Den ångesten

Godmorgon

Dom har ju en hund här som är inlåst hela dagarna. Jag har lyckats övertalat hon som äger barnhemmet och hunden att flytta den från den lilla buren till ett av rummen där dom hade hönorna förut när dom hade sånt. Så nu har han i alla fall lite större plats.
Men igår natt hörde jag hunden gnälla och förstod att ingen släppt ut honom på kvällen. Jag tänkte då att jag skulle göra det på kvällen innan jag la mig. Men jag glömde. Och så vaknade jag för någon timma sen och kom på det och fick sån ångest att jag var tvungen att gå upp och kolla. Och nog fan var han inlåst. Själv. Utan mat eller vatten.
Så jag släppte ut han såklart och gav honom vatten. När jag kom in vaknade precis Gloria upp och då frågade jag henne om hon matat hunden eftersom det är hon som lagar maten. Det hade hon glömt sa hon. Egentligen brukar det vara en annan kvinna som matar hunden men hon är inte här just nu.
Så dom har alltså glömt hunden i iallafall två dagar. Han har varit helt ensam inlåst.
Det gör så himla ont i mig.
Enda sen jag var liten har jag haft en återkommande dröm då och då att jag har ett djur eller flera, oftast häst eller kanin, som jag glömt av och som är i dåligt skick när jag kommer på det. Det är en mardröm och jag är alltid lättad när jag vaknar upp.
Här är det så på riktigt.
Jag förstår inte ens varför dom ska ha en hund?!
Ingen verkar ju vara intresserad av honom eller bry sig om honom.

Har sån ångest. Hur kunde jag glömma honom igår kväll?!

Jag är så frustrerad. När jag äntligen har lyckats få dom att ta hand om getterna och kunna slappna av någorlunda för dom iallafall så kommer jag på hunden. Vad är det för fel på människor?!

Fick igår också veta att en nioåring tjej (som har flyttat härifrån nu) blivit våldtagen av en lärare som jobbade här förut medan hennes fyraåriga lillasyster såg på. Läraren blev bara avskedad för dom våga inte anmäla ifall barnhemmet skulle bli tvunget att stänga ner. Flickan är en flicka jag känt i tre och ett halvt år. En tjej jag älskar och saknar nu när hon flyttat. Jag ska förhoppningsvis kunna få åka och hälsa på henne och hennes idag eller på torsdag. Blev lovad det när jag kom hit och på fredag åker jag hem så nu hoppas jag verkligen att jag får träffa dom!!!
Men den ångesten. Den smärtan att veta att någon gjort henne illa så. Här. Där hon bodde och skulle få känna sig trygg.

Igår har jag bara varit så matt. Tror det till stor del var för vad jag fått veta. Jag känner mig så maktlös. Jag vill kunna vara här och skydda och ta hand om barnen och djuren jämt. Jag litar inte på att dom tas om hand om annars.

Den ångesten.

Fast egentligen så tycker jag barnen är mycket bättre omhändertagna nu än vad dom tidigare gånger varit.
En typ socionom jobbar och bor här nu och hon känns väldigt bra och hon verkar hålla koll på ungarna. Våldtäkten skedde innan hon började arbeta här för några månader sen.
Barnskötaren som tar hand om småbarnen är också väldigt duktig. Ibland undrar jag hur hon orkar. Det är inte perfekt och personalen är definitivt inte perfekta men med tanke på att dom i princip bor här 24/7 så tycker jag dom gör ett bra jobb. Jag kan ju såklart tycka att dom är för hårda och önska att dom vore mer kärleksfulla mot barnen men det hör liksom till deras kultur.
Det är ett hårt liv här så det är kanske inte så konstigt att en blir hård för att orka och då är kanske inte djuren något en kan känna särskilt starkt för och lätt glömmer bort.
Men det gör det inte mindre plågsamt för djuren och kan dom inte ta hand om dom ordentligt så ska dom fan inte ha några djur!! Dom har ju inget behov av det ens.

I am unclean, I am darkness, I am a walking demon

Intolerans är bland det värsta jag vet.
Hängde med till kyrkan idag vilket jag bittert ångrade när jag var där. Tre och en halv timma höll det på och det första som hände var att prästen började predika om hur viktigt det var att ta Jesus och gud till sitt hjärta och hur människor som bara tror på vetenskap typ forskare, läkare mm hade orena själar och ja till och med var mörkret och gående demoner. Han gick så långt att han sa att dom som hade Jesus i sina hjärtan var bättre än dom icke troende.
Jag är agnostiker, jag erkänner att jag inte vet, jag lever efter mottot att det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet. Men jag skulle aldrig kunna tro som dom flesta Ghananer tror. Jag skulle aldrig kunna älska en gud som lägger mer vikt på vad folk tror på än om dom är goda människor.
Jag hoppas verkligen inte ungarna tar tills sig den mentaliteten. Att är du inte som jag, tror du inte som jag så är du mindre värld och kommer bli straffad.
Folk får tro på vad dom vill och jag är säker på att många finner mycket styrka av att tro på gud. Men att använda sig av skrämseltekniker för att människor inte ska våga ifrågasätta tycker jag är väldigt fel!
Så satt och var grinig större delen av tiden men det var tur jag var omringad av gulliga ungar. Annars hade jag inte orkat sitta där så länge.
Och lyckan när en sen fick gå hem, ojojoj! Nä, inge mer kyrka för mig! Är väldigt trött på dom flesta Ghananers tro som dom gärna vill pracka på en och som gör mig bara ännu mer anti.

Puss på er!

Ghana update

Hej hopp!

I dag är det två veckor sen mitt senaste inlägg.
Jag har gjort ganska mycket, bland annat hälsat på det ekologiska- och fairtradecertifierade kakaokooperativet ABOCFA i Aponoapono lite utanför Suhum. Var ju där i juni med två klasskompisar för att göra våra fältstudier. Det var kul att träffa alla igen och se att det går bra för dom.
Jag har också varit med två ungar till West hill mall i Accra. Jag, Akotey och Debbie såg nya Askungen filmen på bio och sen åt vi lunch på restaurang.
Sen, mindre roligt var att dom det köptes in ytterligare två getter som sedan slaktades. Jag råkade vara där när dom slaktade första och hans döende bräkande är ett ljud jag aldrig kommer glömma. Jag fick panik, vart skitarg (hade sagt att jag inte kunde vara i närheten när det gjordes för det skulle jag inte klara av) och kände för första gången på riktigt att jag inte klarar av att vara här och att jag bara ville åka hem.
Felicia (som jag bor hos och som äger barnhemmet) bad om ursäkt och sa att hon inte visste att getterna skulle slaktas den dagen och att hon förstod att jag mådde dåligt av det. Så känns lite bättre nu även om det såklart inte gör det bättre för dom slaktade getterna...
Jaja, sen är det alltid jobbigt att dom inte tar hand om dom getterna barnhemmet har och jag är där och håller koll och matar hela tiden.
Sen fick jag reda på för snart en vecka sen att Felicia tydligen har en hund. En ung kille som sitter inlåst i en liten bur hela dagarna och bara släpps ut om kvällarna.
Hur dom sköter djuren här är alltså det absolut jobbigaste. Annars har jag det så bra jag kan med tanke på sjukdomar och hormon som gärna ställer till besvär var och varannan dag.

Igår var jag och hälsade på min vän Abeiku som en månad tidigare fått sitt första barn. Så jag var hemma hos honom och hans fru och myste med deras dotter. Så himla fin!
Han visade mig också framstegen som gjorts på skola för dom fattiga barnen. Han är verkligen en eldsjäl och stora delar av hans lärarlön går till den skolan och dess elever.
Han håller också på att skriva en bok om "child trafficing" något som tyvärr är vanligt i väst Afrika och Ghana.
Jag fick också träffa Grace som min mamma sponsrar så hon ska ha råd att slippa jobba och kunna gå i skolan.

Här regnar det. Har regnat till och från sen igår eftermiddag. Hade tänkt gå till stranden idag men får göra det i veckan istället när barnen är i skolan. :)

Har kommit fyra nya volontärer också! Dom kommer från Skellefteå och ska göra en film om barnhemmet. Känns himla bra att det är lite fler folk här nu så barnen får mer uppmärksamhet och närhet. :D

Ha det bra tills nästa gång!