Om jag inte överlever det här så ska ni veta att vill ni ha min förlåtelse så förlåter jag allt. Inte för att det spelar någon roll då längre kanske...
Överlever jag så förlåter jag INGET!
Eller jo då. Men det är svårt att förlåta saker när du lever med konsekvenserna varje dag. När du aldrig kommer ifrån det.
Jaja. Jag har en ny soffa. Den är röd-orange och går att bädda ut så det blir en 130 säng. Så här tänker jag ligga hela dagarna och tycka synd om mig själv och vara bitter på samhället och människorna.
Jag behöver människor som är mer som mig. Jag behöver verkligen människor men de måste vara så grymt empatiska. De måste vara inkännande, känsliga för andras behov och medvetna. Närvarande. Som ser problemen och inte skjuter undan eller blundar för dem.
För jag kan inte det. Allt är så påtagligt och det blir så väldigt ensamt när alla andra skyndar på i sina liv med skyddslapparna på, fullt upptagna med sig själva.
Jag är inte så. Jag kan inte vara så. Jag passar inte in i den här världen men det måste väl finnas fler som inte gör det?
Jag behöver människor som prioriterar andra människor och relationerna till dem.
För det är verkligen så ensamt när du är den enda som ser och den enda som anpassar sig efter det.
Jag känner mig som en ailien.
Vore det inte för katterna så skulle jag gå under bra mycket snabbare.
Jag kan inte se ett slut på det här lidandet. Jag kommer aldrig kunna vara vad som behövs och det vill jag inte heller vara faktiskt.
Det är som att jag ser fler färger än de flesta andra. Fler dimensioner. Jag tycker om det. Om jag bara kunde fungera någorlunda bara. Och inte var så ensam med det.
Men kanske spelar det ingen roll. Kanske är min själ redan alldeles för utnött av alla övergrepp och all försummelse.
Min mamma sa här om dagen att hon nog hade offrat mig. Jag fick offras. Och sen har det bara upprepats gång på gång på gång. Det är som att jag blivit formad till att vara den som offras. Som offrar sig.
Är det min lott i livet att älska andra och se dem men aldrig bli sedd tillbaka?
