Alltid mindre värd

När jag var liten hade vi ett sorts kastsystem i vår familj där jag hade det lägsta kastet.
Jag var den alla kunde ta ut sina frustrationer på och ställde ändå alltid upp med ovillkorlig kärlek och intresse.

Mina syskon fick ha varsin egen katt, jag fick ingen.
Mina syskon fick en varsin kanin, men när jag blev äldre och ville ha en så fick jag ingen för att dom hade tappat intresset för sina kaniner.
Både jag och min storasyster red, men hon var den enda som hade egen häst. Ja och mamma förstås.
Jag fick det absolut sämsta sovrummet i det nybyggda huset, sämre än tillochmed mammas.
Jag hade alltid mindre rätt till allt och allt jag fick (för jag fick senare katt, häst, kanin och ett bättre sovrum) fick jag verkligen kämpa för. Så mycket tårar och ångest låg bakom och en ständig känsla av att jag egentligen inte förtjänade det. Att jag var bortskämd och jobbig.
Min storebror fick en nya katter när först en och sedan en till av hans katter blev överkörda.
När min katt som jag fått kämpa mig till genom att övertala mormor att få ha katten hos henne och sedan efter ett år äntligen fick ta hem min katt, sedan blev överkörd av tåget något år senare fick jag ingen ny katt. Utan jag var tvungen att gå samma väg som sist och ha katten hos min mormor som var den enda som tyckte jag förtjänade en katt.
Men ingen tyckte jag förtjänade att bli skyddad från min storasysters trakasserier. Det är sånt en lillasyster bara ska ta. Det hör till. Det är normalt.
Jag fick alltid känna att jag var bortskämd, bråkig, jobbig och känslig när jag protesterade mot dom uppenbara orättvisorna. Eller uppenbara för mig, resten av min familj var experter på att sopa under mattan och inte se allt det som var jobbigt. Inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag fick alltid skämmas för att jag sög på tummen och ville ha närhet. Jag fick alltid känna att jag var dum när jag bara var yngre.
Jag fick alltid jaga, vänta och ständigt vara tillgänglig för att få vara med min familj som för det allra mesta inte ville vara med mig. Till och med min storasysters uppmärksamhet och närhet ville jag ha fast än jag var livrädd för henne och hon över hälften av tiden var elak och tryckte ner mig.

Jag visste ändå att min mamma tyckte om och och älskade mig, men kände aldrig att hon gjorde det lika mycket som hon tyckte om och älskade mina syskon. Och jag hade lägst status och lägst värde i familjen.

Och även om det sällan är så längre efter år och år av att försöka få min mamma att möta och se mig, så har ändå dom känslorna följt mig.

Att alla du ser upp till, älskar och vill ha är såna du alltid måste jaga och anpassa dig efter gör något med dig. Om det alltid är på deras villkor hur ska du då nu kunna sätta egna tydliga villkor?

Ingen i min familj eller släkt intresserade sig för mig. Dom tyckte om mig, men dom intresserade sig inte för mig eller mina intressen.
Så väldigt mycket av det jag intresserat/intresseras av är vad andra intesserats av. För jag var intresserade av dom och eftersom dom hade högre status än mig så blev deras intressen sånt som jag ansåg hade hög status.

Det finns egentligen bara några få saker jag vet kommer från mig själv. Som är jag.

1, Djuren. Även om min storasyster också var intresserad av djur så har jag alltid brytt mig mera om djur.
Enda sen jag var lite har jag älskat ALLA djur. Jag har aldrig varit rädd för t ex insekter och har heller aldrig medvetet skadat några.

2, Barn. Det är något som ingen annan i min familj varit lika intresserad av eller tyckt om som jag. Jag har alltid älskat barn sen jag själv var ett litet barn.

3, Rättvisa. Min mamma har väl i sin ungdom varit en som brytt och engagerat sig en del så jag kan nog ha ärvt det. Och båda mina föräldrar har starka vänstra värderingar så jag har nog fått med mig en bra människosyn från början men jag är ensam om min veganism och min empati som sträcker sig runt alla världens djur och människor. Och att jag ser empati som en egenskap med hög status har jag inte fått från någon annan än mig själv.

Ibland blir dom här tankarna och insikterna så tunga. Framförallt för att jag känner mig ensam med dom.
Behövde bara skriva av mig lite om en av alla de saker som poppar upp i mig ibland. Mycket är än så obearbetat och mycket förstår jag inte ens ännu.