Tuffheten utanför

Hej!

Dålig uppdatering nuförtiden..

Var duktig och la mig tidigt för jag var så trött men kunde inte sova.
Har en period just nu då jag känner mig skitledsen hela tiden och har mycket ångest. Det beror på mycket men en stor del är att jag saknar ungarna. Jag saknar all oändlig kärlek och närhet dom ger.
Alla dessa underbara individer. Att få ha något speciellt med var och en av dom.
Jag saknar för sjutton att pumpa vatten om morgnarna. Att jobba hårt innan frukost trodde jag aldrig skulle vara min grej men den fina tiden jag fick, med framför allt dom äldre grabbarna, gjorde att jag älskade morgnarna.
Jag älskar inte morgnarna nu. Nu är dom bara kalla och mörka och ångestladdade för all stress och press (yttre men mest inre) som väntar.
Jag saknar den jag är när jag är i Ghana. Inga ångestfyllda nätter även fast jag hade det svårt med sömnen. Inga hjärtklappningar utan orsak. Inga känslor som går i bergochdalbanor. Och ändå kände jag så mycket fint.
Men det var tufft också. Jag ska inte romantisera det. Jag minns hur tufft det var och hur mycket jag längtade hem och efter mina människor ibland. Men det var en annan sorts tuffhet som inte låg så mycket i mig. Och det är bra mycket lättare att hantera.
Om ni förstår vad jag menar...

Ska till Stockholm på torsdag med Annika för det är begravning för min mormors bror som nyligen gick bort. Begravningen är på fredag. På lördag ska jag träffa min fina Ghana-rumskompis Malin! Längtar till det. Sen kommer jag hem på söndag.
Sen helgen därpå så ska jag till Stockholm igen för Fair Traid utbildningen. Ska bli himla kul och spännande. Håller på för fullt och läser om globalisering inför första träffen. Sen läser jag Geografi och Historia här hemma också.

Annars så träffar jag Mattias och pluggar, spelar Minecraft och sjunger. Umgås med Erik och lagar mat (mest han men jag är med och tittar på! ), pratar djupa grejer och grinar. Jag festar och har så kul med Mimmi L och Chatrine. Och jag hjälper till på katthemmet då och då.
Det rullar på. Går i terapi och ska om en månad få göra en psykologisk utredning som är helt öppen utan några större misstankar om nått (det är tydligen ganska ovanligt) förutom kanske lite PTS (posttraumatisk stress syndrom) men mest bara för att slänga gamla illa gjorda utredningar i soporna och få en bättre överblick av vad det är jag behöver osv.. Blablabla..

Ja. Det skulle nog kunna vara riktigt bra om det inte vore för kylan, mörkret och den enorma ångest-sorgen..

Ska ge mig på att försöka sova igen.
Godnatt!

Snapchat bild

Tjoho!

Ett snapchat från i lördags som jag inte riktigt vet om jag sparade med flit eller bara råkade spara. Hursom tyckte jag det var lite roligt nu när jag hittade det. :P

Fest och vardag

Jag lever.
Har börjat plugga och livet rullar på.
Ikväll ska jag till min goda vän Cattis på fest.
Sitter i min säng just nu och lyssnar på musik och peppar upp mig i sexiga underkläder så som en festkväll kräver.

Ha det så bra!

Årets första inlägg

Hur kommer det sig att saker som är så lätt för dom flesta är så svårt för mig.
Jag vill kunna fungera som alla andra så att jag slutar vara den här krångliga och omständiga människan som jag är.
Fast många märker nog inte hur krånglig och omständig jag är för jag har lärt mig så många knep och jag vet var jag har mina styrkor och kan ganska bra använda mig av dom.
Det är nästan det som är svårast.  Hur kommer det sig att det är så svårt för mig i vissa "normala" sammanhang  när jag kan fungera så himla bra i andra.
"Hur kan du klara det där och inte det här?!"

Jag ligger i min sjukt sköna säng med världen mysigaste svarta klump och har ångest.
Jag har massa god och bra mat i kylskåpet. Jag har det aningen för kallt för min smak i lägenheten men den är ändå uppvärmd, jag har rinnande vatten och badkar, jag har en toalett som spolar och jag har en tvättmaskin. Jag har dator, internet och kan ringa alla mina människor hur mycket jag vill utan att det är för dyrt och jag får träffa dom när jag vill i princip.
Allt det där som jag för tre veckor sen saknade har jag nu och ändå ligger jag här och har ångest.
Ångest på ett sätt jag aldrig haft i Ghana. Oro och sorg för att jag är jag och kanske kommer jag inte orka och klara allt jag borde.

Jag saknar solen! Jag har inte sett den sen jag åkte hem. Det har varit mulet varje dag tror jag bestämt.
Jag saknar värmen, jag hatar verkligen att frysa och mina luftrör mår inte bra av det.
Mest av allt saknar jag ungarna, all denna oändliga kärlek från dom.
Men det kanske viktigaste just nu är att jag saknar känslan av att vara bra. Att jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar och att det är bra. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör något meningsfullt och jag gör det bra. Jag har inte större handikapp än någon annan.
Trots enkelheten och allt det svåra med att åka till ett annat land och kultur och lämna sitt liv i tre månader så kände jag mig stabilare där än vad jag gör här. Precis som förra gången med.
Det svåra där är svårt för alla volontärer och är därför lättare, för iallafall mig, att hantera och acceptera. 

Men för att avsluta på ett mindre deppigt sätt så har jag fått med mig lite av styrkan hem så jag ska nog klara mig ett tag.

Godnatt!