Kan någon snälla svara mig detta?

Kan någon snälla svara mig detta?

Hur kommer det sig att de flesta tycker det är okej att döda miljontals djur, som inte vill annat än att leva, för våran smakupplevelses skull så länge de haft ett “bra” liv, det spelar ingen roll hur unga de är. Men vi människor ska leva till varje pris. Djur kan vi avliva/slakta/döda för att de har brutit benet, för att vi anser att de lider för mycket, för att vi tycker vi har rätt att äta dem, för att vi tycker de är för många eller för att det helt enkelt inte passar oss. Men en människa i stort lidande ska leva vare sig hen vill eller inte. Inte ens om du är döende får du slippa lidandet i Sverige. Hur går det ihop?

Hur kommer det sig att samhället är anpassat efter en viss sorts människor och utesluter andra? Om jag inte kan anpassa mig efter samhället och samhället inte kan anpassa sig till mig, varför ska jag då var tvingad att leva i det? Jag kommer ändå bara vara en belastning och lida. Varför skulle jag då vara självisk om jag tog slut på eländet? Varför har jag en skyldighet att leva till varje pris?

Alla är som besatta av att du ska leva men ingen vill/kan riktigt hjälpa dig att göra det. Det finns inte tid, kostar för mycket eller är helt enkelt för besvärligt. Men fan, du ska ändå leva till varje pris!

Det finns undantag, självklart, men de är alldeles för få för att göra någon större skillnad och såvida inte just du har turen att träffa på en.

Om du är en som mig som inte får hjälp, som inte får förståelse, som få visar hänsyn till, som nästan alltid måste vara den som anpassar sig, hur kan det då krävas att jag ska stå ut och ständigt fortsätta. När jag inte kan vara något annat än jag, hur mycket jag än försöker (och tro mig, jag har försökt!). När större delen av samhället är uppbyggt på ett sätt som går emot min natur och rent ut av skadar mig och när till och med människor som får betalt för att hjälpa inte riktigt gör det, i alla fall inte mer än halvhjärtat, har jag fortfarande en skyldighet att finnas? För vem i så fall? Och varför?

Maktlös

Igår flyttade Speedo och Zigge. Dom två sista. Och jag har en sån jävla ångest som jag inte kan komma över. Inte för att jag saknar dom (vilket jag såklart gör) och inte för Speedo som numer heter Sune och har flyttat till en jag känner.
Utan för Zigge, för att jag inte litar på dom som köpte honom men blev smått tvingad.
Dom hörde av sig till mig första gången i måndags och sen såldes han utan min vetskap samma dag trots att jag uttryckt min oro om dom och sen ville dom samma dag komma och hämta honom. Jag skrev till både dom och till katthemmet att jag skulle vilja att dom kommer på besök en gång till först (regeln brukar ju vara tre besök innan köp). Jag ville tala med dom om det som bekymrade mig för att vara säker på att Zigge skulle få det så bra som möjligt.
Men nej, dom ville inte komma på fler besök och sen tänkte dom inte ens komma och hämta katten utan det gjorde en från katthemmet igår kväll. Bara att dom inte kunde tänka sig att besöka en gång till gjorde att dom kändes extra oseriösa men att dom inte ens kunde komma och hämta katten så jag skulle få möjlighet att prata med dom. Och att katthemmet gick med på det?!
Paret är inga onda människor men ett djur är ingen rättighet och klarar en inte av att ta hand om dom när dom behöver det som mest utan väljer den "enkla" utvägen så ska en inte ha djur. Deras liv betyder mer!
Men ja, spela ingen roll vad jag sa, Zigge flyttade ändå och jag är jätterädd att något ska hända honom så han inte får en chans.

Jag har verkligen försökt vara okej med det men misstron och ångesten kommer tillbaka hela tiden. Känns nästan som att jag vill sluta vara på katthemmet. Jag känner det inte som att katternas bästa kommer först längre.

Och jag tycker inte att dom på katthemmet är dumma eller inte bryr sig om katter, verkligen inte! Det känns bara som att det fokuseras på fel saker ibland och framförallt nu.
Hade jag fått bestämma så skulle jag ALDRIG sålt Zigge till dom utan att dom visa sig seriösa och kom på dom tre besök som är bestämt och verkligen intygade att dom skulle ta sitt ansvar för Zigge.

Ja, så är ligger jag vaken med ångest mitt i natten och tänker på allt jag borde ha sagt och borde ha gjort för Zigges skull. Inte mycket jag kan göra nu förutom att försöka prata med dom som köpt honom men känns som att dom inte vill ha med mig att göra och nog bara skulle bli irriterade utan att ta något till sig. Men kanske värt ett försök? Det är så jäkla känsligt bara.

Att kunna andas eller inte kunna andas

Jag vet inte om jag håller på att drunkna eller om jag lär mig att andas under vattnet.
Only time will tell. Och mig kvittar det.

Å ena sidan å andra sidan

Alltså mitt liv just nu...

Och ena sidan är det en otroligt jobbig period med depression varvat med tårar och ångest. Jag har drömt så mycket mardrömmar bland annat om katterna och att dom skadas och till och med att jag skadar dom. Så sjukt obehagligt.
Så mycket tankar och känslor som kommer upp och jag känner mig så himla ensam och övergiven mest hela tiden.
Jag har på senaste tiden tappat lusten till mat och gott men mår asdåligt om jag inte äter regelbundet så måste vara noga med det. Fast laga mat är nog det jobbigaste som finns!
Jag är frustrerad på röran och all jäkla kattlåderensning jag måste göra hela tiden och dammsuga måste jag göra varannan dag för katterna skräpar ner så mycket.
På tisdag flyttar dock Speedo så då är det en mindre i alla fall. Fast mest kommer jag sakna honom. Katterna har verkligen varit min räddning.
Jag måste ta värktabletter varje dag för annars känner jag direkt av det. Och ibland hjälper inte ens dom så jag måste ligga i sängen med värmekudde och koncentrera mig på att slappna av och andas. Blir alldeles snurrig.
Pluggandet går trögt och utan min mamma som hjälper till att pusha på mig skulle det aldrig gå.

Men å andra sidan så lär jag mig så otroligt mycket just nu. Min hjärna bara suger åt sig information och jag tycker om det!
Jag har haft ro till att ha läst väldigt mycket sen i Juli och det känns så väldigt skönt och roligt.
Jag har kunnat skriva på "boken" mer än vanligt och mår alltid bättre när jag kan det.
Jag har tänkt och kommit på mycket insikter om mig själv och det runt mig och nog kommit fram till en hel del.
Jag dansar magdans och annat om kvällarna och fylls av energi och någon början till harmoni för en stund då och då.

Så även om jag skulle säga att det här är en period när jag mår mycket sämre än vanligt så kan vissa delar ändå ta för sig och utvecklas.
Inte vet jag om det kommer hjälpa, om något kan hjälpa men vissa delar av mig verkar ändå komma framåt. Allt är så himla skumt just nu.

Avslutar med att dela en bild på min nya fina bikiniöverdel om kom på posten i fredags. Bara jag får lite färg så kommer den nog smälta in fint. :)

Kissebilder

Zigge

Zigge

Mammakatt Missan

Mammakatt

Speedo som flyttar på tisdag

Lilla stora klumpSammy

Diabilder

Jag har fått i uppdrag av min mamma att scanna in alla hennes diabilder. Eller ja, så många jag orkar. Till att börja med bilderna från när hon och min far red igenom USA 1981.
Inte det roligaste jobbet, men jag får betalt för det. :)
Och så är det ganska kul att se bilderna.

Mina föräldrar

Dilemma

Jag kanske inte är den bästa på att säga till när någon gör något som gör mig ledsen/upprörd/irriterad. Jag sväljer ganska mycket.
Men det är ändå inte som att dom inte vet. Eller borde veta.
För jag tjatar ganska mycket om vad som är känsligt för mig, vad jag mår dåligt av.
Jag berättar för alla mina nära om mina problem och mina svagheter.
Och det gör jag till stor del just för att dom ska veta och förhoppningsvis vara lite försiktig med mig på dom områdena. För att dom ska tänka på det.

Anledningen till att jag oftast inte kan berätta direkt när någon gör något som som får mig att må dåligt är för att jag har så många dåliga erfarenheter av det för dom allra flesta människor kan inte ta det utan att själva bli sura och irriterade på mig.
Det verkar som att dom flesta känner sig attackerade när jag säger att något beteende är dåligt för mig, så dom går till försvar och då får jag känna mig som världens känsligaste och jobbigaste. Och det har jag känt nog av!
Om jag då ska säga något på ett absolut icke-skuldbeläggande sätt, som jag oftast gör, så kan jag inte göra det utan att förminska min rätt till att känna det jag känner och min rätt till att människor faktiskt tar hänsyn till det som är känsligt för mig.
Och även fast jag förklarar och berättar, om och om igen, så är det ändå nästan alltid som att det rinner av personen till nästa gång.

Jag ger människor alla chanser i världen att lära känna mig. Om du är intresserad så är jag en öppen bok!
Men ändå verkar dom inte vilja ta den kunskap dom får och använda den i praktiken.
Jag är SÅ trött på att alltid vara den som förstår och anpassar mig efter andras känsligheter och behov och förminska mina egna. Att låta andra förminska dom.
Allt jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt som jag ger folk.
Jag är fan tydlig!

Jag kanske inte kan ge direkt respons direkt när det händer för att jag oftast blir så paff, fryser och per automatik tar på mig ansvaret för allt och alla. Det tar ett tag för mig att riktigt smälta och reagera. Att tänka att det där var ju inte riktigt okej för mig.
Sen känner jag en sådan rädsla för att bli behandlad som att jag vore för känslig och inte har rätt till det jag känner.
Men jag berättar alltid. Om och om igen.
Det gäller bara att människor blir lite mer medvetna om vad dom gör. Att dom tänker efter.
Men dom flesta funkar inte så utan kör bara på som dom alltid gjort.

Därför vill jag ofta ofta ge upp.
Jag kan inte förändra andra och jag kan heller inte sluta vara jag.
Jag har försökt förändra mig själv och anpassa mig i hela mitt liv och det har bara fått mig att må sämre.

Kanske vore det bästa att jag distanserade mig från människor.
För kommer jag nära så kommer jag bry mig och då kommer jag bli sårad när dom inte gör det lika mycket tillbaka.
Fast jag vill inte vara sån. Jag mår inte heller bra av att hålla människor på avstånd. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte vågar annat.

Gömd under en sten

Jag har stängt av min mobil.
Gjorde det igår för jag kände att jag inte riktigt kunde hantera världen och bara ville gömma mig under en sten. Så då stängde jag av mobilen. Close enough.
Vet inte hur länge jag kommer ha den avstängd, kanske bara dagen ut eller för alltid. :P
Men är det något så kan ni skriva till mig på Facebook. Kollar där då och då.

Ha det bra!

"It's a huge difference between what we work for and what we live for"

Alltid mindre värd

När jag var liten hade vi ett sorts kastsystem i vår familj där jag hade det lägsta kastet.
Jag var den alla kunde ta ut sina frustrationer på och ställde ändå alltid upp med ovillkorlig kärlek och intresse.

Mina syskon fick ha varsin egen katt, jag fick ingen.
Mina syskon fick en varsin kanin, men när jag blev äldre och ville ha en så fick jag ingen för att dom hade tappat intresset för sina kaniner.
Både jag och min storasyster red, men hon var den enda som hade egen häst. Ja och mamma förstås.
Jag fick det absolut sämsta sovrummet i det nybyggda huset, sämre än tillochmed mammas.
Jag hade alltid mindre rätt till allt och allt jag fick (för jag fick senare katt, häst, kanin och ett bättre sovrum) fick jag verkligen kämpa för. Så mycket tårar och ångest låg bakom och en ständig känsla av att jag egentligen inte förtjänade det. Att jag var bortskämd och jobbig.
Min storebror fick en nya katter när först en och sedan en till av hans katter blev överkörda.
När min katt som jag fått kämpa mig till genom att övertala mormor att få ha katten hos henne och sedan efter ett år äntligen fick ta hem min katt, sedan blev överkörd av tåget något år senare fick jag ingen ny katt. Utan jag var tvungen att gå samma väg som sist och ha katten hos min mormor som var den enda som tyckte jag förtjänade en katt.
Men ingen tyckte jag förtjänade att bli skyddad från min storasysters trakasserier. Det är sånt en lillasyster bara ska ta. Det hör till. Det är normalt.
Jag fick alltid känna att jag var bortskämd, bråkig, jobbig och känslig när jag protesterade mot dom uppenbara orättvisorna. Eller uppenbara för mig, resten av min familj var experter på att sopa under mattan och inte se allt det som var jobbigt. Inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag fick alltid skämmas för att jag sög på tummen och ville ha närhet. Jag fick alltid känna att jag var dum när jag bara var yngre.
Jag fick alltid jaga, vänta och ständigt vara tillgänglig för att få vara med min familj som för det allra mesta inte ville vara med mig. Till och med min storasysters uppmärksamhet och närhet ville jag ha fast än jag var livrädd för henne och hon över hälften av tiden var elak och tryckte ner mig.

Jag visste ändå att min mamma tyckte om och och älskade mig, men kände aldrig att hon gjorde det lika mycket som hon tyckte om och älskade mina syskon. Och jag hade lägst status och lägst värde i familjen.

Och även om det sällan är så längre efter år och år av att försöka få min mamma att möta och se mig, så har ändå dom känslorna följt mig.

Att alla du ser upp till, älskar och vill ha är såna du alltid måste jaga och anpassa dig efter gör något med dig. Om det alltid är på deras villkor hur ska du då nu kunna sätta egna tydliga villkor?

Ingen i min familj eller släkt intresserade sig för mig. Dom tyckte om mig, men dom intresserade sig inte för mig eller mina intressen.
Så väldigt mycket av det jag intresserat/intresseras av är vad andra intesserats av. För jag var intresserade av dom och eftersom dom hade högre status än mig så blev deras intressen sånt som jag ansåg hade hög status.

Det finns egentligen bara några få saker jag vet kommer från mig själv. Som är jag.

1, Djuren. Även om min storasyster också var intresserad av djur så har jag alltid brytt mig mera om djur.
Enda sen jag var lite har jag älskat ALLA djur. Jag har aldrig varit rädd för t ex insekter och har heller aldrig medvetet skadat några.

2, Barn. Det är något som ingen annan i min familj varit lika intresserad av eller tyckt om som jag. Jag har alltid älskat barn sen jag själv var ett litet barn.

3, Rättvisa. Min mamma har väl i sin ungdom varit en som brytt och engagerat sig en del så jag kan nog ha ärvt det. Och båda mina föräldrar har starka vänstra värderingar så jag har nog fått med mig en bra människosyn från början men jag är ensam om min veganism och min empati som sträcker sig runt alla världens djur och människor. Och att jag ser empati som en egenskap med hög status har jag inte fått från någon annan än mig själv.

Ibland blir dom här tankarna och insikterna så tunga. Framförallt för att jag känner mig ensam med dom.
Behövde bara skriva av mig lite om en av alla de saker som poppar upp i mig ibland. Mycket är än så obearbetat och mycket förstår jag inte ens ännu.