Jag kan inte säga att jag tycker att det har varit värt det. Nu när jag står här på andra sidan så kan jag vara glad över att jag lever och framförallt för att det är över. Men skulle jag behöva gå igenom bara en tredjedel av det igen så skulle jag hoppa av.
För även om dom där dryga ett och ett halvt åren är en kort tid egentligen så är all den skada det gjorde alldeles för stor och djup. Fortfarande handikappas jag utav det.
Det värsta är nog egentligen inte allt det som hade hänt och skulle komma att hända utan vad det gjorde med mig som person. Med mitt psyke, min självkänsla, mitt självförtroende och min kraft och styrka.
Allt var ändå inte dåligt. Allt det där har också gjort mig till en person som kan känna stor empati och förståelse. Jag kan se det vackra i drt hemska och mörka. Det är en del jag aldrig skulle vilja ta bort. Men den är heller inte värd allt det jag gick igenom.
Idag tänker jag vara dålig. Jag tycker jag har rätten att få vara det. Kanske är jag orättvis och hård men även det tycker jag att jag har rätten att få vara en liten stund.
Fuck min storasyster Julia som mobbade, trakasserade, hotade, skrämde, körde över, misshandlade och bröt ner mig, hennes fem år yngre lillasyster, större delen av min barndom.
Fuck min mamma som lät Julia göra det. Som var räddare för henne än för vad hon gjorde mot mig. Som höll mig på armlängds avstånd när jag behövde henne som mest men höll mig alldeles för nära när hon behövde kärlek och styrka.
Fuck min fucking pappa som aldrig har satt mig särskilt högt upp. Som inte kan se sin egen del i något utan bara skyller ifrån sig. Som lägger all sin ångest på andra (det är väl där min syster får det ifrån), som skrämde skiten ur mig men framförallt, aldrig någonsin fick mig att känna mig speciell eller viktig för honom. Tack för alla daddy issues!
Fuck övrig familj och släkt som titta bort, svek mitt förtroende och la skuld och krav på mina redan alldeles för skuldbeläggda axlar.
Fuck Rättviks socialtjänst och då framförallt Bodil och Siv som absolut vägrade lyssna och se mig. Som hela tiden la precis allt på mig och när jag inte blev bättre av deras insatser utan sjukt mycket sämre så tryckte dom på för fler utredningar för att hitta felet på mig vilket resulterade i en felaktig diagnos och ännu mer felaktig behandling.
Som som skickade runt mig utan att bry sig om vad jag ville ellersa, som låste in mig på låst ungdomshem tillsammans med våldsamma och knarkande ungdomar istället för att fucking lyssna på mig.
Fuck BUP som hjälpte soc och som också hjälpte till att lägga skuld på mig redan som elva-tolvåring.
Fuck alla dom behandlingsassistent, psykologer, socionomer, terapeuter och beteendevetare som jobbat på ungdomshemmen och skällt på mig, slitit i mig, hotat mig, läst min dagbok, låst in mig och satt mig i fack för den orkeslöshet och ångest jag inte kunde kontrollera.
Fuck Ulla och Östen som var mina familjehems föräldrar som försökte få mig att vara något som dom ville och som inte ville se mig för fem öre.
Idag avskyr jag er alla. Idag tänker jag inte vara vuxen, objektiv, förstående och snäll.
Ni skadade mig. Ni behövde inte hjälpa mig men ni kunde väl åtminstone låtit mig vara.
