Hej!
Jag är sjuk. Igen. Sån tid antar jag. Börjar bli bättre i alla fall men den här gången har jag varit riktigt däckad.
Alla människor blir sjuka. Alla har sjukdagar då inget blir gjort. Då allt en kan göra är att ligga och kolla på dålig teve.
Jag har nog fler än dom flesta. Kanske beror det på dåligt immunförsvar men mest beror det nog på dåligt psykiskt försvar. Direkt när jag blir lite svag så sjunker jag ihop.
Men, inte nog med alla dessa sjukdagar, jag har mensvärksdagar och ångestdagar också. Dagar då jag inte orkar göra något vettigt utan bara måste försöka ta hand om mig själv (fast det om något borde väl vara vettigt?).
Det blir helt enkelt allt för många dagar som "går bort" och de tillsammans med min ganska dåliga uthållighet, dåliga kämparglöd och förmåga att få panik inför stress och press gör vardagen och alla måsten och borden väldigt knepig.
Speciellt när jag är själv med allt.
 |
| Är jag lycklig eller olycklig? |
Allt sätts ur balans alldeles för lätt.
Just nu händer det så mycket med mig. Mycket som kommer upp till ytan på gott och ont.
Överlever jag det här så tror jag livet kommer bli snäppet lättare sen.
Men just nu vet jag inte hur jag ska hinna, klara och orka.
Livrädd för att misslyckas så panikar jag så fort jag hamnar efter.
Vad ska jag göra av allt som bubblar upp? Hur ska jag hantera det? Och vad ska jag göra med det?
Samtidigt så känner jag mig så tacksam och nöjd med så mycket och så många. Så här bra har jag aldrig haft det förut. Inte på det här viset i alla fall. Jag kan verkligen se hur mycket som förändrats och förbättrats i mitt liv och med mig. Och då kan jag få dåligt samvete över hur ostabil jag ändå är. Hur jag vacklar mellan att må bra och må dåligt. Hur det kan kännas som att det är den värsta tiden i mitt liv ena veckan för att i nästa känna att det är den bästa.
Jag vågar inte lita på någon av dom.
Jag förstår ju att det är en process. En förändring, utveckling som sker. Jag måste bara vara stark nog att hålla ut och inte falla samman.
