Hej ni!
Jag är nu tillbaka i Ghana, i Senya Beraku, på Mum's Care Children's Home. Kom hit tidigt i torsdagsmorse efter att ha sovit några få timmar i Accra.
Nu är jag här och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är tungt. Jag är deprimerad och så väldigt trött. Varför? Antagligen för alla hormon jag stoppar i min kropp, för att jag fortfarande kan ha väldigt ont och för värktabletterna jag tvingas knapra. Jag hatar piller! Jag hatar hur jag alltid blir så trött och matt av alla sorters piller typ. Som att jag inte är trött nog liksom. Och så deprimerad på det. Känner mig så likgiltigt till och från och jag får panik över att jag känner så här. Över att jag inte känner lyckan lika starkt och mycket som jag alltid annars har gjort här. Jag får dåligt samvete och känner nästan en press att vara lyckligare.
Men!
Och det här är ett viktigt men. Även om framtiden känns mörk och jag här och nu har svårt att känna lycka och glädje så skulle jag verkligen inte vilja vara någon annan stans!
En jobbig sak här är att jag nu är ensam volontär. En turkisk tjej åkte hem idag och hon spenderade nästa hela sina två veckor själv tills jag kom. Förut har vi alltid minst varit tre för det mesta fyra-fem volontärer här. Och med nu nästan fyrtio ungar så räcker en inte till. Det är så otroligt frustrerande när dom gråter och allt du vill är att plocka upp dom och trösta men du har inte tillräckligt många armar. Chansen att bara få sätta sig och leka eller prata med bara en eller två är nästan omöjlig och det är därför svårare att njuta när du nästan sliter dig själv i stycken för att räcka till. Alla vill vara nära och alla behöver få vara nära. Extra frustrerande är det med dom fem minsta som du verkligen bara vill ha i famnen tills dom tröttnar. Men det gör dom aldrig. Dom är så utsvultna på närhet just nu.
Men rätt som det är så har jag inte så ont och alla barnen i närheten verkar relativt nöjda och då plötsligt så kan jag bli full lycka för en stund och skoja och busa med dom.
Jag försöker i alla fall ta så lite starka smärtstillande som möjligt och jag och barnen har pratat om att jag varit sjuk och opererats och dom lite äldre verkar förstå. Jag är så rädd att dom ska tycka jag är dum och tråkig. Jag gör mitt bästa för att inte visa att jag har ont eller inte mår så bra och helt ärligt så tror jag faktiskt inte dom märker så mycket. Och det känns skönt. Jag vill ju vara så bra för dom som möjligt.
