Ledsen före bild

Före

Jag har klippt håret idag.
Det blev lite kortare men förhoppningsvis mindre slitet också.
Har för övrigt sjukt fett hår idag, det är bland annat därför håret ser så mycket mörkare ut på efter bilden.
Sen var ljusförutsättningar och inställningar olika på dom båda. Har redigerat dom ungefär lika ändå.
Sen får ni ursäkta att jag ser så ledsen ut på första bilden. Den togs för några dagar sen när jag hade en av alla mina ledsna dagar.
Idag har det varit rätt lugnt. Bara en eller två ledsna stunder. Fast ångesten är med hela tiden och gnager. Men det har varit en helt okej dag ändå med tanke på omständigheterna.
Jag hade väldigt mycket ångest inatt så jag kunde inte somna så då låg jag och myste med Sammy och kollade på Under the Dome, en nys serie jag börjat kolla på. Så natten var inte så hemsk. Hade inget jag måste upp till idag så kände ingen större stress i alla fall. Somnade efter fyra någon gång och fick mig väl en sex timmars sömn så det var helt okej.

Efter

Var på stan med Mattias en sväng idag och gick sen till min favorit park och låg i stora gungan och gunga i solen och värmen, lyssna på musik, sjöng och tittade på lekande barn.
Det var mycket skönt och ångestdämpande. Musik, sjunga, prata, ligga i solen och den där gungan är det som dämpar bäst. Och att inte vara ensam. Fast det är ganska svårt att hålla sig bland folk hela tiden när det inte finns så många att välja på.
Men prata med Sanna igår och det var SÅ skönt. Mådde mycket bättre efter det samtalet. Hon ska komma hit på lördag.

Lekte förresten lite med två barn i parken efter jag gungat klart (skulle kunna gunga hur länge som helst om det inte vore för att jag börjar må illa). Två fyraåriga barn som var där med sin dagmamma.
Barn är också väldigt ångestdämpande! Gud vad jag saknar barn!
Framförallt mina underbara ungar i Ghana! Lite drygt en månad kvar bara tills jag får träffa dom.
Men det finns så mycket fint i mitt liv trots allt det ledsamma och tunga. Så det går upp och ner. Väldigt mycket...

Det var allt för den här gången tror jag.
Puss och kram!

All denna skit

Ingefära, citron, honung, vitlök, house of cards, försök till plugg, soffa, ångest, stress, väntan och ensamhet.

Jag har känslor jag verkligen inte vill ha. Som förstör och ställer till. Samtidigt vågar jag inte lita på dom. Eller så vågar jag inte acceptera dom. Eller en blandning av båda. Jag är så förvirrad och frustrerad.

Det gör fortfarande så ont när jag tänker på det. Det skär i mitt hjärta och jag känner mig så otroligt sviken att jag ibland inte ens vill fortsätta framåt.

Jag vet att allt detta är väldigt luddigt. Det är väl mer för mig än för er. Vill inte lämna ut någon.

Jag vill inte. Varför måste jag?

Sällskap i badet

Jag vart sjuk! Är förkyld nu. Skitjobbigt men också rätt skönt för då är jag kanske inte så slutkörd som jag farhågade. Kanske kommer jag bli piggare bara jag blir frisk? Jag håller tummar och tår för det så jag ska klara det jag behöver.

Annika var hit med Sally och Sammy idag. Hade ju Stacy och Sammy tidigare men innan jag åkte till Stockholm förra helgen så fick Annika hämta dom och sen var det tänkt att jag skulle ha det kattfritt till Påsk så livet skulle bli lite lättare. Men nu när jag är sjuk så saknade jag dom så mycket och då framförallt Sally som inte varit här sen innan jag åkte till Ghana i höstas. Har ju träffat henne i Öja men nu är hon här och det är supermysigt. Och Sammy verkar ha saknat mig för han myser som en galning med mig.

Igår var det en tjej från mitt gamla behandlingshem här och hälsa på. Vi var båda sjuka så vi var lite sega men det var kul. Om hon skött sig i veckan och gått i skolan skulle hon få komma till mig och det hade hon så då kunde jag ju inte ställa in bara för att jag var förkyld. Och jag måste säga att jag blir lite smickrad över att vara en morot. 

Supersöt tjej, endast tolv år gammal. Vi ritade och lyssnade på musik och pratade massa.

Idag har jag Skype:at med Mattias massa. Bland annat när jag låg/satt i badet. :P Det är skönt att ha sällskap när en är sjuk och deppig.
Men nu är han på en födelsedagsfest som jag också skulle varit på egentligen om det inte vore för den dumma förkylningen. :(

Imorgon ska jag kanske träffa Erik. Fast jag vet inte hur jag mår så vi får se. 

Nu ska jag försöka mig på att göra klart en skoluppgift om jag kan. Vore sååå skönt!

Hej svejs!

Svagheten

Jag höll på att svimma på Myrornas idag.
Jag var där med Mattias och jag gick och kollade på kläder när jag plötsligt fick jätteont i magen och började känna mig jättesnurrig. Jag skyndade mig till ett provrum för att sätta mig men det vart inte bättre och jag började må illa. Jag staplade mig fram till kassan till expediten och bad om att få låna en toalett. Dom hade inga kundtoaletter sa hon men jag lyckades få ur mig att jag mådde dåligt och jag tror hon såg, så hon ledde mig till personalrummet och deras toalett. Jag fick lock för öronen och det började susa. Trodde jag skulle svimma där och då men jag klarade mig till toaletten och satt sen där en liten stund med huvudet mellan benen. Illamåendet gick över och jag blötte ansiktet och drack lite och sen vart det bättre. Jag gick ut och satt sen och återhämtade mig i en soffa tillsammans med Mattias.
Det var innan två och jag känner mig fortfarande aningen snurrig och otroligt svag. Jag vet inte vad som hände. Det var sjukt otäckt måste jag säga!

Jag har känner mig tröttare och tröttare för var dag som går. Jag hoppas nästan jag ska få en förkylning så jag vet vad det beror på och att det ska gå över. Men jag vet inte jag. Jag tror det blev för mycket. Jag tog mig an för mycket utan skyddsnät och det i sig har gett en extra stress som tröttar ut ytterligare.
Skolan, utredningen, alla öppnade dörrar och allt som kommer upp plus saker som sårat och gjort illa. Det blev för mycket och nu vet jag inte hur jag ska orka.
Så många gånger jag gråtit, bönat och bett att jag ska bli starkare, piggare och uthålligare till en gud jag egentligen inte tror på, till mig själv, till Sammy (min katt) eller vad tusan det nu kan tänkas vara för något som skulle kunnat hjälpa. Vad som helst. Jag är inte petig. Bara jag orkar det här. Bara jag klarar det jag måste. Åtminstone till slutet av maj.

I tisdags var jag hos psykologen och gick igenom testerna jag gjort.
Det hade gått bra och tydligen är jag över genomsnittligt intelligent. Jag borde inte ha några svårigheter i skolan. Och det har jag egentligen inte. Det är som alltid orken som ställer till. Denna förbannade trötthet. Hon tog upp posttraumatisk stress som den diagnos som låg närmast och hon pratade om en kronisk trötthet som en kan få om en levt i en destruktiv och traumatisk miljö så länge som jag gjort och att det kan ta massor av år för den att klinga av.
Hon sa att enda sedan 1999 då första remissen till BUP kom in så har det stått i mina journaler om min trötthet. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag fått ta blodprov och tester som bara visat på normalt.
Hon sa också att jag ändå trots allt har klarat mig bra. Att mina reaktioner har varit sunda och antagligen hjälpt mig hålla ihop såhär pass bra.
Ibland tror jag på det ibland inte.
Men vad spelar det egentligen för roll? Visst har det hänt mycket men jag har så dåligt med "fighter" kvar i mig och jag klarar det inte här och nu. Så vad ska jag göra?
Varje morgon vaknar jag och väntandet på orken börjar. Nu för tiden kommer den sällan och försöker jag plugga ändå så går det knappt. Inget fastnar och det slutar ofta i frustration och tårar. Jag har börjat sova jättemycket men blir väl egentligen aldrig nå piggare.
Förhoppningsvis så ska jag få träffa en läkare snart. Psykologen skulle ringa mig imorgon om det. Jag hoppas hon fått tag i en tid snart.

Jag hatar verkligen att jag är såhär svag. Jag hatar att jag bara kan skriva sånt här som är så negativt och känsligt men om jag låter tankarna vara instängda i mitt huvud blir det värre, större och farligare än om jag pratar, skriver och delar. Det är det enda jag vet som hjälper åtminstone lite. Så jag försöker prata. Och nu skriver jag. Nån dag ska det väl bli bättre?

Ta hand om er!

Hårt

Jag kan inte koncentrera eller fokusera. Allt är så jävla jobbigt och jag känner mig distraherad och stressad för det i princip hela tiden.
Det är så många saker jag måste göra, så många saker jag inte kan göra något åt och en hel del jag bara går omkring och väntar på.
Jag hatar det här och jag vet inte alls hur jag ska orka.
Min självkänsla är i botten och jag påverkas av allt runtomkring. Bra som dåligt så följer mina känslor med. Det är minst sagt ostabilt och jag är så väldigt trött på det.

Jag vet inte vad jag ska göra för att orka med. Jag vet inte till vem jag kan vända mig för hjälp. Jag vet inte ens om vad jag själv känner eller vill. Kan inte lita på nått. Eller någon. Inte ens mig själv.

Deprimerande inlägg, jag vet. Sorry. Är bara så trött och desperat just nu. Varför kan saker inte bara klaffa? Varför kan det inte bara bli lite lätt ett tag? Jag skulle verkligen behöva det.