Obligatorisk före och efter bild på hårklippet

Hallå!

Jag och katterna åkte ikväll till Öja för att hälsa på över helgen. Kändes ganska skönt med lite miljöombyte samtidigt som jag redan saknar min lägenhet.
Hoppas på att det ska vara fint väder så jag kan mysa ute i skogen och på gården nu när jag ändå är här. :)

Igår precis när jag skulle lägga mig stod jag plötsligt inte ut med mitt slitna hår längre och klippte det. Ganska mycket. Det blir så slitet varje gång jag varit i Ghana och den starka solen så det hinner knappt växa långt innan jag måste klippa det igen. Det är nackdelen med att jag varit där tre gånger på ett och ett halvt år. Och eftersom jag tycker det där halvlånga håret är super tråkigt så har jag länge funderat på att klippa det lite kortare. Så det gjorde jag då. Mitt i natten.
Än så länge känner jag mig nöjd.
Jag tänkte att jag skulle se lite mognare ut fast jag vet inte om jag lyckats...

Nu ska jag strax försöka sova.
Godnatt!

Före

Efter

Couch Surfing

Hej!

Ikväll tog jag med mig Sammy ut och satte mig i parken inlindad i en filt. Efter kanske tjugo minuter kommer en kille med ryggsäck fram till oss och frågar om jag sysslar med cauch surfing.
Eeeh, nää, vad är det?
Han är en finsk kille som heter Mattias som senaste tiden har åkt runt i Finland, Norge och nu Sverige och bara följt med folk och sovit på olika soffor för att finna sig själv. Inatt sover han på min.
Han ligger och sover just nu efter att ha duschat och fikat. Han har tvätt i maskinen som jag strax ska hänga upp åt honom.

Tänk vad intressant folk en kan hitta på om en tar sig ur lägenheten lite då och då! ;)

Idag är det förresten en månad sen jag kom hem från Ghana och ett år sen jag åkte till Ghana gången innan. :)

Mina ledsna ungar

Efter en vecka eller två hemma från Ghana slogs jag av något som känts väldigt jobbigt sen dess.

På barnhemmet finns det fyra ganska små barn. Fyra stycken små barn med stora närhetsbehov. Behov som inte uppfylldes, som jag ensam inte kunde uppfylla.
Allt dom ville i princip var att bli burna, att få vara klamra sig fast i din famn. Det spelar ingen roll om dom känner dig eller inte dom vill vara i din famn. Så länge dom fick vara i famnen var dom nöjda.
 Men med bara en famn, fyra små som inte vill samsas om dig, ytterligare 34 ungar som också vill vara nära plus min egen ork så kunde jag inte på långa vägar ge dom vad dom behövde. Varje dag var jag tvungen att säga nej, gå ifrån och ignorera en liten unge som låg på marken och grät hysteriskt.
För att orka där och då så vart jag tvungen att skärma av. Det har jag varit varje gång jag varit i Ghana. Både för barnen och för djuren. Här hemma i Sverige skulle jag aldrig kunna lämna ett barn på det viset. Och nu mår jag så himla dåligt för att jag var tvungen att göra det i sex veckor där.
Det är inte som att det inte var jobbigt där och då också, det var det och jag tror jag har nämnt det här på bloggen bland annat, men sen jag kom hem har det verkligen värkt i mig.
Jag vet ju förstås att lite är bättre än inget men det krossar mitt hjärta att jag inte kunde ge dom det dom så tydligt behövde.
Och jag önskar så innerligt att dom skulle ha en trygg vuxen som alltid fanns där och gav dom det.
Även många av dom mellanstora barnen ville ha och behöver mycket mera närhet och tröst. Ja, dom stora med faktiskt även om dom inte vill sitta i knät direkt.

Och nu då? Är det några volontärer där nu? Jag vet faktiskt inte. Vem håller i dom nu?
Personalen bär dom nästan aldrig. Dom små kan få stå och hålla om ett ben och bli klappad på ryggen när dom är ledsna.
Husmödrarna är snälla mot barnen men inte alltid så mjuka och varma med dom.
Men det är inte konstigt.. 38 barn, dom jobbar där 24/7 och kommer själva från en kultur och situation där det inte lönar sig att vara en mjuk och öm person. Du måste vara stark och hård för att klara dig.
Men jag önska så att mina ungar ska slippa behöva vara så starka jämt. Behöva lära sig att ingen vuxen kommer och klara sig själva.  Jag vill att dom ska få ha någon som skyddar och tröstar precis jämt!

Eva med tre av dom minsta. Aba, Luke och John.

Så jävla starka

Pratade i telefon med en vän i Ghana idag.

Träffade henne nu sist när jag var där. Hon är bara två år äldre än mig och har en son på två år.
Innan hon blev gravid hade hon ett bra jobb, en pojkvän och hennes familj skulle betala så hon skulle få utbilda sig på universitet.
När det kom fram att hon var gravid ville hennes pojkvän inte ha något med det att göra och tyckte hon skulle göra abort, något som hon varken ville eller kunde då hon redan var alldeles för långt gången.
Hennes familj tog avstånd från henne och ville inte längre hjälpa henne. Dom flesta vill än idag inte ha något med henne att göra för hon gjort dom så besvikna. Hon förlorade också så småningom sitt jobb.
Så enda sedan hon fick reda på att hon var gravid så har hon varit alldeles ensam. Men när jag träffade henne var hon inte bitter eller nedslagen som jag definitivt hade varit i hennes situation. Hon arbetade så otroligt hårt och bra och var en sån himla fin, tålmodig och trygg mamma åt hennes lilla son John.
Men hon arbetade åt en arbetsgivare som behandla henne extremt dåligt.
Hon jobbade som en slags hushållerska och hennes dagar var så otroligt långa. Från fyra på morgonen till tio på kvällen var det inte ovanligt att hon var tvungen att arbeta för att hinna med allt.
Arbetsgivaren hade lovat henne en viss summa i månaden men hon fick en betydligt lägre summa när det var dags för lön.
Jag fick själv se hur arbetsgivaren talade nedlåtande och skällde på henne medan hen själv mest satt i en soffa och skrek ut order som snabbt måste följas.

Det här är inte unikt. Det finns inget pålitligt system som skyddar arbetarna i landet utan överklassen och arbetsgivarna kan behandla människor i utsatta och desperata positioner hur dom vill i princip.

När jag pratade med henne idag hade hon precis fått sparken och inte ens fått all lön som arbetsgivaren var skyldig henne. Hon stod nu med sin lilla tvååring utan någonstans att ta vägen, utan jobb och bostad och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till nu.

Och här sitter jag i Sverige utan möjlighet att hjälpa. Jag kan inte bara föra över pengar till henne då hon inte ens har ett konto. Och det skulle ändå ta några dagar.
Men hon sa åt mig att inte oroa mig. Att det nog skulle lösa sig. Och jag hoppas verkligen det!
Världen är så jävla orättvis! Framförallt mot kvinnor.
Hon blev utstött för att hon vart gravid och hela ansvaret las på henne. Och hur hårt och duktigt hon än arbetar så blir hon ändå lurad och överkörd och kommer antagligen aldrig kunna ta sig ur fattigdomen.
Hennes största önskan är att hon bara ska kunna tjäna tillräckligt med pengar så hennes son ska kunna gå i skolan och skaffa sig en utbildning.

Ghananska kvinnor håller upp hela landet men får ingen vedergällning för det. Dom tar hand om barn, hushåll OCH jobbar minst lika mycket som männen.
Ofta kan jag tycka att kvinnorna är hårda och inte särskilt milda och rara.
Men dom är så grymt starka och dom måste vara hårda för livet är så förbannat jävla hårt mot dom! Det är dom som håller ihop och tar ansvar för familjerna medans männen allt för ofta inte gör särskilt mycket alls.

Mina egna problem känns så väldigt fåniga just nu.

Deppbubbla

Hej!

Länge sen.
Har kämpat med sjukdomar och depression framkallat av hormonen sen jag kom hem från Ghana. Var ju sjuk en del och mådde dåligt av hormonen i Ghana också men här hemma kan det kännas extra tungt och meningslöst.
Saknar ungarna nått så otroligt! All glädje och energi som dom ger ifrån sig. Det om något hjälpte att spräcka hål på deppbubblan jag hamnar i ibland. Nu är det lite svårare.
Eftersom jag normalt är en panik och ångest människa och inte depressiv så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera eller förhålla mig till mig själv när det blir så.
Längtar bara tills min läkartid i juni så jag får diskutera medicinerna och allt med min läkare äntligen. Har inte haft chans att träffa eller prata med någon sen dagen efter operationen och då fick jag väldigt bristfällig information.
Just nu är inte mycket roligt och jag sitter hel dagarna och väntar på att dagen ska gå.