Nakenhet

Jag är naturligt en ganska öppen person. Jag är för det mesta inte alls bekväm med att ljuga, jag har svårt låta bli att låssas om saker, trycka ner och att ignorera är ofta helt omöjligt för mig.
När jag växte upp så fick jag tidigt lära mig att en måste hålla tillbaka sig själv, dölja och bara visa upp en kontrollerad fasad.
Det är saker som inte alls kommer naturligt för mig. Men jag fick lära mig att mår en dåligt så ska ingen få veta. Det är inget vi visar.
Det fick mig att känna mig så väldigt svag och dålig när jag inte kunde stoppa det från att sippra ut. Först hemma och sen i skolan. Jag började skolka och gå hem från skolan redan i tvåan och det är inte förrän nu på senare tid som jag förstått att det berodde på att jag inte orkade av att hålla upp den fasad som"krävdes" utav mig. Så jag gick hem.
Jag kunde heller inte helt släppa fasaden även fast jag ofta ville. Ibland kunde jag känna att jag spelade eller ljög om att jag mådde dåligt för det var ett påtvingat sätt att ventilera. Jag kände mig falsk.

Åren gick, en massa skit hände och sen vände det och nu sitter jag här. Och jag har sakta men säkert jobbat på att öppna upp mig igen så som jag var när jag var riktigt liten liten. Innan alla hämningar började begränsa.
Jag vill inte ha några anledningar till att ljuga, jag vill inte skämmas eller hata delar av mig själv. Jag vill, nej behöver, vara helt naken. Det är få saker som känns så befriande som det.
I hela mitt vuxna liv har jag hatat det kontrollerade. Det är inte jag, det får mig ofta att känna mig falsk, manipulativ och det tar på min energi.
Inte ens med hjälp av alkohol har jag kunnat släppa på kontrollen. Även all min öppenhet är kontrollerad.
Jag är nog ganska ensam i min familj om att vara såhär. Dom andra verkade i alla fall inte ha några problem med att hålla inne och tillbaka. Inte på samma sätt i alla fall.

Jag har tänkt mycket på vad det är jag ogillar och skäms för med mig själv och tänker nu därför skriva ut det för att ge det mindre makt.
Jag tänker stå naken inför alla er som vill läsa. :P

Min kropp
Jag pratar sällan om vad med min kropp som jag inte gillar för att 1, det är inte så mycket jag kan göra åt det, 2, jag vill verkligen inte att folk ska veta att jag faktiskt bryr mig om sånt  för att 3, jag vill verkligen inte vara en ytlig person!!! Jag kan inte låta bli att tycka sämre om personer som lägger mycket vikt på t ex vikt (:P) och andra kroppsliga skönhetsideal (och att jag tycker sämre om människor och dömer dem för det är en punkt som kommer längre ner som jag tycker illa om och skäms för).

• Min vikt
  Okej, låt oss börja med det allra uppenbaraste och bland det allra vanligaste för framförallt kvinnor att må dåligt över.
  Ibland kan jag må jättedåligt över att jag är tjock. Det är det nog ingen i min närhet som vet, i alla fall är det inget jag har pratat med någon om. Jag vill verkligen verkligen inte vara en sådan som bryr sig om vikt så länge jag är frisk och mår bra, men även jag har, som de flesta andra, blivit påverkad av samhällets ideal.
  Dock så tror jag att jag ändå är ganska förskonad från att hata min vikt. För även om jag som sagt kan må jävligt dåligt över det så är det ganska så sällan. Ibland mår jag dåligt för det, ibland tycker jag om det och för det allra mesta är jag okej med det.
• Mina bröst
  Jag älskar mina bröst! Dom har ger mig oändligt massa nöje men ibland kan jag önska att de var finare, större, fastare, mer symmetriska mm.
• Mina händer och fötter
  Jag hatar dem inte men jag tycker inte de är direkt snygga. Jag tycker händerna är för breda och grova. Fingrarna för krokiga och mina naglar på både tår och fingrar börjar för långt ut.
  Fötterna är väl bara inte snygga, men och andra sidan så är det väl bara barns fötter som är fina egentligen. :P
• Mina ärr
  Förvisso självförvållat men det är något jag verkligen kan ha komplex över. Jag kan egentligen ändå inte ångra att jag gjorde dem för jag vet verkligen inte hur jag annars skulle klarat mig. Jag önskar väl att jag aldrig skulle behövt sitta i den situationen eller åtminstone att jag kunde få ta bort dem nu.
  Jag har ärr framförallt på underarmarna, överarmarna, bröstet och benen. Men också på lår, mage, vänster hand och höger fot.
  Mina ärr berättar något om mig långt innan jag hinner göra det och det kan ofta kännas rätt tufft. Jag vet att de syns och att folk märker dem även om de är artiga och inte säger nått.
  Jag föredrar faktiskt att folk kommenterar dem eller frågar om dem. För då släpper min skam över dem ganska snabbt.
• Bristningar
  Var puberteten verkligen tvungen att komma så jäkla fort och explosivt?
• Inne i kroppen
  Sen är det väl vissa kroppsliga funktioner jag inte gillar med min kropp så som den hemska mensvärken varenda jäkla månad. Seriöst! Varför?!
  Magkatarr/magknip som jag ibland får.
  Tröttheten, fast den är nog psykisk men den känns fysiskt.
  Kvalsterallergin
  Åksjukan
  Frusenheten mm.

Vad gillar jag då? Vad är jag stolt över och/eller gillar extra mycket?

• Ansiktet
  Även om det kanske inte är mitt personliga ideal ansikte så tycker jag om det. Har alltid fått höra att jag är söt och har ett "dockansikte" och det är sällan jag känner mig ful.
• Håret
  Även om jag ibland blir tokig på att det är "frizzy" eller torrt så känner jag mig ganska lyckligt lottad över det.
• Kroppsformen
  Jag kanske inte alltid är helt nöjd med storleken men jag gillar formen!
• Ögonen
  Hör väl kanske egentligen till ansiktet men jag gillar mina ögon! Jag älskar den gulgröna färgen.

Personlighet

Det är det mentala och personliga jag lägger mest energi på att skämmas och må dåligt över. Det är också det jag jobbat med och pratat om mest.

• Högmodig
  Jag kanske inte är extremt högmodig jämfört med andra men jag hatar och framförallt skäms verkligen för den här delen av mig själv. Jag vill inte känna att jag är bättre än andra. Att jag ser ner på andra för att de äter kött, uppdaterar Facebook när de går till gymmet eller för att de hetsar över sin vikt.
• Underlägsen
  Och nej! Inte sexuellt, det har jag inget problem med! ;)
  Utan jag menar i relation till andra.
  Samtidigt som jag kan känna mig bättre än många så känner jag mig sämre än nästan alla andra. Jag känner mig underlägsen dem. Mindervärdig är kanske ett bättre ord. Och det skäms jag för.
  Jag jämför mig med andra bättre och sen klankar jag ner på mig själv. Så vill jag inte vara!
• Känslig
  Jag har en hatkärlek till min känslighet. Jag vill vara känslig inför andra varelser, min stora förmåga till empati och jag älskar hur jag berörs av t ex musik men jag skäms verkligen för min känslighet i relationer som gör att jag inte vågar eller tappar tron på min betydelse för andra.
  Jag avskyr också hur känsligheten gör mig trött och sårbar.
• Dömande
  Jag är på tok för dömande. Den här går väl lite in i högmodet för jag dömer människor och ger dem mindre värde för olika saker.
  MEN! Så fort jag pratar med personen eller får reda på fakta om saken/situationen så är jag nästan alltid väldigt snabb på att förstå personen/saken/situationen/what ever. :P Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Det är så mycket mer men det här tog väldigt lång tid att skriva och det börjar bli sent så det här får duga. Varsågod! Lite nakenhet till er. Ett försök att skala av falska ytor som bara tär.
Orkar inte skriva vad jag gillar med min personlighet, för helt ärligt så skulle det ta alldeles för lång tid och ni skulle inte orka läsa. XD
Nu ska jag sova för jag är trött.

Puss och kram!