Att förtjäna

Ibland känner jag mig som att jag fuskar, att det går för lätt för mig, att jag inte förtjänar det bra. Vilket egentligen är ganska knäppt, det vet jag. Mitt liv är och har alltid varit långt ifrån lätt. Det har varit hårt och bristfälligt och jag har fått kämpa för så mycket som andra fått gratis.
Men, ändå när jag får nått extra bra så har jag alltid en känsla av ångest och dåligt samvete. Som att jag inte förtjänar det.

Ta till exempel mammas bil som jag fick låna över hela vintern så jag lätt skulle kunna ta mig till katthemmet och så.
Även fast hon säger att det är okej och även fast jag betalar bensin och vet att mamma har mormor och morfars bil (dom är så pass gamla att dom knappt använder den så mamma och dom kunde dela) så kunde jag ändå inte skaka av mig känslan av att jag inte förtjänar att ha den.
Jag har inte betalt den och dom flesta andra med samma ekonomi som jag har inte en sån fin och bra bil om ens någon bil alls. Vad är det som gör att jag förtjänar den?

Ångesten och det dåliga samvetet var ständigt där och inte ens nu när jag lämnat tillbaka den känns det okej.
Det är som att allt jag får hamnar på en lång lista som jag känner att jag måste betala tillbaka.

Alla år i terapi, åren på behandlingshem och alla gånger jag åkte till akuten. Mediciner, soc, specialskolor och allt annat som jag har kostat samhället pga min psykiska ohälsa. Kommer jag någonsin kunna betala tillbaka det om jag ens lever och jobbar tills jag är hundra?

Antagligen inte.

Jag och Edmond

Så det ligger där och gnager. Allt bra i mitt liv blir befläckat av känslan att jag inte förtjänar det. Alltid. Mer eller mindre.

För snart två år sen fick jag åka till Ghana 6 veckor. Bästa jag någonsin gjort! Samtidigt som en del av mig kände att vafan! Nu är det min tur att få må bra samtidigt som jag ger tillbaka till världen, så låg det dåliga samvetet där.
Fast inte så mycket som det brukade och inte alls nästan under tiden där för då var jag så uppfylld av all kärlek. Där var jag som den friskaste och starkaste variationen av mig. Den jag kanske skulle kunnat varit om inte allt det skadade i mig fanns. Om jag växt upp under bättre förhållanden. Vem vet...
I alla fall så just då kände jag det inte så mycket men innan och efter fanns ångesten där.

Och i höst kommer jag antagligen få åka dit igen i tre månader den här gången. Och jag har verkligen kämpat jätte mycket för att få göra det.
Jag har kämpat och längtat av hela mitt hjärta och jag vet att det gör skillnad för barnen, men ändå är ångesten där. I alla fall nu innan.
Känslan av att vara självisk för att det här är så bra för mig.
Så fort det är något jag vill så får jag dåligt samvete. Även fast det ger mig styrka och hjälper mig så är det som att jag inte borde få.

Tetteh och jag

Vad är det jag borde göra istället? Sitta i Sverige och plågas och betala av mina skulder?

Den friska logiskt tänkande delen av mig säger att nej, efter all jag har varit med om, alla år av smärta och av att ha varit så missförstådd så är det banne mig bara rätt att jag åtminstone får tre månader av att må bra och göra något som är så viktigt och betydelsefullt för mig.

Men den andra delen är alltid med mig. Den tycker jag fuskar och inte alls förtjänar det bra fören jag betalt mina skulder och gjort mig förtjänt av det.

Kommer jag alltid känna såhär? Kommer jag aldrig slippa det där monstret som byggde bo i min själ när jag var som svagast?
Tankarna och känslorna som är som inprogramerade. Hur blir man kvitt dom? Dom är ju egentligen inte jag.

För när jag verkligen tänker efter så förtjänar jag det. Jag förtjänar det och mycket mer inte bara för all skit jag varit med om utan också och framförallt för att jag är en bra människa. Får man säga så?
Jag tycker faktiskt innerst inne att jag är det. Jag bryr mig om världen. Hela världen. Inte bara Sverige eller människornas värld. Jag gör mitt bästa för att vara snäll och schysst även mot dom jag inte gillar.


Jag bryr mig så mycket, så lätt. :)

Puss på er!

Tetteh, Akotey, Edmond, Isaac och jag