Snälla kom ihåg att jag finns

Jag har väldigt mycket att se fram emot och/eller vara glad för just nu. Och jag är glad och jag ser fram emot dem! Men ändå är det ett mörkt ångestmoln som hänger runt om mig just nu, och har gjort de senaste två-tre veckorna.
Det är egentligen bara en grej eller flera enskilda liknande som hör ihop och blir en grej. Och det är känsligt. Så jäkla känsligt.
Jag försöker att inte bry mig och koncentrera mig på alla de bra sakerna istället men jag börjar misstänka att det har gjort grejen ännu större och känsligare för att jag försöker att inte känna.
Jag har försökt vänta ut dem, men det verkar inte funka, och jag har i alla fall lite försökt uttrycka mina känslor utan nå vidare bra resultat och känsligt men samtidigt förbjudet som det är så vågar jag inte ta i mer. Jag vågar inte.
Jag skulle verkligen önska att någon tog tag i det åt mig, att någon såg eller åtminstone råkade titta förbi och som då skulle stöta på det och tog hand om det. Tog hand om mig. Men det verkar inte hända. Det funkar aldrig. Och jag vet seriöst inte hur jag ska göra.
Jag känner mig totalt bortglömd och oviktig.
Jag vet att det här är luddigt. Jag ber om ursäkt. Jag kan inte skriva här vad det är. Jag borde fixa det. Eller försöka. Inte gnälla om det på min blogg...