/

Röda korset sammanträffande

Hej hopp!

Idag har jag varit på Röda korset här i Falun. Jag ska nämligen bli en frivillig där. Dels har dom sin second hand butik Kupan som jag ska testa att hjälpa till i. Sen har dom också olika grupper som hjälper till på lasarettet, träffar flyktingar och träffar frihetsberövade på häktet. Den sistnämnda behövde tydligen folk så jag ska kolla om jag kan vara med där.
Igår när jag var och handlade mötte jag min gamla vän Lindah som jag inte träffat på över tre år. Och då sa hon att hon var på väg till Kupan på styrelsemöte. Jag hade då redan ett inbokat möte där nästa dag (idag alltså).
Så idag när jag kom dit så var hon också där och hjälpte till och visade mig runt. På torsdag ska jag få testa ett jobbpass i butiken med henne.
Jag visste alltså inte att hon var frivillig där och sen träffar jag dagen innan jag ska dit. Häftigt sammanträffande! :)

Har annars mest hållit på och fifflat med min dator idag för att få ordning på allt. Den är så fiiin! Och så skön att ta och trycka på! ;)

Sen har jag varit på promenad med min granne och hennes hund.

Bild på datorn

Bild på Isabel

Saknad och fina jobbiga känslor

Jag inser att mina senaste inlägg har varit rätt bittra och aningen mörka. Det kanske verkar som att jag har det jättetufft och mår dåligt. Men faktiskt så mår jag ovanligt bra och livet är inte så vansinnigt tufft just precis nu. :)
Jag tänker och bearbetar och det är nått så otroligt skönt. Jag är okej med att må dåligt ibland. Jag skulle inte vilja leva ett liv utan tuffa känslor. Jag vill ha allt! Och får jag bara vila och må bra tillräckligt så är det riktigt skönt att vara arg, ledsen och bitter ibland.
Det liksom rensar.
Fast mest bra vill jag ju må såklart! ;)

Idag saknade jag Samuel så otroligt mycket. Blev plötslig ledsen och kände en enorm längtan efter honom.
Börjar känna det nu också när jag skriver.
Jag har inte berättat om Samuel här.
Samuel är en vacker man jag träffade ett kort tag och som jag blev riktigt kär i. Och han var kär i mig.
För första gången i mitt liv så fick jag vara med någon jag kände så starkt för. Jag blir inte så ofta kär och blir jag det så går det oftast över när jag kommer personen nära.
Det gjorde det inte med Samuel.
Däremot började det dö när vi separerades och inte sågs. Distansen var för stor och jag försökte verkligen hålla kvar dom varma, kära känslorna men det försvann.
Jag är glad och tacksam att jag ändå fick chansen att se att jag kan känna så. Att jag inte blir äcklad och vill fly när jag "fått" dom. Att jag kan känna mig trygg och bekväm med en man.
Av flera orsaker skulle det ändå inte kunna fungera i längden, det är jag ganska säker på.
Vi är för olika och lever på alldeles för olika vis. Men än finns det värme kvar och tryggheten jag kände när jag var med honom är det jag saknar allra mest.
Det kanske aldrig skulle kunna funka men jag vill verkligen träffa honom igen. Efter att jag tog död på det redan döende så har vi inte hörts något mer. Men jag hoppas som sagt vi ska kunna ses om en inte allt för snar framtid. :)

Annars så har min nya dator kommit idag. Den är så sexig! Lysande röda tangenter och en massa snygga detaljer. Ja, och bra är den också!
Det är min allraste bästaste Baron som kollat upp den åt mig.

Och! Sist men inte minst! För tre år sen idag var jag i Ghana och fick träffa några av dom finaste ungarna i hela vida världen för första gången! Några jag träffade då är inte kvar och många har kommit till men alla dessa ungar och landet Ghana är verkligen något som förändrade mitt liv till det bättre. Så mycket kärlek som jag fått av dom! Så mycket kärlek jag har fått ge.
Jag LÄNGTAR tills jag får träffa dom igen.

Puss och kram!

Anpassning

Inatt när jag gick hem från krogen mötte jag en man som stod och intensivt tittade på mig vid Dala teatern. Jag skulle precis gå förbi ganska nära honom för att gena framför en lastbil som stod parkerad på framsidan när jag såg att han stod och runka.
Nope, tänkte jag och gjorde en helomvändning och gick runt bakom lastbilen istället.
Min första reaktion var förvåning. Jag hade inte förväntat mig det. Samtidigt tyckte jag att det var lite komiskt och skicka iväg ett sms till min kompis som jag varit med på krogen tidigare. Rätt äckligt tyckte jag att det var också men ändå inte så farligt.
Senare började jag tänka på att det egentligen är ganska konstigt hur normalt jag tyckte att det var. Visst jag blev förvånad men inte särskilt chockad. Det är absolut inte första gången en full okänd man visat kuken för mig och det kommer garanterat inte vara den sista. Det är lite sånt en får räkna med om en går ut på fredag och lördagskvällar. Eller?

Första gången en kille visade upp sin kuk IRL så var när jag var sjutton. Eller en av dom första gångerna, har för mig jag sett en eller två nå år tidigare när jag var ute med vänner i Rättvik. Men den här gången var jag själv och killen var min vän och han var full. Jag var på rymmen från ett destruktivt familjehem och han bjöd mig hem till honom. Jag åkte dit och han och några vänner hämtade mig på busshållplatsen och vi åkte till ett hus där det var fest. Det var en fredagskväll tror jag.
Jag fick sen sova på en tältsäng i hans mammas källare. Då i alla fall, innan han gick och la sig kom han ner drog fram sin kuk och ville jag skulle ta på den. Han försökte verkligen. Han ville också ta på mig.
Jag vart inte ett dugg arg eller förolämpad. Jag kände snarare mig lite smickrad för att han ville ha mig. Och en har ju lärt sig att det är så killar är. Det får en räkna med.
Men jag gjorde ingenting med honom. Trots att jag tidigt tidigt har eftersträvat mäns bekräftelse och kärlek och jag på många sätt lagt otroligt mycket kraft och energi på att anpassa mig till framförallt män så har jag aldrig gjort det sexuellt.
Varför vet jag inte. Men där är jag otroligt noga och kräsen. Jag har aldrig gjort något jag absolut inte velat göra och jag har heller aldrig sökt bekräftelse därifrån.
Jag har hellre velat att män ska tycka jag är rolig, smart, duktig och främst viktig.
Men, kukarna har alltid funnits där och jag började igår tänka på hur konstigt det är att jag inte tycker det är konstigare. Och att jag är okej med det. Att jag varit okej med det.
Har det inte varit män som ställer sig och pissar öppet lite varstans så har det varit män som visat upp sig i webcam eller på stan. Hur jäkla konstigt är det inte egentligen?!

Jag har aldrig ställt lika höga krav på män som på kvinnor. Kvinnor har jag alltid förväntat mig mer utav. Men ändå har jag värdesatt mäns sällskap, uppmärksamhet och bekräftelse högre än kvinnornas.
Jag tror aldrig jag har haft en nära relation till en man som inte har varit på hans villkor. Där jag fått anpassat mig efter dem och fått vara glad för det jag fått.
Varken min pappa, morfar, storebror, morbror, manliga vänner eller kärleksintressen har visat särskilt mycket intresse för mig som person, för vad jag tycker och vill eller mina intressen. Utan mina relationer till män har oftast gått ut på att jag intresserat mig för dem, min anpassningsförmåga, tillgänglighet och att jag absolut inte ställer krav tillbaka.
Kanske har jag haft otur med mina män? Kanske är det för att jag så lätt och snabbt anpassar mig och därför själv sätter mig i den sitsen?
Jag har i alla fall lagt så otroligt mycket hat och skuld på mig själv när relationerna inte funkat så bra. Hatat att jag behövt och velat ha mer tillbaka. Lagt skuld för att jag är så känslig och krävande.

Jag har alltid tyckt att jag varit väldigt förskonad från sexism. Men jag börjar inse att mycket är nog för att jag blivit expert på att anpassat mig efter männen och undvika att sätta mig i vissa sårbara situationer.
Med det menar jag att jag lärt mig hur jag ska vara, klä mig och utstråla för att män inte ska ta sig allt för många friheter. Jag har lärt mig att undvika "farliga situationer".
Ständigt denna anpassning.
Helt sjukt! Så ska det inte behöva vara för att slippa bli tafsad och trampad på.

Igår låtsades jag och min vän att vi var lesbiska för att slippa en efterhängsen man. Och det är inte första gången.
För att helt vara säker på att slippa män som stöter på en, visar sina kukar eller dylikt så bör en låsa in sig hemma. Vilket jag har börjat uppskatta och göra mer och mer. För hemma behöver jag inte anpassa mig efter någon!

Sur dag

Passenger ställde in sin konsert igår för han blivit sjuk. :(
Idag blev jag bestulen på min ryggsäck med dator, kläder mm på tåget. Helt plötsligt var den bara borta. Surt.

Idag är det tio år sen jag fick LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) och placerades på DAU (Dalarnas Akut och Utredningshem) på kyrkbacken i Falun.

Jag överlevde ännu en gång

Jag överlevde dagen.
Det hade egentligen varit lite poetiskt ifall jag tagit livet av mig idag. Inte för att jag hade några som helst planer eller funderingar på det!!!
Kom bara att tänka på det. Men nu är det försent så då får det va! ;)
Den jag var då för tio år sen drömde om att få vara såhär fri som jag ändå är nu. Få bo själv och ta hand om mig själv. Jag hade klarat det då och hade jag fått det så hade jag inte kostat hundratusental på instutionsplatser, sjukvård, mediciner, terapi mm mm. Och jag hade sluppit mycket värk.
Jaja.

Jag kom av mig med att vara bitter och sårad nu ikväll när jag satt och kolla på serier. Men det gör såklart inget. Jag är väl bara klar för tillfället. Har varit jäkligt skönt faktiskt. Borde göra det här oftare.
Var faktiskt ut en sväng och åkte förbi sjukhuset, där jag nog var för exakt tio år sen, psyket, BUP, DAU och NG. Lite olika platser jag hamna på. Var också ut i skogen nära NG (ett behandlingshem) där jag ofta gick på den tiden jag bodde där.

Nu ska jag strax sova. Imorgon ska jag köra min lilla sjukling Sammy (han har kissat blod och käkar antibiotika och smärtstillande) till Rättvik, lämna tillbaka bilen (som jag fick låna för en vecka sen när vi åkte till Jönköping) och sen ta bussen hem till Falun. På lördag åker jag till Stockholm.

Puss och kram!

Fuck er

Jag kan inte säga att jag tycker att det har varit värt det. Nu när jag står här på andra sidan så kan jag vara glad över att jag lever och framförallt för att det är över. Men skulle jag behöva gå igenom bara en tredjedel av det igen så skulle jag hoppa av.
För även om dom där dryga ett och ett halvt åren är en kort tid egentligen så är all den skada det gjorde alldeles för stor och djup. Fortfarande handikappas jag utav det.
Det värsta är nog egentligen inte allt det som hade hänt och skulle komma att hända utan vad det gjorde med mig som person. Med mitt psyke, min självkänsla, mitt självförtroende och min kraft och styrka.
Allt var ändå inte dåligt. Allt det där har också gjort mig till en person som kan känna stor empati och förståelse. Jag kan se det vackra i drt hemska och mörka. Det är en del jag aldrig skulle vilja ta bort. Men den är heller inte värd allt det jag gick igenom.

Idag tänker jag vara dålig. Jag tycker jag har rätten att få vara det. Kanske är jag orättvis och hård men även det tycker jag att jag har rätten att få vara en liten stund.

Fuck min storasyster Julia som mobbade, trakasserade, hotade, skrämde, körde över, misshandlade och bröt ner mig, hennes fem år yngre lillasyster, större delen av min barndom.
Fuck min mamma som lät Julia göra det. Som var räddare för henne än för vad hon gjorde mot mig. Som höll mig på armlängds avstånd när jag behövde henne som mest men höll mig alldeles för nära när hon behövde kärlek och styrka.
Fuck min fucking pappa som aldrig har satt mig särskilt högt upp. Som inte kan se sin egen del i något utan bara skyller ifrån sig. Som lägger all sin ångest på andra (det är väl där min syster får det ifrån), som skrämde skiten ur mig men framförallt, aldrig någonsin fick mig att känna mig speciell eller viktig för honom. Tack för alla daddy issues!
Fuck övrig familj och släkt som titta bort, svek mitt förtroende och la skuld och krav på mina redan alldeles för skuldbeläggda axlar.
Fuck Rättviks socialtjänst och då framförallt Bodil och Siv som absolut vägrade lyssna och se mig. Som hela tiden la precis allt på mig och när jag inte blev bättre av deras insatser utan sjukt mycket sämre så tryckte dom på för fler utredningar för att hitta felet på mig vilket resulterade i en felaktig diagnos och ännu mer felaktig behandling.
Som som skickade runt mig utan att bry sig om vad jag ville ellersa, som låste in mig på låst ungdomshem tillsammans med våldsamma och knarkande ungdomar istället för att fucking lyssna på mig.
Fuck BUP som hjälpte soc och som också hjälpte till att lägga skuld på mig redan som elva-tolvåring.
Fuck alla dom behandlingsassistent, psykologer, socionomer, terapeuter och beteendevetare som jobbat på ungdomshemmen och skällt på mig, slitit i mig, hotat mig, läst min dagbok, låst in mig och satt mig i fack för den orkeslöshet och ångest jag inte kunde kontrollera.
Fuck Ulla och Östen som var mina familjehems föräldrar som försökte få mig att vara något som dom ville och som inte ville se mig för fem öre.

Idag avskyr jag er alla. Idag tänker jag inte vara vuxen, objektiv, förstående och snäll.
Ni skadade mig. Ni behövde inte hjälpa mig men ni kunde väl åtminstone låtit mig vara.

Tio år senare

Jag tänker hela tiden att det är lördag idag. Det var det nämligen för tio år sen.
Jag glömmer att det är en helt vanlig torsdag. Tbt, passande faktiskt.
Jag tänker på vad jag gjorde för exakt tio år sen. Jag tänker tillbaka på den flickan och känner sorg och ilska. Jag vill ta henne i famn och skydda henne mot allt det som ska komma. Jag vill hjälpa henne ta hand om allt det som varit.
Jag känner hat emot min familj idag. var enda en. I alla fall väldigt stark avsky. Avsky från vad dom gjorde mot mig. Hur lite jag fick betyda och hur mycket jag skadades.
Jag hade agerat slagpåse, soptunna och krycka. Jag var yngst men skulle vara starkast. FUCK THEM ALL!

För tio år sen hade jag svalt alla piller och låg och sov.
Just precis nu för tio år sen var jag ensam och lämnad men också skyddad från allt eftersom jag inte var vid medvetande.

Det är regnigt och grått ute idag. Jag kommer inte alls ihåg vad det var för väder då men vädret idag känns lämpligt.
Igår köpte jag ett extra element till mitt sovrum så lägenheten är varm och trygg. Precis vad jag behöver.
För tio år sen trodde jag aldrig att jag skulle leva tio år senare.

Tio år, ett långt och bittert inlägg.

Tio år.

Tio jäkla år.

För tio år sen idag försökte jag ta mitt liv för första gången.

Från första helgen i maj det året för tio år sen till den 9é oktober höll något i mitt liv på att hända som jag fortfarande inte bearbetat och kommit över riktigt och kanske kommer jag aldrig göra det. Den 9é oktober tappade jag all hopp och livslust och ensam uppfylld av ångest svalde jag alla sömntabletter och antidepressiva jag kunde hitta.

Jag misslyckades, som ni kanske förstod. Först var jag jättebesviken och arg men sen dagen efter och några dagar till så var jag lite glad över det och tänkte att kanske skulle jag äntligen bli tagen på allvar och få hjälp. Kanske skulle människorna runt mig äntligen förstå att jag inte kunde ta vadsomhelst och börja vara lite försiktig med mig.

Men den 13é oktober vart jag istället ivägskickad med polis till ett ungdomshem och det va början på ett helvete som blev värre och värre i ett och ett halvt år innan det sakta vände och jag ÄNTLIGEN blev lite bättre lyssnad på.

Jag tänker nu efter tio år tillåta mig själv att vara förbannad. Att vara bitter och arg och försöka att inte ha dåligt samvete för det.

Jag vet att ingen på alla dessa hem som jag skulle komma att hamna på, ville mig illa men ibland har jag svårt att se att dom ville mig gott.

För jag gjordes illa. Jäklar vad jag gjordes illa. Av människor som fick betalt för det.

Jag skulle kommas att låsas in på en toalett, på mitt rum, på avdelningar, i en isoleringscell tre gånger och fysiskt hållas fast och flyttas mot min vilja otaliga gånger. Och då ska jag kanske påpeka att jag ALDRIG var aggressiv, utåtagerande eller en fara för någon annan. Och inte heller var jag en fara för mig själv så länge jag inte var ensam nu när tänker på det.. Egentligen så hade dom aldrig behövt låsa in mig eller hålla fast mig för att vara säkra på att jag inte skulle göra mig illa. Allt dom hade behövt var att bara vara hos mig. Släng in att prata med mig med så hade inte all den där medicinen (som i och för sig knappt hjälpte ändå) behövts.

Innan jag blev ivägskickad så hade jag inget självskadebeteende. Jag mådde dåligt men innan dess så ville jag för det mesta leva och försökte verkligen må bättre och bli bättre.

Efter försvann allt det. Min lust att leva, mitt hopp, allt som gett mig glädje och kärlek. Allt togs ifrån mig och jag sattes i hus efter hus med olika personal som alla hade olika regler och idéer om vad jag måste göra.

Jag som tappat allt kunde inte göra mycket. Jag var så trött och hade en sådan panikångest att jag grät, skrek, spydde, hyperventilerade och kunde knappt äta eller dricka första en till två veckorna. Personalen skällde och hotade. När jag inte orkade gå på morgon och kvällsmöten och till måltiderna släpades jag så jag fick stora blåmärken på kroppen.

Inte förrän jag gjorde något jag lovat mig själv att aldrig göra kunde jag börja bete mig någorlunda ”normalt”. Jag började skära mig.

Inte förrän då kunde jag börja gå på möten, äta och dricka och sluta med ångestattackerna någotsånär.

Det var fortfarande illa men personalen vart nöjdare och fast dom visste att jag börjat skära mig så var det ingen som pratade med mig om det eller tog det särskilt allvarligt. Snarare tvärtom! Dom sa till min mamma och mina socialsekreterare att jag börjat finna mig tillrätta och anpassat mig till hemmet som något positivt.

I början rispade jag bara lite men jag behövde mer och mer så jag gjorde värre och värre och under hela den tiden tills det började vända så var skära, och andra kreativa självskadesätt, mitt ”go to” så fort jag började få hög ångest för att inte tappa kontrollen allt för mycket.

Men så länge jag gick på morgon- och kvällsmötena..

Alla dessa personal, psykologer och terapeuter, socialsekreterare, läkare och framförallt alla de som var som jag men aldrig samma.

På låst P12á gick jag 5 dagar utan att äta eller dricka innan dom fattade och jag fick åka in akut och få dropp. Dagen efter slängdes jag in i isoleringscell två gånger för att jag inte orkade städa.

På mitt första behandlingshem åkte jag in och fick sy tio – femton gånger på en sommar och då orkade jag ändå knappt vara uppe på dagarna. Jag låg som i en dvala hela dagen helt orkeslös och utan lust till något. Att personalen då tyckte att det var lämpligt att säga till alla ungdomarna att berätta för mig hur det fick dom att känna att jag inte gjorde allt det dom var tvungna att göra utan bara låg och sov hela dagarna, är för mig helt obegripligt. Att dom sedan också låter mig själv gå in på rummet direkt efter det mötet när jag fått ännu mera skuld och skam på mina axlar, när dom vet hur självskadebenägen jag var är, också för mig helt ofattbart.

När sen en av ungdomarna, min bästa vän, kommer in och ser mig sitta uppskuren och jag får se henne gråta för första gången så går mitt hjärta sönder ännu mer om det var möjligt. Var var dom högt utbildade personalen som har ansvar för oss. Varför ska vi behöva vara dom som ser varandra när det är personalens jobb?!

På mitt sista behandlingshem hindrade dom mig handgripligen från att få åka in och sy stora djupa sår i min kropp vars ärr är dom största och fulaste jag idag bär. När det äntligen hade börjat vända och jag efter jag skadat mig inte ville vara skadad längre utan ville bli ”fixad” så fick jag inte det. Personal ställde sig i min väg och flera ställde sig i en ring runt mig för att hindra mig att ta mig dit själv. Det är något jag aldrig kommer att förlåta dom för. Det sas till mig att doktorerna inte hade tid eller ville hjälpa någon som gjort sig illa själv. Jag fick lära mig än en gång att jag inte var tillräckligt viktig.

Jag blev feldiagnostiserad och felmedicinerad, felbehandlad och satt på fel hem alldeles för många gånger för att det ska vara okej.

För att inte ens tala om familjehemmet där jag var i två och en halv månad och där jag för första gången i mitt liv totalt tappade respekten för en vuxen människa.

All denna skit som jag hela tiden försöker att inte vara bitter för började för tio år sen och nu tänker jag som sagt tillåta mig att vara arg, bitter och skylla på någon annan än mig. För allt jag ville och försökte var att vara det folk förväntade sig av mig. Jag kunde bara inte. Och det kan jag inte rå för.

Jag vet inte om jag kommer våga publicera det här på bloggen. Jag är nämligen livrädd att bli sedd som en som skyller allt på andra och inte ser sin egen del i saker. Så rädd att jag faktiskt nästan jämt tar på mig skuld. Men det är så väldigt tungt och tröttsamt och jag vill så gärna kunna släppa och gå vidare. Fast kanske kommer jag aldrig riktigt kunna det, jag vet inte. Men tio år har gått och jag har förändrats, utvecklats och kommit så långt ändå. Det stora som gjorde att det började vända och bli bättre var att jag 1, fick två fantastiska kontaktpersoner på mitt sista behandlingshem som verkligen lyssnade och kämpade för mig, 2, att jag äntligen fick slippa mycket krav och istället fick utrymme att hitta tillbaka till livslust och glädje och 3, att jag fyllde arton och äntligen fick mer egen makt över mitt liv. Jag har alltid vetat i alla fall till stor del vad jag behövt och mått bra av men ändå har jag lagt mer energi på att göra som andra vill än att kämpa för vad jag behöver för att jag inte litat på mig själv och framförallt för att jag så gärna velat vara lydig och snäll.

Så tio år. Inte en enda ursäkt har jag fått för vad som gjorts mot mig.

Jag började dagen med att gråta när jag skar tomater till min morgonmacka, det här bådar gott.

Idag tänker jag nog inte ens gå utanför lägenheten. Idag tänker jag bara vara arg, bitter och precis så sårad och skadad som jag är.  

Jag far runt i landet

Hej hopp!

I torsdags körde jag till Jönköping med min Fair trade skolkamrat Lovisa för att gå på Fairtrade forum och hålla föredrag om Ekologisk- Fairtradekakao. Torsdag och fredag natt fick vi och några andra Fairtrade ambassadörer sova på en fritidsgårds golv. Det var så himla kul och inspirerande! Såg så många föredrag och träffade massor av engagerade människor. Det gav mig energi och hopp för framtiden. Men vart också rätt trött. Kom hem strax innan elva på lördag kväll och en kurskamrat som bor i Umeå sov här en natt innan hon åkte vidare hem nästa dag.

Idag har jag varit till veterinären med Sammy som kissat blod. Dom hittade inge urinsten i hans urin så det är antagligen någon inflammation urinblåsan. Stackars lilla. Han har i alla fall fått antibiotika och smärtlindring så jag hoppas han ska må bättre snabbt.
Han har nog gått med det ett tag för första gången jag såg blod i en låda var för kanske upp emot tre veckor sedan men då visste jag inte vilken katt det var. Och sen igår upptäckte jag att det var Sammy och han gick och kissa mycket oftare än vanligt och har också druckit mer vatten än vanligt. Plus att han senaste tiden har varit grinigare på mig och dom andra katterna samtidigt som han varit extra "mammig" som han bruka bli när han är sjuk. Min lilla olyckskorp. <3 p="">
Imorgon ska jag på Fairtrade möte här i Falun för Fairtrade fokus veckorna som nu startat.

På lördag åker jag till Stockholm för att se Passenger. Guuuuu vad jag längtar. Favoriten! Och så ska jag ju träffa en annan favorit, nämligen Baronen aka Erik.
Och så lite släkting-favoriter och kanske också favorit-Malin om jag hinner och hon har tid.
Det är så bra nu! :)

Puss på er! Nu ska Sammy få medicin, alla missarna mat och sedan ska jag krypa till kojs.

Mina bilder fick vara på plats vid skolans bord

På Pär Holmgrens föreläsning

Jag och Eleanor ska till att föreläsa

Bananodlaren Patience från Ghana och jag

En egobild bara för att jag hade en "good-hair-day" idag 

Jag och Sammy hos veterinären