Pratade i telefon med en vän i Ghana idag.
Träffade henne nu sist när jag var där. Hon är bara två år äldre än mig och har en son på två år.
Innan hon blev gravid hade hon ett bra jobb, en pojkvän och hennes familj skulle betala så hon skulle få utbilda sig på universitet.
När det kom fram att hon var gravid ville hennes pojkvän inte ha något med det att göra och tyckte hon skulle göra abort, något som hon varken ville eller kunde då hon redan var alldeles för långt gången.
Hennes familj tog avstånd från henne och ville inte längre hjälpa henne. Dom flesta vill än idag inte ha något med henne att göra för hon gjort dom så besvikna. Hon förlorade också så småningom sitt jobb.
Så enda sedan hon fick reda på att hon var gravid så har hon varit alldeles ensam. Men när jag träffade henne var hon inte bitter eller nedslagen som jag definitivt hade varit i hennes situation. Hon arbetade så otroligt hårt och bra och var en sån himla fin, tålmodig och trygg mamma åt hennes lilla son John.Men hon arbetade åt en arbetsgivare som behandla henne extremt dåligt.
Hon jobbade som en slags hushållerska och hennes dagar var så otroligt långa. Från fyra på morgonen till tio på kvällen var det inte ovanligt att hon var tvungen att arbeta för att hinna med allt.
Arbetsgivaren hade lovat henne en viss summa i månaden men hon fick en betydligt lägre summa när det var dags för lön.
Jag fick själv se hur arbetsgivaren talade nedlåtande och skällde på henne medan hen själv mest satt i en soffa och skrek ut order som snabbt måste följas.
Det här är inte unikt. Det finns inget pålitligt system som skyddar arbetarna i landet utan överklassen och arbetsgivarna kan behandla människor i utsatta och desperata positioner hur dom vill i princip.
När jag pratade med henne idag hade hon precis fått sparken och inte ens fått all lön som arbetsgivaren var skyldig henne. Hon stod nu med sin lilla tvååring utan någonstans att ta vägen, utan jobb och bostad och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till nu.
Och här sitter jag i Sverige utan möjlighet att hjälpa. Jag kan inte bara föra över pengar till henne då hon inte ens har ett konto. Och det skulle ändå ta några dagar.
Men hon sa åt mig att inte oroa mig. Att det nog skulle lösa sig. Och jag hoppas verkligen det!
Världen är så jävla orättvis! Framförallt mot kvinnor.
Hon blev utstött för att hon vart gravid och hela ansvaret las på henne. Och hur hårt och duktigt hon än arbetar så blir hon ändå lurad och överkörd och kommer antagligen aldrig kunna ta sig ur fattigdomen.
Hennes största önskan är att hon bara ska kunna tjäna tillräckligt med pengar så hennes son ska kunna gå i skolan och skaffa sig en utbildning.
Ghananska kvinnor håller upp hela landet men får ingen vedergällning för det. Dom tar hand om barn, hushåll OCH jobbar minst lika mycket som männen.
Ofta kan jag tycka att kvinnorna är hårda och inte särskilt milda och rara.
Men dom är så grymt starka och dom måste vara hårda för livet är så förbannat jävla hårt mot dom! Det är dom som håller ihop och tar ansvar för familjerna medans männen allt för ofta inte gör särskilt mycket alls.
Mina egna problem känns så väldigt fåniga just nu.
