måndag 19 juni 2017

5inistagram

Hej hopp! Blev påmind om bloggen idag och kom på att jag hade tänkt dela dom inlägg jag skrev på instagram under mars månad. Så här kommer dom. :)
#5inistagram #jagbehöverfeminismen Jag behöver feminismen för jag är så ofantligt trött. Jag är så trött på att kämpa i motvind och känna mig ensam. Men jag är inte ensam. Feminismen hjälper mig förstå det. Feminismen hjälper mig att vara en bättre människa mot andra men framförallt mot mig själv. Feminismen har öppnat mina ögon för orättvisor som finns framför näsan på mig men som är så normaliserade att jag inte märkt hur extremt mycket dom begränsat mig i hela mitt liv och hur extremt mycket dom begränsar alla runt omkring mig. Jag behöver feminismen för att den hjälper mig hoppas på en bättre framtid och utan det hoppet så skulle jag inte orka resa mig upp varje gång tröttheten slagit ner mig. Men mest av allt behöver jag feminismen för alla feministerna som är som livbojar i en stor och stormig ocean.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)


#5inistagram #kärlekskneget Kärlekskneget är en stor anledning till att jag känner mig så sjukt osugen på att gå in i en kärleksrelation med en man. För sanningen är den att samtliga relationer till män i mitt liv har legat på mig att vårda. Det har varit jag som fått intressera mig för dom och deras intressen, jag som fått anpassa mig till deras tempo och tider och jag som förlåtit och förstått hans tillkortakommanden när han sällan visat mycket förståelse för mina. Jag skulle drunkna. För jag bryr mig så mycket om människorna i min närhet och vill egentligen egentligen inte ändra på det (även om jag i situationen nästan alltid blir arg och frustrerad på mig själv för att jag är känslig eller bryr mig för mycket och en del av mig alltid kommer vilja bry mig mindre om andra för att skydda mig själv). Jag vill att andra ska bry sig mer istället! Annars har jag det bra själv med mina katter. Jag har ingen ork med att vara i en relation där jag inte ens får i närheten så mycket tillbaka som jag ger.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)



#5inistagram #SexiGråzonen Jag har gjort mycket i mitt liv som jag inte velat för andra, jag har karvat ut bitar av mig själv och stått ut tills jag brutit ihop för andras skull. Men aldrig gällande sex. Där har jag av någon anledning varit väldigt beskyddande och bestämd att inte göra något som jag inte vill eller som inte känns okej. Men det har krävts kontroll. För jag har ju lärt mig sen tidigt, tidigt att män kommer ta om tillfälle ges och därför har jag blivit expert på att inte sätta mig själv i potentiella farliga situationer. Jag har byggt upp ett skydd av kroppsspråk, mitt sätt att tala, hur jag klär mig, tittar på folk mm samt att ständigt skanna av människor och situationer för att män inte ska bli intresserade eller få några idéer. Men det har också gjort att jag ofta haft svårt att slå av det där skyddet när jag faktiskt vill ligga med någon för det sitter så djupt. Men jag tar hellre för lite sex än sexuella trakasserier och övergrepp alla dagar i veckan!! Det är så sjukt att det ska vara så här! Att jag och andra kvinnor ska konstant behöva vara på sin vakt. Att samtycke inte är en självklarhet för alla och att allt utom samtycke är övergrepp. Jag tror nästan alla kvinnor jag känner har varit med om sex i gråzonen och det gör mig så sjukt illamående och arg! Och trots alla mina skyddande strategier så har även jag blivit tjatad på. Män som bönat och bett och inte respekterat mitt nej. Men det har aldrig varit män jag varit i nära relation till så det har varit lätt att stå på mig och gå där ifrån.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

#5inistagram #AttKvinnofieras I hela mitt liv så har jag blivit obekväm av att folk har gett mig komplimanger för mitt utseende. När jag var liten så var jag så jäkla orädd, tuff, rolig, stark, listig och smart. Jag ville inte göra som alla andra utan gick min egen väg. Jag fick sällan mycket komplimanger för det. Jag kunde däremot få höra att jag var snäll och omtänksam (vilket jag också var), men framförallt fick jag höra hur söt jag var, vilket fint lockigt hår jag hade och vilka fina klänningar jag bar. Jag älskade mina klänningar men jag älskade och värderade min oräddhet, klipskhet och rolighet högre men det fick jag sällan några kommentarer om. Jag ville vara tuff men jag förstod att killarna gillade tjejer som inte var så tuffa bättre och att det var viktigt att vara omtyckt av killar samtidigt som det verkade vara bättre att vara det som killar var. Det var väldigt förvirrande och ledde till en del inre konflikter i mig som jag skulle kunna skriva många sidor om hur det påverkade mig. Men hur som helst så påverkade det mig för att jag är kvinna och kvinnofieras precis som dom flesta kvinnor. Jag förväntas vara svagare, snällare, tålmodigare mm mm i all oändlighet. Och jag har ju också blivit mycket av det därför.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)




#5inistagram #TypisktKvinnoyrke Idag har jag spenderat en stor del av dagen att tillsammans med min mamma flytta möbler och prylar åt min mormor och morfar till det äldreboende som dom ska flytta till på måndag. Det är så fint dit dom ska flytta och personalen verkar så himla trevliga. Deras yrke är ett typiskt kvinnoyrke och jag är så glad över och tacksam över att dom finns! Ett annat typiskt kvinnoyrke är att arbeta med att ta hand om barn, vilket är det jag sysslat mest med. Både att ta hand om äldre och barn är ett sånt otroligt ansvar som, om du ska göra ett bra jobb för dom du tar hand om, kräver att du är väldigt empatisk, uppmärksam, omhändertagande, ansvarsfull mm och det är ju något vi kvinnor ofta blir experter på. Vi borde få mycket högre lön med tanke på att vår utbildning börjar redan när vi är små barn. 😁👍
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)


#5inistagram #PengarPengarPengar Det är få saker som jag oroar mig för som pengar. Hur många gånger om dagen kommer tanken på om jag har tillräckligt? Men vad är tillräckligt? Jag räknas nog som en låginkomsttagare, kanske rent av fattig. Men jag vet att jag får hjälp ifall något oförutsett skulle inträffa som kräver mer pengar än jag har. Jag har ett skyddsnät. Där är jag väldigt privilegierad faktiskt. Jag kan få pengarna att räcka hela månaden även om jag håller i dom hårt på slutet och jag kan till och med lägga undan lite pengar. Jag vet att jag nog aldrig kommer hamna på gatan men oron för hur pengarna ska räcka till om jag får barn, om jag inte blir piggare så jag kan plugga och jobba mer så jag kan få en ganska okej pension, ja den oron bär jag med mig varje dag. Varje litet inköp jag gör ger mig ångest och jag funderar många gånger om jag verkligen behövde det där. Var det viktigt? Är det värt det? Jag växte upp med mina två äldre syskon och vår ensamstående deltidsarbetande mamma. Vi hade det nog ändå ekonomiskt bättre än dom flesta andra i den sitsen men jag kände stressen redan då för pengar. Pengarna jag kostade min mamma. Sedan samhället. När jag i tonåren bodde på olika sorters ungdomshem visste jag att miljonerna drog iväg och jag kände pressen att bli bättre för att sluta vara en sådan börda för samhället. Men det spädde också på min känsla att det vore bättre om jag var död. Men jag överlevde även om alla dom där hemmen som kostade skattebetalarna miljoner gjorde det mesta värre istället för bättre. Det har jag ångest för, även fast jag ju såklart vet att det inte var mitt fel. Det var ju inte frivilligt jag blev placerad direkt. Men hur ska jag någonsin kunna betala tillbaka allt det där? Ja det är sånt med pengar som ger mig ångest. Men jag är väldigt glad för varje krona jag betalar till skatten och jag hoppas verkligen den skatt vi alla betalar ska fördelas bättre så alla kan känna sig trygga. Långt rörigt inlägg efter en lång arbetsdag. Nu ska jag sova, god natt alla mina fina människor! 💚
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)


#5inistagram #NormkropparochIdealkroppar Jag har ju ingen normkropp direkt. Jag har ingen kropp som ser ut som dom kroppar vi matas med i media, men ändå är jag oförskämt förälskad i mig själv. 😉 Eftersom jag haft den stora turen att växa upp med ett naturligt bra självförtroende och en mamma som själv brydde sig ovanligt lite om det yttre så har jag nog mått ovanligt lite dåligt över min kropp. Värst var det i tonåren som för dom flesta, men när jag hamnade på ungdomshem som 16åring och lärde känna så många tjejer som mådde så fruktansvärt dåligt på grund av ouppnåeliga kroppsideal så bestämde jag mig för att inte bry mig om sånt. Jag mådde redan så dåligt på grund av en massa andra saker, så jag kunde inte låta kroppshatet också få ta plats. Så jag började medvetet undvika att tänka på sånt och jag hade dessutom fullt upp med allt mitt andra dåliga mående så det gick rätt bra faktiskt. Hade jag redan haft ett väldigt ingrott kroppshat, som dom flesta andra tjejerna hade, så hade det aldrig gått. Men inte förens jag började upptäcka feminism och kroppsaktivism så började jag att acceptera min kropp och andras med för den delen. För det är inte många sorters kroppar som får synas och även om jag hela tiden försökte att inte bry mig om ytligheter så var jag plågsamt medveten om det och det var inget jag ifrågasatte särskilt mycket. Men det gör jag nu och det har varit enormt befriande! Vem fan har rätt att ha åsikter om andras fett, kroppsbehåring, ärr, bristningar, celuliter, finnar, överflödig hud, hängiga bröst mm mm?! INGEN, absolut ingen. Och det är så jäkla fånigt att folk faktiskt har åsikter om det så jag vet inte om jag borde skratta eller gråta. 😂
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

#5inistagram #GrejenMedPorr Är porr okej? Jag vet inte. Kanske är det som med sporter som använder djur att så länge det går att tjäna pengar på djursporten så kommer djuren att utnyttjas och fara illa. Deras behov, intressen och välmående kommer att komma i andra hand. Kanske är det även så i porrindustrin att så länge någon kan tjäna på det så kommer (främst) kvinnor att utnyttjas och fara illa. Och kanske är det också så som med droger att även om vissa kan hantera det och inte bli beroende eller vara en fara för sig själva eller andra så är det fortfarande skadligt i stora doser och så pass många som inte kan hantera det så vi inte kan tillåta droger i samhället. Så kanske är det också så med porrkonsumtion att vissa kan titta och bara ha en trevlig stund utan att det påverkar deras syn på sex och kvinnor på ett negativt sätt, men eftersom så många (framförallt unga) faktiskt påverkas negativt av att kolla på porr så pass att det skadar dom och till och med människor i deras närhet så kan inte porren existens försvaras. Den gör mer skada än det nöje det ger. Kanske. Jag vet inte, men jag börjar mer och mer luta åt att det nog är så.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)


#5inistagram #VadÄrVåld Vad är våld? Jag har utsatt mig själv för en hel del våld. Både fysisk och psykisk. Men jag har också blivit utsatt av framförallt psykisk, men också fysisk våld av en hel massa människor bland annat familjemedlemmar, myndighetspersonal och vänner. Vad är då våld? Enligt Socialstyrelsen så är definitionen av våld följande; "Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadat, smärtat, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill" Makt och våld går hand i hand och alla dom som utsatt mig för våld har haft någon form av makt över mig. Mycket av våldet har också förminskats och normaliserats så jag inte förstått att det faktiskt var våld jag utsatts för och istället anklagat mig själv för att vara överkänslig.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)




#5inistagram #YtterligareEnAvMinaHjärtefrågor Ytterligare en av mina hjärtefrågor är klass och klassförakt. Hur det är socialt accepterat att sparka på en redan utsatt grupp människor och kalla dom för "white trash" och bli upprörd över att dom röker bort våra skattepengar. Framförallt kvinnan som röker framför sina barn eller kanske till och med när hon är gravid, som har piercingar och tatueringar, barn med olika män och går på socialbidrag och är obildad, slås det extra hårt på. Det är liksom okej att förakta henne. Hon som redan har så mycket sämre förutsättningar än alla dom som ser ner på henne, hon som måste kämpa så mycket hårdare för utbildning och jobb, hon som är mycket mer benägen att lida av psykisk och fysisk ohälsa, sparkas det på medan överklassen idealiseras och förlåts för alla deras synder samtidigt som dom glider fram på räkmackor. Nä, det är underklassen och deras inbillade ovilja att skärpa sig som hånas för deras "dåliga livsval" och obildning och drivs med samtidigt som det ökar utanförskapet och den inlärda hjälplösheten. Jag har själv drivit med white trash, jag vet hur lockande det är att känna sig moraliskt överlägsen dom. Men ändå är jag en av dom. Dom är mina systrar och vi har inte valt våran situation och fan ta alla jävlar som ser ner på svagare grupper! Sparka uppåt för fan om ni vill se förändringar! Här nere finns ingen makt.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

#5inistagram #DetObetaldaArbetet Eftersom jag bor själv så behöver jag inte ta hand om någon annan till vardags förutom mig själv och domdär jäkla katterna. Men jag har gjort en hel del frivilligt obetalt arbete inom olika områden och inom samtliga har det varit en enorm underrepresentation av män. Och eftersom vi alla vet att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet hemma så undrar jag då vad män gör med all sin tid egentligen... 🤔 När jag varit i Ghana så har jag insett hur det landet skulle stanna utan kvinnorna. Dom arbetar MINST lika mycket som männen (oftast mer för mycket sämre lön) och sedan tar dom dessutom hand om ungar, matlagning, städning, tvätt, disk mm (och då har jag aldrig under mina 4 gånger där sett vare sig dammsugare, tvättmaskin eller diskmaskin). Allt samtidigt som männen mest hänger omkring och driver västerlänningar som mig till vansinne med att allt går så långsamt och är så oeffektivt.😜 Men när jag ser till kvinnorna och allt jobb som dom gör (framförallt dom fattiga kvinnorna) så kan jag inte förstå hur dom orkar. Dom bär hela landet på sina axlar, det är väldigt tydligt där, men så är det mer eller mindre också i alla andra länder i världen. Vi kvinnor bär hela världen och männen åker snålskjuts. Vi borde bötfälla dom eller slänga av dom tycker jag! 🙄 #VadSkulleSjHaGjort?
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

#5inistagram #Kvinnohälsa 1 av 10 med livmoder har endometrios. Jag är en av dom. Det tar i genomsnitt 7-8 år att få diagnosen endometrios. Jag fick diagnosen för 2 år sen i samband av att jag lite halvakut opererade bort en chokladysta stor som en apelsin från min vänstra äggstock. Då hade det gått nära på 13 år sen jag första gången som jag sökte hjälp för dom hemska smärtor jag hade i samband med mens. Inte en enda gång under dom åren nämde någon att det skulle kunna vara endometrios. Vare sig läkare, barnmorskor eller någon annan. Jag fick bara en massa olika värktabletter och blev hemskickad. Sammanlagt har jag spenderat över 2 år utav mitt liv med hemska, handdikappande smärtor. För ca 3-4 år sen visste jag inte ens vad endometrios var för något. Trots att det är en sjukdom som är vanligare än t ex diabetes och reumatism som jag känt till sen jag var ett barn. Jag undrar vad det kan bero på.... 🤔😡
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)


#5inistagram #Pojkarna När jag var runt 5 år gav jag en gång en 100-lapp (som jag hittat i min mammas plånbok, kommer ihåg hur den liksom stack upp lite som att den ville att jag skulle ta den) till en kille på mitt dagis som dagen innan hade varit schysst. Jag ville alltså belöna hans goda uppförande mot oss tjejer för att förstärka det önskvärda beteendet. Det är en väldigt rolig anekdot från min barndom men också rätt sorglig. För redan i den åldern var killarna bråkiga och stökiga och retades med oss flickor och ändå ville vi leka med dom. Jag förväntade mig inte ens att dom skulle vara schyssta kompisar längre utan blev så glad när någon var det att jag ville belöna honom. Sen, ju äldre jag blev så växte både killkompisar och brorsor ifrån mig, för tjejer var ju inte så kul. Istället blev det viktigtigare och viktigare för killarna att vara tuffa och starka. Inte sådär känsliga och svaga som tjejer. Nu när jag är vuxen och jobbar med barn så gör det mig väldigt ledsen att se att det är på ungefär samma sätt ännu. När pojkar är runt 5 år så brottas och slåss dom, både på skoj och på allvar. Dom är mycket mindre benägna att söka fysisk närhet och visa att dom blir ledsna än flickor samma ålder. Det är mycket mera tävlande och mycket mindre relationsbyggande. Generellt. Det är så sorgligt att se för pojkarna går faktiskt miste om så mycket dom med. När går barnen från att vara barn till att bli flickor eller pojkar? Inte är det något som sker plötsligt i alla fall.
Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)

Ett inlägg delat av Mother of cats (@unluckynumberthree)



kl.