Gröna ögon = not nice!

Jag vet inte varför, jag har ju ändå varit här tre gånger förut utan att få några kommentarer om mina ögon, men nu sen jag kom hit har flera av ungarna kommenterat att jag har gröna ögon. Eller gula enligt vissa. Kattögon säger dom. Och när jag fråga några om det är bra att ha det så sa Amos, "it's not nice“ och rynka på näsan och ja, hela ansiktet. Haha!
Tror någon upptäckte att jag hade gröna ögon sen har dom pratat om det och på så vis har flera av dom kollat noga och kommenterat mina ögon.
Bruna, eller svarta ögon som dom säger, är det "normala" och obroni's alltså vi vita har ofta blå. Men gröna ögon tycker dom är konstigt. Haha. Ja, vi är ju bara 1-2% av världens befolkning. ;-)

Imorse klockan nio följde jag med nitton av de äldsta barnen plus personal och fyra av deras barn till kyrkan. Med bara tak och bara en liten mur till väggar så var det svalt med svalkande vindar. Vi fick sitta på sköna plaststolar så det bådade gott. Men ack så fel jag hade. För gudstjänsten höll på i över FYRA förbannade timmar. Var rejält hungrig, kissnödig och uttråkad efter redan två timmar.
Och sista timmen hade jag ont i rumpan av sittandet. Det blir ju inte bättre av att jag inte tror på gud och redan sett allt dansande och sjungande förut. Det är liksom inte så speciellt längre. Det enda intressanta och roliga var när mina ungar sjöng i kör som dom tränat inför. Ja och när pastorn helade folk som skrek hysteriskt, föll ihop och låg och skaka på golvet. XD
Annars fattar jag ju inte vad dom säger och dom skräniga högtalarna och det alldeles för höga ljudet gjorde det inte direkt mysigt som jag annars i Sverige kan tycka att det är i kyrkan.

Annars måste jag säga att läget aldrig känts så stabilt och bra här på barnhemmet som nu.
Det jobbigaste är väl att dom inte tar hand om getterna. Bara fyra kvar nu som mest är instängda i en liten typ lada och är så tydligt misskötta. Två är alldeles för magra och en har fått på tok för långa klövar av att inte kunna röra sig och slita ner dom som dom ska. Sen att getter är intelligenta djur som behöver mer stimulans och större utrymme att röra sig på gör ju bara min ångest värre. Fatta att bara vara instängd i ett rum hela dagarna och inte ha något mjukt att ligga på, färskt vatten, tillräckligt med mat eller få känna solen och gräset.
Har i alla fall börjat från igår att mata dom och ge dom färskt vatten varje dag. Går och plockar stora grästovor och ger dom tillsammans med alltid några ungar. Idag matade vi dom två gånger.
Sen har alla katter dött förutom några förvildade småsaker som bor i bushen. Dom är kanske fyra månader gamla och kommer fram på kvällarna. Så jag har i över en veckas tid drygat ut deras mat med kattmat jag köpt i Accra. Deras mamma dog nämligen ganska våldsamt och mystiskt när jag var på sjukhuset. Hon låg och vred sig på marken och skrek men ingen kunde se att hon var skadad. Jag misstänker ombytt eller skorpion sting. Hon hette Joy och var en av kattungarna som var här för ett och ett halvt år sen när jag var här i tre månader.

Faktiskt så är dags för att lägga ut lite kattmat och sen säga godnatt till ungarna.

Puss och kram folket.

I spoke to soon

Hej!

Det jag skrev i mitt förra inlägg kom och bet mig i arslet.
För en vecka sen idag började jag få diarré, känna mig otroligt trött och få feber. Höll på att svimma framför alla ungar och var tvungen att ligga på golvet en lång stund för att sedan med hjälp släpa mig tillbaka till mitt rum och säng. Jag förlorade mer vätska än vad jag stoppade i mig under hela dagen.

Tänkte först jag skulle vänta tills nästa dag med att åka till kliniken. Det var dumt. För på natten fick jag 39.8c feber och hade så ont i varenda cell i min kropp att jag inte stod ut mer. Staplade mig ur mitt rum och väckte halva huset och blev sen körd till kliniken.

Kände mig bättre snabbt efter att jag börjat få dropp men var fortfarande väldigt svag och förlorade fortfarande vatten.
Fick vara kvar där ungefär tolv timmar innan jag inte orkade vara kvar där längre och åkte hem. Kliniken är inte direkt fräsch, bekväm eller ett bra ställe att vila på.
Men mådde fortfarande inte bättre så dagen därpå, onsdag, åkte jag till ett sjukhus i Accra som mitt försäkringsbolag tyckte jag skulle åka till. Blev inlagd och fock spendera över två frustrerande dygn där tillsammans med en minst lika frustrerad Australienska som jag fick dela rum med.
Vår frustration kom från att även på ett av deras bästa sjukhus så görs allting väldigt ineffektivt och långsamt. En får tjata och tjata och bråka för att få saker gjorda.
Jag har blivit stucken i varenda duglig ven i mina armveck och på mina händer för dropp och dom lyckades väldigt dåligt med att få det bra.
Blev stucken iallafall 17 gånger. 14 i händerna, som är helt täckta i blåmärken nu, och 3 gånger i armvecken.
I början var det svårt för att jag var så uttorkad att mina vener "kollapsat" enligt läkaren men sen var vet jag inte varför dom hade så svårt. Jag är normalt lätt att sticka och tycker heller inte att det gör särskilt ont. Men det där var så sjukt smärtsamt.
Jaja, kom hem i fredags och har typ inte orkat nått sen dess.
Blev dessutom förkyld på sjukhuset (jävla air-condition) så har dragits med hosta. Fast det verkar bättre idag.
Har ALDRIG varit så sjuk i hela mitt liv. Allt på grund av någon jäkla bakterie som jag inte har någon aning om hur jag fått i mig! Har seriöst inte hunnit vara oförsiktig än..
Är otroligt rädd att bli sjuk igen!

Det blir bättre

Jag pratade med min mamma idag över Skype i Kasoa och sen när jag kom hem skrev jag förra blogginlägget. Och efter det så har jag mått bättre. Knappt haft nå ont och har bara tagit en halv stark tablett på hela dagen (än) och bara två 1g paracetamol. Jag har haft kul, varit glad och pigg. Ungarna har varit nöjda och jag har kunnat umgås lite med alla. Jag har hjälpt till att bära vatten, tittat på film med dom, gått en vända med några, myst med dom tre minsta mm.
Helt plötsligt kändes allt så lätt och bra igen. Som det brukar kännas för mig här.
Att ventilera, till mamma och på bloggen gjorde nog mycket. Att försöka låtsas som att allt är bra gör det bara värre men när jag erkänner det, låter det få ta plats och ger det förståelse så brukar det ofta kännas lättare.
Vågar inte ropa hej än. Imorgon är en ny dag. Men jag är tacksam för just nu. Och ska försöka att vara ärlig till mig själv och andra och acceptera att det är som det är. Det måste få ta den plats det behöver.
Nu ska jag gå och ge 38 ungar deras godnatt kramar och lite kickel.

Puss

Inte så lycklig i Ghana

Hej ni!

Jag är nu tillbaka i Ghana, i Senya Beraku, på Mum's Care Children's Home. Kom hit tidigt i torsdagsmorse efter att ha sovit några få timmar i Accra.

Nu är jag här och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är tungt. Jag är deprimerad och så väldigt trött. Varför? Antagligen för alla hormon jag stoppar i min kropp, för att jag fortfarande kan ha väldigt ont och för värktabletterna jag tvingas knapra. Jag hatar piller! Jag hatar hur jag alltid blir så trött och matt av alla sorters piller typ. Som att jag inte är trött nog liksom. Och så deprimerad på det. Känner mig så likgiltigt till och från och jag får panik över att jag känner så här. Över att jag inte känner lyckan lika starkt och mycket som jag alltid annars har gjort här. Jag får dåligt samvete och känner nästan en press att vara lyckligare.
Men!
Och det här är ett viktigt men. Även om framtiden känns mörk och jag här och nu har svårt att känna lycka och glädje så skulle jag verkligen inte vilja vara någon annan stans! 
En jobbig sak här är att jag nu är ensam volontär. En turkisk tjej åkte hem idag och hon spenderade nästa hela sina två veckor själv tills jag kom. Förut har vi alltid minst varit tre för det mesta fyra-fem volontärer här. Och med nu nästan fyrtio ungar så räcker en inte till. Det är så otroligt frustrerande när dom gråter och allt du vill är att plocka upp dom och trösta men du har inte tillräckligt många armar. Chansen att bara få sätta sig och leka eller prata med bara en eller två är nästan omöjlig och det är därför svårare att njuta när du nästan sliter dig själv i stycken för att räcka till. Alla vill vara nära och alla behöver få vara nära. Extra frustrerande är det med dom fem minsta som du verkligen bara vill ha i famnen tills dom tröttnar. Men det gör dom aldrig. Dom är så utsvultna på närhet just nu.

Men rätt som det är så har jag inte så ont och alla barnen i närheten verkar relativt nöjda och då plötsligt så kan jag bli full lycka för en stund och skoja och busa med dom.
Jag försöker i alla fall ta så lite starka smärtstillande som möjligt och jag och barnen har pratat om att jag varit sjuk och opererats och dom lite äldre verkar förstå. Jag är så rädd att dom ska tycka jag är dum och tråkig. Jag gör mitt bästa för att inte visa att jag har ont eller inte mår så bra och helt ärligt så tror jag faktiskt inte dom märker så mycket. Och det känns skönt. Jag vill ju vara så bra för dom som möjligt.

Typiskt mig att få en kronisk sjukdom

Hej!

För en vecka sen var jag och min vän Sofia på akuten för att jag en längre tid haft ont varje dag i livmodertrakten. Jag hade vart på vårdcentralen och fått p-piller några veckor innan men det hade bara blivit värre och eftersom jag snart åker till Ghana och inte skulle hinna få en tid på gynmottagningen så gick vi dit förra fredagen för jag hade så ont och var så orolig.

Efter många timmar där fick jag träffa en läkare som gjorde ultraljud och såg att jag hade en väldigt stor cysta på vänster äggstock.
Han skulle fixa så jag skulle få en tid att operera bort den innan jag åkte. Så i tisdags ringde en sköterska från gynmottagningen och sa att dom hade en tid åt mig på torsdag, alltså igår.
Så igår gick jag dit på fastande mage halv åtta och fick en säng och ett rum. Jag blev undersökt av en läkare, satt på dropp och vid kvart i två sövdes jag ner och dom gjorde en titthålsoperation på mig för att ta bort cystan.

Kvart i fem vaknade jag på uppvaket och det enda jag kände klart var smärtan i magen. Låg och jämrade mig som en annan döende tills jag fått två doser morfin. Så länge jag låg helt stilla och inte rörde mig så mådde jag inte så illa och fick vid halv sju ringa min mamma som redan ringt min avdelning två gånger vid det laget. :P
När jag skulle lämnas över från uppvaket till avdelningen så hörde jag personalen prata om att jag fått en spiral insatt. Något som vi inte alls pratat om innan. Och även fast jag inte skulle få prata med läkaren förrän nästa dag, idag så visste jag vad det innebar. Jag har endometrios. Fan.

Enda sen jag började få ont så har jag misstänkt det. Jag har läst ganska mycket om det nu på senaste tiden nu när det uppmärksammats och känt igen så mycket.
Gick allra först till STI mottagningen för att utesluta könssjukdomar, även om jag redan var ganska säker, men det går snabbt och lätt att få tid där. Då sa jag till läkaren att jag trodde jag hade det och han skicka en remiss till min vårdcentral där jag två-tre veckor senare fick träffa en doktor som då undersökte mig lite, konstaterade att jag var ganska öm från naveln och ner och gav mig p-piller.
Tre veckor senare hade jag fått så pass ont att jag ringde tillbaka till vårdcentralen och fick en telefontid med min läkare som då skicka en remiss till gynmottagningen och också sa att jag skulle ringa dit själv dagen efter för att försöka hinna få en tid innan jag åker till Ghana.
Så nästa dag ringde jag men sköterskan kunde inte hitta en tid åt mig och sa att om jag var väldigt orolig så får jag söka in akut för att få någon att titta på mig innan jag åker.

Hade det inte varit för Sofia hade jag antagligen inte gått dit. För när jag började misstänka att det var endometrios så gav jag upp lite smått. Jag har läst ofantliga artiklar om kvinnor som inte blivit tagna seriöst med den sjukdomen. Jag har själv sett det på nära håll hos en av mina vänner som spenderat massa tid på akuten, jag har suttit med några gånger, och bara blivit hemskickad med piller och råden att inte stressa eller känna efter så mycket..
Jag själv har ju sökt hjälp massor av gånger hos läkare och barnmorskor från att jag var fjorton för den ohanterbara smärta jag genomlidit i början en-två dagar var knappt fjärde vecka till nu, tre-ibland fyra och en halv dag var knappt fjärde vecka.
Jag har räknat ut att jag spenderat över 500 dagar av mitt liv med att ha så förfärligt ont och vara trött och slö av smärtan och tabletterna. Och så magkatarren tabletterna ofta orsakat mig...
Men jag har bitit ihop, stått ut. För när mensen tar slut så tar också smärtan slut, tills den inte gjorde det längre här i slutet av november.

Så jag gick till akuten fick träffa en läkare som sa att jag hade en cysta som inte såg ut att vara av endometrios utan bara en vanlig vätskefylld. Men att det inte var konstigt att jag haft ont och att det var jättebra att jag kommit in.
Jag kände mig jättelättad, hade varit helt säker på att jag hade endometrios och fått skador av det. Misstänkte väl fortfarande att jag hade endometrios men just den här smärtan verkade ju inte bero på det.
När jag träffade läkaren som undersökte mig på gynavdelningen innan operationen så sa jag till henne att jag fått för mig att jag har endometrios och undra om hon skulle kunna se det när dom ändå var där och kolla.
Jo, det ser vi då sa hon och när hon sen undersökte mig med ultraljud så sa hon att min cysta nog skulle kunna vara en endometrioscysta ändå.

Så när jag vakna upp och hörde att dom satt in en spiral helt utan att vi pratat om det så förstod jag. Jag hade ju läst att det var ett av de bästa medlen för att lindra endometrios.
Jag frågade en sköterska lite senare på kvällen när jag var lite mer klar i skallen om jag hört rätt och hon såg i sina papper att ja, dom hade satt in en spiral.
När jag sedan fick träffa doktorn idag så berätta hon att operationen gått bra, dom hade fått bort hela cystan och att det varit en endometrioscysta som vuxit ihop med min vänstra äggledare. Min högra äggledare var fin men min vänstra är nu med största sannolikhet obrukbar. Förstörd.
Och även om en klarar sig alldeles utmärkt med bara en äggledare om jag vill ha barn i framtiden så kan jag inte låta bli att vara så jäkla bitter och ledsen för att en del av mig blivit förstörd för ingen inte en enda läkare brytt sig om eller haft kunskapen om att kolla upp om jag har endometrios och satt in förebyggande medel i god tid innan en del av mig blivit förstörd.
Innan jag spenderat över 500 dagar i olidlig smärta som gjort att jag fått ställa in, boka om, sjukskriva mig och känna mig trasig och dålig.
För att inte tala om dom här fyra månaderna av smärta jag haft nu. Eller den hemska smärta jag fick efter operationen eller smärtan jag har haft hela dagen, som jag har just nu för att dom varit tvungna att göra fyra hål i min mage för att ta bort en endometrioscysta på min nu trasiga äggledare. Eller panikångest attacken jag fick inatt när jag var superkissnödig men inte fick ut en enda droppe kiss.

Så många gånger jag känt som att jag går sönder inuti när jag haft mensvärk och så många gånger jag fått höra att det är normalt och ofarligt med mensvärk.

Jag har nu fått en hormonspiral insatt plus ett annat p-piller utskrivet, närmare bestämt ett mini p-piller som jag ska ta dubbel dos av för att förhoppningsvis helt sluta menstruera. För att minska risken för ytterligare skador.
Fatta om jag hade fått det här när jag var fjorton-femton. Vad många års lidande jag hade sluppit. I tolv-tretton år av mitt liv har jag levt med det här, med en inflammation i min kropp.
Jag borde sökt mer hjälp tidigare, men jag hade verkligen tappat förtroendet för sjukvården vad det gäller livmodersmärtor och jag är ingen fighter. Jag är inge bra på att ta strid. Så på ett sätt är det väl bra att jag fick en cysta ändå. För den syntes och den behövde tas bort. Annars hade jag nog inte fått hjälp så här snabbt.

Men ja, jag är bitter. Men jag fick det ju konfirmerat idag så jag borde väl ha rätt att vara bitter?!
Läkaren och framför allt en sköterska på gynavdelningen har varit jättebra. Är inte bittra på dom. Absolut inte! Utan på att en sjukdom som drabbar ca 10-15 % av kvinnor i fertil ålder är så okänd och tas så oseriöst.

Jag har mått så himla dåligt dom senaste veckorna av rädsla för att jag skulle ha det här och för att jag inte sett något slut. Smärtan bara fortsatte. Jag är ganska smärttålig men när jag inte såg något slut så blev jag väldigt nedslagen.
 Det är så JÄKLA typiskt mig att få en sjukdom som inte går att bota, inte syns och som skadar men inte dödar (förutom i vissa enskilda fall). Det låter kanske sjukt men jag hade hellre haft något dödligt. För endera dör du eller så blir du frisk. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att leva med smärta, inte orka tillräckligt och inte kunna bidra. Och med mitt psykiska förflutna och allt jag varit med om där så har jag inte direkt särskilt mycket kämparglöd kvar i mig.
Men visst, blir det bättre nu och jag slipper mens och smärta så kan det väl vara okej. Kanske får min kropp chans att läka ut och kanske kommer jag få lite mera ork.
Men hormon är omiljövänligt och minipillerna innehåller laktos så jag får ju ångest för det. Vet inte om jag tycker min hälsa är värld andras lidande. Jaja, kan ju i alla fall be läkaren kolla om det finns några minipiller utan laktos som kan funka när jag ska på återbesök i maj.

Nu ska jag försöka att fokusera på ungarna i Ghana. Om en vecka är jag där. På onsdag åker jag. Ljuset i min tunnel.