Dilemma

Jag kanske inte är den bästa på att säga till när någon gör något som gör mig ledsen/upprörd/irriterad. Jag sväljer ganska mycket.
Men det är ändå inte som att dom inte vet. Eller borde veta.
För jag tjatar ganska mycket om vad som är känsligt för mig, vad jag mår dåligt av.
Jag berättar för alla mina nära om mina problem och mina svagheter.
Och det gör jag till stor del just för att dom ska veta och förhoppningsvis vara lite försiktig med mig på dom områdena. För att dom ska tänka på det.

Anledningen till att jag oftast inte kan berätta direkt när någon gör något som som får mig att må dåligt är för att jag har så många dåliga erfarenheter av det för dom allra flesta människor kan inte ta det utan att själva bli sura och irriterade på mig.
Det verkar som att dom flesta känner sig attackerade när jag säger att något beteende är dåligt för mig, så dom går till försvar och då får jag känna mig som världens känsligaste och jobbigaste. Och det har jag känt nog av!
Om jag då ska säga något på ett absolut icke-skuldbeläggande sätt, som jag oftast gör, så kan jag inte göra det utan att förminska min rätt till att känna det jag känner och min rätt till att människor faktiskt tar hänsyn till det som är känsligt för mig.
Och även fast jag förklarar och berättar, om och om igen, så är det ändå nästan alltid som att det rinner av personen till nästa gång.

Jag ger människor alla chanser i världen att lära känna mig. Om du är intresserad så är jag en öppen bok!
Men ändå verkar dom inte vilja ta den kunskap dom får och använda den i praktiken.
Jag är SÅ trött på att alltid vara den som förstår och anpassar mig efter andras känsligheter och behov och förminska mina egna. Att låta andra förminska dom.
Allt jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt som jag ger folk.
Jag är fan tydlig!

Jag kanske inte kan ge direkt respons direkt när det händer för att jag oftast blir så paff, fryser och per automatik tar på mig ansvaret för allt och alla. Det tar ett tag för mig att riktigt smälta och reagera. Att tänka att det där var ju inte riktigt okej för mig.
Sen känner jag en sådan rädsla för att bli behandlad som att jag vore för känslig och inte har rätt till det jag känner.
Men jag berättar alltid. Om och om igen.
Det gäller bara att människor blir lite mer medvetna om vad dom gör. Att dom tänker efter.
Men dom flesta funkar inte så utan kör bara på som dom alltid gjort.

Därför vill jag ofta ofta ge upp.
Jag kan inte förändra andra och jag kan heller inte sluta vara jag.
Jag har försökt förändra mig själv och anpassa mig i hela mitt liv och det har bara fått mig att må sämre.

Kanske vore det bästa att jag distanserade mig från människor.
För kommer jag nära så kommer jag bry mig och då kommer jag bli sårad när dom inte gör det lika mycket tillbaka.
Fast jag vill inte vara sån. Jag mår inte heller bra av att hålla människor på avstånd. Men jag börjar mer och mer känna att jag inte vågar annat.