Jag pratade med min mamma idag över Skype i Kasoa och sen när jag kom hem skrev jag förra blogginlägget. Och efter det så har jag mått bättre. Knappt haft nå ont och har bara tagit en halv stark tablett på hela dagen (än) och bara två 1g paracetamol. Jag har haft kul, varit glad och pigg. Ungarna har varit nöjda och jag har kunnat umgås lite med alla. Jag har hjälpt till att bära vatten, tittat på film med dom, gått en vända med några, myst med dom tre minsta mm.
Helt plötsligt kändes allt så lätt och bra igen. Som det brukar kännas för mig här.
Att ventilera, till mamma och på bloggen gjorde nog mycket. Att försöka låtsas som att allt är bra gör det bara värre men när jag erkänner det, låter det få ta plats och ger det förståelse så brukar det ofta kännas lättare.
Vågar inte ropa hej än. Imorgon är en ny dag. Men jag är tacksam för just nu. Och ska försöka att vara ärlig till mig själv och andra och acceptera att det är som det är. Det måste få ta den plats det behöver.
Nu ska jag gå och ge 38 ungar deras godnatt kramar och lite kickel.
Puss
