Det är så mycket en ska lära sig att
acceptera och leva med.
Och det är inte alltid det lättaste.
Jag har fått lov att acceptera att hur
mycket jag än behövt min pappa så har han aldrig behövt mig. Jag
var aldrig en av hans favoritbarn och han kommer aldrig se hur
mycket jag behövt honom eller hur mycket jag försökt anpassa mig
för att få ha en fungerande relation till honom.
Men det har aldrig funkat. Det slutar
alltid med att han hittar något fel och hoppar på mig och att jag
blir jättesårad och ledsen.
Att det inte funkar med honom och
antagligen aldrig kommer göra det utan att skada mig är något jag
tillsist varit tvungen att acceptera.
Jag har fått lov att acceptera att min
mamma inte ser mig och att hon omedvetet och per automatik kommer
välja bort mig och ibland köra över mig även fast hon älskar mig
jättemycket. Hon ser inte och märker inte. Hon har aldrig stått
upp för mig eller skyddat mig och hon kommer inte göra det heller.
Jag kommer aldrig vara viktigast.
Jag har fått acceptera att min
storasyster aldrig kommer vara den syster jag önskat mig. Hon kommer
aldrig se eller förstå vilket helvette hon utsatte mig för. Hur
illa hon gjort mig. Hon kommer antagligen inte ändra sitt sätt så
jag måste acceptera att så länge jag inte kan stå upp för mig
själv så är det inte bra att jag umgås med henne längre stunder.
Jag har fått acceptera att min
storebror drar sig undan och inte alltid vill ha mig i sitt liv. Att
det nog inte handlar om mig. Att jag saknar och längtar efter honom
men måste vänta på att han vill och kan.
Jag har fått acceptera att hela min
familj inte ser och gärna bara kör på med skyddslappar på. Att
dom inte ser eller förstår mig.
Men vad är acceptera egentligen? Jag
kan acceptera vissa saker ena dagen när jag mår bra och vara helt
okej med det för att en annan jobbig dag känna mig helt förstörd
för det. Det är så svårt att acceptera sånt som gör ont och går
emot det en önskar och vill.
Det är extra svårt att acceptera sånt
som ständigt upprepar sig och när en själv omedvetet lyckas sätta
sig i liknande situationer gång på gång.
Allt jag egentligen vill och behöver
är att ha en människa som stannar hos mig och håller min hand.
Genom vått och torrt. Som inte lämnar mig. Och inte gör mig allt
för illa.
Jag hade en som var min familj som alltid
fanns där, som alltid älskade mig även om jag inte hade särskilt
mycket att ge. Hens kärlek var ovillkorlig. Jag visste att hen inte
alltid ställer upp eller är jättepålitlig men jag var viktig för
hen och jag höll hårt i henom och hen i mig. Jag skulle gjort allt
för henom.
Men när det verkligen gällde så var
jag inte så viktig som jag trodde och jag blev sårad.
Jag HATAR att jag alltid är det
patetiska offret som blir trampat på. Som inte är viktig nog.
Jag hatar den här rollen jag blivit
tilldelad och jag vet inte hur jag ska bryta den.
Jag får acceptera att min familj inte
kan vara det jag behöver. Men jag måste också sluta dras till
människor som inte kommer låta mig vara viktig nog. Jag måste lära
mig att stå upp för mig själv och inte sätta mig i såna
situationer.
För det är svårt med många av mina
vänner med. Och med karlar. Jag dras kanske till människor som
sätter sig själva före andra. Före mig. Men sån är inte jag. Så
då blir jag sårad och jag är SÅ trött på det.
Men hur ska jag göra? Jag vill inte
fortsätta att hålla människor på en armlängdsavstånd heller. Då
kommer ja aldrig hitta någon att bli viktig för.
