Hur kommer det sig att saker som är så lätt för dom flesta är så svårt för mig.
Jag vill kunna fungera som alla andra så att jag slutar vara den här krångliga och omständiga människan som jag är.
Fast många märker nog inte hur krånglig och omständig jag är för jag har lärt mig så många knep och jag vet var jag har mina styrkor och kan ganska bra använda mig av dom.
Det är nästan det som är svårast. Hur kommer det sig att det är så svårt för mig i vissa "normala" sammanhang när jag kan fungera så himla bra i andra.
"Hur kan du klara det där och inte det här?!"
Jag vill kunna fungera som alla andra så att jag slutar vara den här krångliga och omständiga människan som jag är.
Fast många märker nog inte hur krånglig och omständig jag är för jag har lärt mig så många knep och jag vet var jag har mina styrkor och kan ganska bra använda mig av dom.
Det är nästan det som är svårast. Hur kommer det sig att det är så svårt för mig i vissa "normala" sammanhang när jag kan fungera så himla bra i andra.
"Hur kan du klara det där och inte det här?!"
Jag ligger i min sjukt sköna säng med världen mysigaste svarta klump och har ångest.
Jag har massa god och bra mat i kylskåpet. Jag har det aningen för kallt för min smak i lägenheten men den är ändå uppvärmd, jag har rinnande vatten och badkar, jag har en toalett som spolar och jag har en tvättmaskin. Jag har dator, internet och kan ringa alla mina människor hur mycket jag vill utan att det är för dyrt och jag får träffa dom när jag vill i princip.
Allt det där som jag för tre veckor sen saknade har jag nu och ändå ligger jag här och har ångest.
Ångest på ett sätt jag aldrig haft i Ghana. Oro och sorg för att jag är jag och kanske kommer jag inte orka och klara allt jag borde.
Jag har massa god och bra mat i kylskåpet. Jag har det aningen för kallt för min smak i lägenheten men den är ändå uppvärmd, jag har rinnande vatten och badkar, jag har en toalett som spolar och jag har en tvättmaskin. Jag har dator, internet och kan ringa alla mina människor hur mycket jag vill utan att det är för dyrt och jag får träffa dom när jag vill i princip.
Allt det där som jag för tre veckor sen saknade har jag nu och ändå ligger jag här och har ångest.
Ångest på ett sätt jag aldrig haft i Ghana. Oro och sorg för att jag är jag och kanske kommer jag inte orka och klara allt jag borde.
Jag saknar solen! Jag har inte sett den sen jag åkte hem. Det har varit mulet varje dag tror jag bestämt.
Jag saknar värmen, jag hatar verkligen att frysa och mina luftrör mår inte bra av det.
Mest av allt saknar jag ungarna, all denna oändliga kärlek från dom.
Men det kanske viktigaste just nu är att jag saknar känslan av att vara bra. Att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar och att det är bra. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör något meningsfullt och jag gör det bra. Jag har inte större handikapp än någon annan.
Trots enkelheten och allt det svåra med att åka till ett annat land och kultur och lämna sitt liv i tre månader så kände jag mig stabilare där än vad jag gör här. Precis som förra gången med.
Det svåra där är svårt för alla volontärer och är därför lättare, för iallafall mig, att hantera och acceptera.
Jag saknar värmen, jag hatar verkligen att frysa och mina luftrör mår inte bra av det.
Mest av allt saknar jag ungarna, all denna oändliga kärlek från dom.
Men det kanske viktigaste just nu är att jag saknar känslan av att vara bra. Att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar och att det är bra. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör något meningsfullt och jag gör det bra. Jag har inte större handikapp än någon annan.
Trots enkelheten och allt det svåra med att åka till ett annat land och kultur och lämna sitt liv i tre månader så kände jag mig stabilare där än vad jag gör här. Precis som förra gången med.
Det svåra där är svårt för alla volontärer och är därför lättare, för iallafall mig, att hantera och acceptera.
Men för att avsluta på ett mindre deppigt sätt så har jag fått med mig lite av styrkan hem så jag ska nog klara mig ett tag.
Godnatt!
