Heeeej.
Idag är en ganska jobbig dag. Inte nog med att mitt hem är en byggplats (lägenheten håller på å målas och tapetseras om), jag har hemsk mensvärk och är jätte trött och avtrubbad av värktabletterna och jag var tvungen att åka till Öja fram och tillbaka för att hämta Stacy efter jobbet för hon ska kastreras, utan det är också ett år sen idag jag åkte till Ghana.
Och jag har jätte ångest. Mitt hjärta värker av saknad och längtan efter ungarna, värmen, landet och den underbara personen jag kunde vara där.
Mitt liv suger inte.
Jag gör även nu, ett år senare något meningsfullt med mitt jobb på katthemmet. Att få hjälpa så många hemlösa och illa behandlade katter gör mycket för själen men Ghana, det är det absolut bästa jag gjort för mig själv.
Aldrig har jag känt mig så stark, kapabel, frisk och älskad som när jag var där. Och jag hoppas verkligen jag ska kunna åka och göra om det. Kanske blir det inte till precis Ghana, Senya Beraku igen. Mycket har förändrats sen jag åkte därifrån och många är inte kvar. Men någonstans någon gång vill jag åka och göra om det där fantastiska som jag gjorde för ett år sen.
Puss alla världens underbara varelser.
