Jag känner mig så otroligt ensam. Inte för att jag inte har någon att vara med utan ensam med att vara jag.
Det finns säkert fler som mig men 99% är inte det. Ofta kan jag känna som att jag inte hör hemma i den här världen, med det här människosläktet eller det här samhället.
Jag är känslig. Jag är högkänslig, men det är 15-20% av befolkningen också, det är inte bara det.
Jag vet inte hur jag ska kunna berätta vad det är som gör att jag känner mig ensam utan att låta alldeles totalt uppblåst.
Men en kan väl säga att jag känner mig ensam med att se saker, saker jag inte alltid sett men när jag har upptäckt dom så kan jag aldrig sluta se dom.
Jag känner mig ensam i att inte kunna skjuta saker under mattan, på gott och på ont.
Jag känner mig ensam med att känna så starkt och så djupt för andra varelser. Jag känner mig ensam i att vara öppen och medveten om saker som bara rinner av andra. Litet som stort.
Jag vill inte bry mig mindre. Jag vill att andra ska bry sig mer.
Jag vill inte älska mindre. Jag vill att andra ska älska mer.
Jag känner det som att jag inte är gjord för att vara här. Som att jag är en annan art. Jag tycker inte att jag är bättre än andra, på många många sätt är jag inte det, men jag vill inte vara på något annat sätt och att leva här skadar mig.
