Jag höll på att svimma på Myrornas idag.
Jag var där med Mattias och jag gick och kollade på kläder när jag plötsligt fick jätteont i magen och började känna mig jättesnurrig. Jag skyndade mig till ett provrum för att sätta mig men det vart inte bättre och jag började må illa. Jag staplade mig fram till kassan till expediten och bad om att få låna en toalett. Dom hade inga kundtoaletter sa hon men jag lyckades få ur mig att jag mådde dåligt och jag tror hon såg, så hon ledde mig till personalrummet och deras toalett. Jag fick lock för öronen och det började susa. Trodde jag skulle svimma där och då men jag klarade mig till toaletten och satt sen där en liten stund med huvudet mellan benen. Illamåendet gick över och jag blötte ansiktet och drack lite och sen vart det bättre. Jag gick ut och satt sen och återhämtade mig i en soffa tillsammans med Mattias.
Det var innan två och jag känner mig fortfarande aningen snurrig och otroligt svag. Jag vet inte vad som hände. Det var sjukt otäckt måste jag säga!Jag har känner mig tröttare och tröttare för var dag som går. Jag hoppas nästan jag ska få en förkylning så jag vet vad det beror på och att det ska gå över. Men jag vet inte jag. Jag tror det blev för mycket. Jag tog mig an för mycket utan skyddsnät och det i sig har gett en extra stress som tröttar ut ytterligare.
Skolan, utredningen, alla öppnade dörrar och allt som kommer upp plus saker som sårat och gjort illa. Det blev för mycket och nu vet jag inte hur jag ska orka.
Så många gånger jag gråtit, bönat och bett att jag ska bli starkare, piggare och uthålligare till en gud jag egentligen inte tror på, till mig själv, till Sammy (min katt) eller vad tusan det nu kan tänkas vara för något som skulle kunnat hjälpa. Vad som helst. Jag är inte petig. Bara jag orkar det här. Bara jag klarar det jag måste. Åtminstone till slutet av maj.
I tisdags var jag hos psykologen och gick igenom testerna jag gjort.
Det hade gått bra och tydligen är jag över genomsnittligt intelligent. Jag borde inte ha några svårigheter i skolan. Och det har jag egentligen inte. Det är som alltid orken som ställer till. Denna förbannade trötthet. Hon tog upp posttraumatisk stress som den diagnos som låg närmast och hon pratade om en kronisk trötthet som en kan få om en levt i en destruktiv och traumatisk miljö så länge som jag gjort och att det kan ta massor av år för den att klinga av.
Hon sa att enda sedan 1999 då första remissen till BUP kom in så har det stått i mina journaler om min trötthet. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag fått ta blodprov och tester som bara visat på normalt.
Hon sa också att jag ändå trots allt har klarat mig bra. Att mina reaktioner har varit sunda och antagligen hjälpt mig hålla ihop såhär pass bra.
Ibland tror jag på det ibland inte.
Men vad spelar det egentligen för roll? Visst har det hänt mycket men jag har så dåligt med "fighter" kvar i mig och jag klarar det inte här och nu. Så vad ska jag göra?
Varje morgon vaknar jag och väntandet på orken börjar. Nu för tiden kommer den sällan och försöker jag plugga ändå så går det knappt. Inget fastnar och det slutar ofta i frustration och tårar. Jag har börjat sova jättemycket men blir väl egentligen aldrig nå piggare.
Förhoppningsvis så ska jag få träffa en läkare snart. Psykologen skulle ringa mig imorgon om det. Jag hoppas hon fått tag i en tid snart.
Jag hatar verkligen att jag är såhär svag. Jag hatar att jag bara kan skriva sånt här som är så negativt och känsligt men om jag låter tankarna vara instängda i mitt huvud blir det värre, större och farligare än om jag pratar, skriver och delar. Det är det enda jag vet som hjälper åtminstone lite. Så jag försöker prata. Och nu skriver jag. Nån dag ska det väl bli bättre?
Ta hand om er!
