Dom senaste två dagarna har det susat i mina öron när jag vaknat. Susat och snurrat i huvudet. Värst precis på morgonen men hållit i långt in på dagen.
Så nu sitter jag här och kan inte för allt i världen lägga mig. Jag är trött och även nu susar och snurrar det en aning men det är mycket bättre än vad det var i morse och jag är skit rädd att det ska vara så dåligt imorgon med.
Jag har ingen ork eller lust till nått egentligen men ändå håller jag igång. Dels för att jag har svårt att säga nej och dels för rädslan att jag kommer deppa ihop och tappa all motivation om jag bara är hemma.
Så jag har lyckats ha det väldigt bra dom senaste dagarna med människor jag verkligen tycker om. Men det är inte lika kul som det brukar och jag får ångest alldeles innan för att jag är så trött och egentligen bara vill vila.
Jag har haft problem med att somna sen jag var liten. Men senaste åren har det vart okej. Det har funkat. Sen i våras började det lite smått att gå utför och nu i höst har det blivit värre än någonsin.
Man kan ju få svårt att sova om man har brist på något i kroppen. De skulle förklara den enorma mattheten jag har även om jag sover eller inte. Men så lätt kommer det antagligen inte att vara.
För att i alla fall kunna utesluta det kroppsliga så var jag på vårdcentralen i fredags och tog blodprov. På tisdag eftermiddag ska jag ÄNTLIGEN efter nästan två månaders helvete få träffa en läkare. Och då borde jag i alla fall få mer insomningstabletter så livet blir lite lättare i alla fall. Kan jag bara somna i tid så kommer det bli lättare.
Så det längtar jag till.
Jag hatar när dygnet blir så här fucked up.
Det blir en massa extra ångest och skam som inte direkt hjälper.
Jag har alltid fått kämpa för att ha ett "normalt" dygn. Jag drar alltid mig till ett förskjutet om jag släpper taget eller mår dåligt. Jag mår alltid bäst på kvällen och att lägga sig då, när jag har som mest energi och ork till sånt som på förmiddagen är oändligt jobbigt, känns rent ut sagt onaturligt.
Men jag klarar det för det mesta. I många år nu utan sömnmedicin men med en massa jobb.
För att fungera i den här världen så ska man gå upp sju och lägga sig elva. Typ. Och nu har jag svårt att ens våga lägga mig före klockan tre. Kanske just då för att efter det så är det ändå kört och då kan jag slappna av. Fast jag har svårt att somna även då men jag vågar prova i alla fall. Och det går ju bättre än tex klockan tolv.
Jag måste vara helt slut för att somna. Fast har jag sovit jätte lite så blir den ännu svårare att somna kvällen efter. Övertrötthet gör det bara värre.
Jaja, inte så intressant kanske. Jag försöker väl bara fördriva tiden.
Jag har inte kunnat jobba på hela förra veckan och kommer antagligen inte kunna den här veckan heller. Kanske på onsdag. Jag är snurrig, virrig och känner mig konstant som om jag var bakfull. Jag är otroligt känslig och att inte kunna gå till jobbet ger mig hemsk ångest och skamkänslor. Jag känner mig värdelös, misslyckad och förstörd. Skadad. Jag är rädd för att folk ska tycka jag är svag eller ännu värre lat och inte tro på hur jobbigt det är och hur dålig jag är. Fan, jag vet inte ens själv ibland om jag litar på mig. Låter flummigt och knäppt, jag vet.
Döm mig inte. Nu är klockan över tre. Kanske kan jag försöka sova nu.
Har i alla fall haft det bra med Hilda i torsdags, Annika i måndags, Gustav igår och Mimmi och sedan Ng-gänget idag. Hopp finns. Människor finns. Det är väl bara orken som saknas. Har jag den kommer lusten och glädjen automatiskt.
Och förlåt än en gång Sanna för att jag i all min förvirring och allmänna galenhet glömde ringa dig i tid i går (lördag).
Puss hej!
