Just nu är jag i en ganska speciell period.
Annorlunda liksom.
Jag är i princip helt ledig nu och har varit det i några veckor. Det är inte ofta en har möjligheten att vara det och är jag det så brukar den tiden fyllas upp av olika aktiviteter och sociala möten. Men så har det inte varit nu. Jag har suttit hemma mest och läst, lyssnat på musik, kelat med katterna, sovit, spelat datorspel, lyssnat på podcasts, skrivit och kollat på serier och Youtube-videos.
Jag har varit väldigt trött och i fysiskobalans. Jag har medvetet undvikit människor och aktiviteter utanför min lägenhet.
Jag har skjutit på min dygnsrytm så att jag lägger mig mellan ett och fyra på nätterna och sover till tio, elva tiden på dagarna.
Jag har suttit och blivit upprörd, arg, ledsen, frustrerad och bitter när jag lyssnat, läst och sett på upprörande saker om rasism, sexism och speciesism. Jag har gråtit hysteriskt över lidande och orättvisor.
Det låter säkert sjukt ohälsosamt och osunt. Som att jag hamnat i nån ond cirkel. Att jag är deprimerad och borde bryta denna dåliga rutin jag haft i nu snart en månad.
Men det störda är att jag mår bra. Mitt i allt detta mår jag bra.
Jag vill inte umgås med människor för att det tar av mig just nu.
Det gör det ofta, men normalt brukar jag inte stå ut med att vara med mig själv såhär mycket. Men det gör jag nu. Och jag är inte själv hela tiden.Jag har umgåtts och också pratat med mina pojkar Mattias och Erik på telefon och skype en del ändå. Och min mamma med. Men inte så många fler regelbundet eller längre stunder. Och jag har typ aldrig något emot att bli själv igen.
För det är skönt.
Det är så sjukt skönt!
När jag lägger mig om nätterna är det skönt och jag njuter men längtar ändå till nästa dag. När jag vaknar känner jag mig positiv.
Jag kan gå ut på promenader sent på kvällarna. Jag sjunger och dansar för mig själv i min lägenhet. Även om jag känt mig matt och snurrig en del och till och med varit till vårdcentralen för det (tog några basic test som var bra och ska avvakta, sköterskan tror det kan bero på malariamedicinen jag fick när jag hade malaria som är jävligt stark och skapat nån sorts obalans i mig) så mår jag ändå bra.
Visst, ibland får jag panik eller ångest för något som vanligt, men det är mer hanterbart än det brukar vara och går över snabbare.
Jag kan också skämmas och få dåligt samvete för hur lite jag gör. Speciellt när jag träffat eller pratat med någon som frågat mig vad jag gjort sen sist och så. Men jag är sjukskriven av en anledning. Hade nog behövt få ha det såhär i flera år.
Jag lider av ångest, trötthet och PTSD, Kanske kommer jag alltid göra det till viss grad. Jag vet inte. Just nu är jag bara så tacksam över att äntligen få den här vilan och tiden för mig själv. Att bara ta hand om mig själv. Något jag, som många andra, inte är sådär jättebra på. :P
Jag är också tacksam för mina pojkar så jag inte helt tappar kontakten med andra människor. Dom är så bra så även om jag kan känna mig jävligt bitter på mänskligheten och helst inte vill ha med den att göra så ger dom mig hopp om den.
Men snart är denna vila slut. Om knappt en vecka åker jag till Stockholm och ska vara där i över en vecka. Men ska försöka ta det så lugnt jag kan och ändå hinna med folket jag ska träffa och Fair Trade utbildningen.
Sen drar svenskan igång så fort jag kommer hem.
Och jag måste skriva klart rapporten och förbereda för höstens projekt innan Fair Trade utbildningen så ja, precis såhär lugnt får jag inte ha det många dagar till men jag ska verkligen försöka fortsätta på det här spåret i höst. Det känns så helande.
Den här Kent låten har jag börjat älska något så otroligt mycket. Den är så fantastisk.
Lyssna på den! Ordentligt.
Puss och Kram
