Offer och utrymme

Jag offrades. Många gånger för/till min syster. Hon ville absolut dra ner mig i sitt mörker. Jag trodde hon hatade mig men har i efterhand förstått att hon tycker mycket om mig. Men ändå ville hon skada mig. Göra mig som henne. Straffa mig för vad jag var, för vad hon inte var. Ingen stoppade henne. Jag offrades. Så jag drogs ner men det blev på många sätt mer förödande för mig där än för henne för hon har alltid haft sin ilska, något som gör att ingen trampar på henne i första taget. Få vågar säga emot henne och ingen verkar kunna ändra hennes bild av vad som är rätt och vad som är fel.
Jag hade aldrig det.Jag trodde dom alldeles för lätt när dom sa att det var mig det var fel på.

När jag bodde på behandlingshem så fick jag aldrig någon riktig behandling. De var så besatta av att ändra mitt beteende så jag skulle fungera som folk att de oftast jobbade emot mig. På Närsjö blev det tillslut bättre för jag hade bra kontaktpersoner så jag tillsist fick lite utrymme och vila. Då kom jag att fungera bättre på köpet. Det kom av sig själv. Så har det alltid varit med mig. Jag har aldrig kunnat tvinga mig själv till förändring och när jag försöker blir det bara värre för mitt självhat växer.
Det måste komma inifrån genom tid, bearbetning, lugn och förståelse. Och det stöd utifrån som jag kan behöva. Men inget av det kommer lätt eller naturligt vare sig för samhället eller mig.